Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härbärget - Härd - Härdbara hartser - Härdgång - Härdhus - Härdighet - Härdning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRDNING
fria former för de enkla samkvämen, som torde
ha ägt rum ett par gånger i veckan, en tid med
sammanträffanden nästan dagl. Trots den
opolitiska prägeln var åskådningssättet hos medl.
övervägande liberalt men napoleonsvänligt; Tegnérs
”Nyåret 1816” är ett typiskt uttryck för
stämningen. H:s ”politiker”, som städse hade de sista
nyheterna, var konsistorienotarien J. J. Palm. Den
i ädel mening liberala anda, som utmärkt Lunds
akad. samhälle, har här uppmuntrats och vuxit
sig stark. 1813, sedan B. M. Bolmeer och Heurlin
inflyttat i Lundbladska huset vid Lilla torg, som
nyss varit gästgivargård och där måhända även
ett gesällhärbärge funnits, blev Bolmeers bostad,
två enkelt möblerade rum 1 tr. upp, kretsens
samlingslokal, och namnet H. började från den tiden
framträda. Sammansättningen förändrades
småningom: Stenström och O. Bolmeer flyttade som
kyrkoherdar ut på landet, Jonas Palm (skollärare
i Malmö) likaså. Ling fick sin verksamhet förlagd
till Stockholm, Heurlin till Växjö. A. O. Lindfors,
prof, i historia, drog sig snart tillbaka, hans bror,
J. M. Lindfors (akademiräntmästare), en av H:s
gladaste och kvickaste medl., måste i början av
1820-talet lämna Lund. Några nya medbröder
kommo emellertid i stället. Tegnér förblev trogen,
likaså Agardh, ehuru denne icke var en de
gemytliga samkvämens man. I H. diskuterades dagens
frågor, särsk. de akademiska och de litterära.
Agardh har här satt åtskilliga av sina planer i
rörelse, och Tegnér debatterade de vittra
händelserna, här skrev han ”Hammarspik” och läste upp
sina inlägg i konsistoriedebatter el. de för pressen
avsedda. Samtalet var ofta lärorikt, upplyftande,
ofta kritiskt el. uppsluppet. Debatternas räckvidd
sträckte sig vida utom Lund, och H:s betydelse i
Sveriges kulturhistoria blev därför ej ringa. Efter
Tegnérs avflyttning från Lund (1826) avtog denna
betydelse, om än kretsen i åtskilliga år alltjämt
samlades i Bolmeers lokal, där gärna resande
här-bärgister gästfritt mottogos. — Litt.: E. Wrangel,
”Tegnér i Lund”, 2 (1932). E.W.
Härd (av mlty. el. mhty. hert, ty. Herd, av oklart
ursprung, möjl. att sammanställa med lett, zeri,
heta stenar, ry. tjeren, kolbäcken), eldstad*; bildl.
utgångspunkten för ngt, säte, centrum (kulturhärd,
smittohärd).
1) Metall., arbetsrummet i en ugn för
smältning och raffinering av metaller el. för
upphettning av metaller i och för varmbearbetning; även
endast själva ugnsbottnen, t.ex. i begreppet
härdyta. I ugnar för upphettning utan smältning är
h. oftast plan, vågrät el. svagt lutande och murad
av eldfast tegel. I smältugnar är ugnsbottnen
trågformig och vanl. fodrad med eldfast tegel el.
stampad eldfast massa. Vid ugnar för tillverkning
av välljärn är h. uppbyggd av tackjärnshällar.
2) Ett svagt lutande, plant el. grunt refflat
bord, avsett för anrikning av finkrossade malmer
genom inverkan av en i ett tunt skikt framflytande
vattenström. Enär vattnets strömningshastighet
är störst i ytan och avtar närmare underlaget,
komma grövre korn att rullas fram hastigare än
små korn, som ej nå upp till vattenskiktets yta.
En h., försedd med anordning för skakning, som
befordrar kornens separering, benämnes
skakhärd el. skakbord (se Anrikning). I.S.
Härdbara hartser, kem., se Konstmassor.
Härdgång, smältförloppet vid framställning av
välljärn*.
Härdhus, primitivt hus med öppen eldstad på
golvet (jfr Bostad, sp. 780).
Härdighet, bot., se Vinterhärdighet.
Härdning. 1) Metall. H. innebär ökande av
hårdheten hos ett material och samtidigt en
allmän förändring av dess hållfasthetsegenskaper.
H. kan åstadkommas på flera olika sätt. H. i
inskränkt bemärkelse avser h. av stål genom
hastig kylning av stålet i en här dn i n
gs-vätska från en hög temp.,
härdningstem-peraturen, men man talar också om m
e-kanisk härdning,
utskiljningshärd-n i n g m.fl. förfaranden, som kunna användas
även för andra metaller och legeringar än stål.
Principen för de olika h.-förfarandena är
densamma. Den innebär ett blockerande av
glidplanen i kristallkornen i metallen. Alla metaller
och legeringar äro uppbyggda ytterst
regelbundet i gitterstruktur, där atomerna bilda plan el.
”skivor” i olika riktningar. Då metallen
utsät-tes för påkänningar över elasticitetsgränsen,
glida ”skivorna” mot varandra, och plastisk
deformation inträder. På olika sätt kan man genom
h. blockera glidplanen och därigenom minska
glidningstendensen, vilket avspeglas i ökad
hårdhet och draghållfasthet hos materialet och
samtidigt minskad förlängning och kontraktion. Vid
h. av stål sker blockeringen genom kolatomerna,
som efter den hastiga övergången från
austeni-tens (se nedan) ytcentrerade kubiska gitter till
martensitens rymdcentrerade inta icke stabila
lägen i glidplanen. Vid mekanisk h. vid
kallbearbetning* av metaller störes den regelbundna
gitterstrukturen på mekanisk väg, och vid
ut-skiljningshärdning* och nitrering* blockeras
glidplanen av submikroskopiska utskiljningar av en
ny fas.
Härdning av stål. Stål i t.ex. valsat
tillstånd kännetecknas av de vid mikroskopisk
undersökning iakttagbara strukturbeståndsdelarna
ferrit (rent järn) och perlit (rent järn+
järnkarbid), el., om kolhalten är högre än 0,9 °/o, perlit
och cementit (järnkarbid). Upphettas stålet till
en temp. över den s.k. övre
omvandlingspunk-ten, upplösas dessa beståndsdelar till en
homogen lösning av kol i järn, s.k. austenit. Om
stålet sedan, som sker vid h., snabbt avkyles,
hinna de ursprungliga beståndsdelarna ej
återbildas, utan en ny strukturform uppkommer,
s.k. martensit, som kännetecknas av stor
hårdhet. Olegerade stål med lägre kolhalt än
o,30 °/o äro icke härdbara, emedan martensit ej
uppkommer el. icke förmår märkbart öka
hårdheten. Den erforderliga h.-temp. för ett visst
stål är beroende av omvandlingspunkternas läge,
varöver diagram återfinnas i de flesta
metallurgiska handböcker och i ståltillverkarnas
kataloger. H.-temp. väljes några tiotal grader över
omvandlingspunkten (se fig.), och stålet hålles
vid denna temp. under erforderlig tid för
ge-nomvärmning. Temp. får icke drivas högre än
nödvändigt och ej heller bibehållas onödigt länge,
enär de kristallkorn, av vilka stålet är uppbyggt,
vid dessa höga temp. ha benägenhet att växa
— 1229 —
— 1230 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
