Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hälsingland - Ekonomisk geografi - Fornlämningar - Historia - Vapen - Ortnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLSINGLAND
ning som Ostkustbanan, dels av länshuvudvägarna
Ockelbo—Bollnäs—Ljusdal—Ange, Söderhamn—
Bollnäs—Edsbyn—Orsa, Hudiksvall—Ljusdal—
Sveg och Voxna—Los—Kårböle. Kring dessa
gruppera sig övriga vägar, men vägnätet är
relativt glest inom vissa av H:s n. och v. delar.
Busslinjer trafikera de viktigaste
landsvägssträck-ningarna. — På vattendragen transporteras stora
mängder timmer genom flottning; Ljusnan är en
av landets viktigaste flottleder, och dess biflöde
Voxnan spelar också en betydande roll. J.Ör;J.Sn.
Fornlämningar. Vid yngre stenålderns början
har en bebyggelse funnits utmed den dåtida kusten,
som framgår av trindyxfynd i landskapets inre,
särsk. kring Voxnans nedre dalgång. De senare
stenåldersfynden visa, hur befolkningen följt den
vikande havskusten, tills under
gånggrift-hällkist-tid större delen av landskapet tagits i besittning.
Från nämnda period härrör en boplats på den
s.k. Hedningahällan i Enångers sn. Ett nordligt
inslag i kulturen bilda redskapen av skiffer, kvarts
och kvartsit. — I kusttrakterna finnas o. 100
grav-rösen, av vilka en del torde tillhöra bronsåldern.
Från denna period kännas tre fynd, från
forn-romersk järnålder inga. Från romersk järnålder
härröra flera rika gravfynd i n. H., bl.a. en romersk
bronsskopa från Kungsgården i Högs sn. Denna
trakt, som stod i livlig förbindelse med Norge,
fortfor till forntidens slut att vara H:s huvudbygd;
här ligga stora högar från folkvandringstiden, ss.
Maghögen i Rogsta sn och Kungshögarna i Högs
sn, samt omfattande gravfält från vikingatiden.
Gravar från folkvandringstiden finnas även i andra
trakter, och vikingatidens bygravfält äro spridda
över hela landskapet. Fyra fornborgar äro kända.
Silverskatter från vikingatiden ha påträffats vid
Törsta i Tuna sn och Viken i Alfta sn; till
samma tid hör en märklig flöjel från Söderala. Ett
tiotal runstenar finnas, samtliga från vikingatid;
en del äro ristade med hälsingerunor. P.E.O.
Historia. Med namnet H. avsågs ända till
slutet av 1300-talet allt bebott land n. om skogen
ödmorden; detta hade en gemensam lagbok
(”Hälsingelagen”), och en kungl. ämbetsman
utövade den högsta både administrativa och
judi-ciella myndigheten. H. i egentlig mening, i
äldre tid även kallat Sunded, var delat i två
delar, Alir och Sunded, med var sin lagman,
syssloman och prost; från 1400-talet fanns blott
en lagman, som reste omkring och höll ting. I
striderna mellan drottning Margareta och
Albrekt av Mecklenburg satte sig dennes
anhängare, vitaliebröderna, fast i H., där deras ledare,
Sven Sture, på slottet Faxeholm länge gjorde
kraftigt motstånd. Under Eriks av Pommern
regering reste sig hälsingarna mot hans fogdar
och nedbrände Faxeholm 1434. De deltogo
sedermera i upproren mot unionskonungarna, så
t.ex. i biskop Kettil Karlsson Vasas 1464, då de
tilltvingade sig en betydande skattenedsättning
för sitt biträde, och i Gustav Vasas
befrielsekrig. Från 1620 ingick H. jämte det övre
Norrland och Österbotten i ett av Gustav II Adolf
upprättat ståthållardöme; 1634 hänfördes det
till Västernorrlands län, 1762 till Gävleborgs
län. H.Bg.
Vapen. Enl. k.br. 14/io 1938: i svart fält en gyllene
bock med röd beväring. Vapnet är
känt sedan 1500-talet. I början av
1300-talet hade n. H. (Sunded) eget
sigill: rutat fält, varöver namnet.
Ortnamn. Bland
bebyggelsenamnen i H. från hednisk tid, delvis
från romersk järnålder, märkas 2
på tuna, inhägnad plats, gård, ev. befäst gård
(sockennamnet Tuna, off. Hälsingtuna, och
Frösten, Fröstuna år 1543, i Jättendal); ev. 2 på
-inge (Länninge och Vevlinge i Bollnäs); 4 på
-land(a), strandmark (Landa och Lillanda i
Se-gersta, Frölland i Hög och i Rogsta); c:a 82
på -sta(d), boplats o.d. (2 sockennamn: Rogsta,
Segersta), nära hälften i Hudiksvalls-trakten,
f.ö. dels n. därom, dels vid Söderhamn och längs
Ljusnan, de flesta med ett personnamn i
förleden (Ingsta:Inge, Kolsta:Kol, Ulvsta:Ulv); c:a
30 på -sätter, skogsäng, strandäng (ej
fäbod), t.ex. Sundsätter vid ett f.d. havssund i
Njutånger; c:a 40 på -by(n), gård (i yngre namn
by), bl.a. 5 enkla Byn (den äldsta gården i sin
trakt liksom Forneby och 2 st Storbyn), flera
av typen Norrby, Sörby, överby, Närby (av
äldre Nederby) el. med terrängbetecknande
förled, Hällby (vid berghällar), Tällby {tälle,
tallskog); 6 på -tomta, oftast gårdstomt, därav 4
enkla Tomta; c:a 40 på -åker o.d. (delvis från
senare tid), därav c:a 10 st Åkre (dat. sing. i
fsv.), f.ö. t.ex. sockennamnen Ovanåker och
Bjuråker. Väsentligen till hednisk tid, delvis
äldsta tid, höra de c:a 150 enkla namnen i
obestämd form, t.ex. sockennamnen Forsa, Hög och
Mo. Hednisk kult avspeglas i sockennamnen
Norrala och Söderala (fsv. Alir), vari ingår en
motsvarighet till got. alhs, helgedom, 5 namn
Vi och 2 namn Hov, helgedom, samt de
ovannämnda Frösten och ev. Frölland (till Frö, resp.
Frö ja). — Medeltida äro c:a 20 namn på -böle,
gård, därav c:a 10 enkla Böle och t.ex.
Väster-böle och Kårböle (till fsv. mansnamnet Kore),
samt c:a 10 på- -arv(en), arvegods (särsk. i v.
H.), vari förleden oftast utmärker en person,
arvlåtaren. Namnen på -torp(et) gå endast
undantagsvis tillbaka till medeltiden. Utmarkernas
exploatering efter vikingatidens slut markeras
särsk. av över 200 namn på -bo(da), oftast i bet.
fäbodar, den talrikaste bebyggelsenamntypen i
H., däribland flera Boda, Nybo, Gammalbo,
österbo, överbo o.d., el. med förled, som anger
terräng, t.ex. Ängbo, el. ägare, t.ex.
sockennamnet Ilsbo (trol. till ett fsv. mansnamn Ighil);
av övriga sockennamn på -bo, från hednisk tid,
innehåller däremot Hanebo (till ett mansnamn
Hane) subst. bo, gård, och Delsbo och Norrbo
(vid sjön S. Dellen, resp. n. därom) snarast plur.
av detta ord el. av det -bo, inbyggare, som ingår i
t.ex. lantbo. Av fäbodnamnen på -vallen beteckna
c:a 50 numera permanenta bebyggelser. — Bland
sekundära bebyggelsenamn från i allm. nyare tid
vittna många på -myren och -äng(en), -än ge (t)
om naturliga slåttermarker, medan de på
-ränningen utmärka röjd ängsmark och de på -löten
betesmark. Sådan har uppstått särsk. på bränd
skogsmark, varom namn på -bränna (i n.v. H.)
tala. Odling genom svedjande utsäges av namn
på -svedlen), -svedja(n) (Holmsveden) och -fallet
— 1205 —
— 1206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
