Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hämäläinen, Helvi - Händel, Georg Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDEL
G. Fr. Händel.
Målning av Thomas Hudson, 1749. Staatsbibliothek,
Hamburg.
fantasi, som likaledes framträder i diktsaml.
”Lapsellinen maa” (”Det barnsliga landet”, 1943)
och ”Voikukkapyhimykset” (”Maskroshelgonen”,
1947). E.Ed.
Händel, Georg Friedrich, tysk tonsättare
(1685—1759), född i Halle, där fadern från fältskär
avancerat till ansedd kirurg och kammartjänare
vid hovet. H. blev elev av organisten F. W.
Zachau och anträdde 1703 en musikalisk
studieresa till Hamburg. Han skrev här sina första 4
operor, av vilka blott den första (”Almira”, 1705)
är bevarad. Resan gick vidare till Florens, Rom
och Neapel, där han deltog i det rika musiklivet
och komponerade nya operor samt sina första två
oratorier, ”La resurrezione” och ”11 trionfo del
tempo” (1708). Sedan H. 1710 tillträtt platsen som
hovkapellmästare i Hannover, besökte han
London, där den italienska operan ännu blomstrade
och den italiensk-påverkade operakompositören
mottogs med största hänförelse (”Rinaldo”). Trots
anställningen i Hannover uppehöll sig H. långa tider
i London (hans namn skrevs där Handel), där
särsk. hans Utrecht-Tedeum (1713) förvärvade
honom nya vänner; drottning Anna gav honom ett
årligt underhåll, och H. negligerade på ett stötande
sätt den hannoveranske kurfursten. Då denne 1714
blev konung av England, kom H. därmed i en
vansklig situation men togs dock till nåder. Under
en långvarig vistelse på slottet Cannons hos
hertigen av Chandos skrev han de två Chandos-Tedeum,
12 Chandos-anthems och herdespelet ”Acis och
Ga-latea” samt det första stora oratoriet ”Esther”.
— En ny fas av H:s liv började med grundandet
av opera-akad. (Royal Academy of Music) 1719,
för vars scen H. skrev en lång rad operor, bl.a.
”Ottone” (1723), ”Giulio Cesare” och ”Tamerlano”
(1724), ”Rodelinda” (1725) och ”Scipione” (1726).
1727 följde H:s stora krönings-anthems vid Georg
H:s tronbestigning. 1729 rekonstruerades
operaföretaget — som under tiden lidit ekonomiskt
haveri och förlöjligats i ”The beggar’s opera” —
under H:s ensamstyrelse; för denna andra
opera-akad. skrev H. en ny rad operor (bl.a. ”Orlando”
1732); för andra gången gick företaget omkull,
och H. försökte åter rekonstruera det, bl.a. genom
att en kort tid giva operor på Covent Garden
(”Alcina”, 1735, ”Berenice”, 1737), medan ett
konkurrensföretag höll till på Haymarket; även nya
och äldre oratorier kommo till uppförande. Den
starka anspänningen gjorde H. allvarligt sjuk, och
hans operaföretag måste ånyo uppgivas;
samtidigt strandade emellertid konkurrensföretaget, och
de två operorna blevo nu sammanslagna
(”Fara-monto” och ”Serse” 1737—38), men därmed var
det också slut. H. gav ytterligare några
operaföreställningar före den definitiva avslutningen,
även några nya oratorier (samt oden och anthems)
härröra från denna tid: ”Saul”, ”Israel”,
”L’alle-gro”, liksom stora delar av H:s
instrumentalkompositioner: violinsonator, triosonator, de berömda
12 concerti grossi, orgelkonserter, konserter för
stråkinstrument, sviter, fantasier och fugor för
orgel el. piano. — De närmast föreg. åren hade
varit en oavbruten kamp för tillvaron och för
erkännande. Uppförandet av oratoriet ”Messias”
(Dublin 1742, London 1743) betydde till en början
ingen förändring däri men det blev småningom
så populärt, att det efter hand uppfördes över
hela Europa och i London sedan 1749 varje år.
H:s ställning tryggades dock först i samband med
de i en för landet kritisk stund skrivna, nationellt
färgade ”Occasional oratory” och ”Judas
Macca-beus”, 1745—46. H. höll sig huvudsaki. till
orato-riekompositionen och skapade sina stora
mästerverk på detta område: ”Samson” (1742), ”Belsazar”
(1744), ”Judas Maccabeus” och ”Joseph” (1746),
”Josua” och ”Alexander Balus” (1747), ”Theodora”
och ”Salomo” (1748) samt ”Jephta” (1751,).
Blindhet hindrade honom starkt de sista åren av hans
liv, men han fortsatte oförtrutet att giva konserter
och ackompanjera sina oratorier vid orgeln. —
Hos Bach och H. når barocktidens musik sin
kulmen. Medan Bachs musik växer fram på grundval
av en spec. tysk, särsk. tysk-evangelisk,
musikalisk strömning, når H:s musik sitt yppersta efter
befruktning från utländsk tonkonst. De
åskådningssätt, som en grundlig tysk utbildning i
ungdomen medförde, förbindas hos H. med särsk.
italienska och engelska principer. Detta gäller
f.ö. icke blott hans operakompositioner, som
beteckna en höjdpunkt i den italienska opera seria:s
utveckling, el. oratoriet och den övriga religiöst
färgade musiken, i vilken både Carissimis,
Ra-meaus och Purcells anda kunna spåras, utan lika
mycket H:s instrumentalmusik, som i form och
innehåll för utvecklingen inom vissa italienskt
bestämda typer till avslutning. Det lättflytande,
skenbart olärda och oreflekterade, som finnes i
H:s musik och som ibland kan slå över i det
glättiga, musikantiskt sorglösa, härrör från välsk
och ultramontan konst. H. har som operatonsättare
skapat flera stora och gripande sceniska gestalter,
— 1219 —
— 1220 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
