Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härjedalen - Fornlämningar - Historia - Vapen - Ortnamn - Dialekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRJEDALEN
en spjutspets av skiffer, nedlagda i ett lager av
rödockra, säkerligen i magiskt syfte. Vid Flatruet
i Storsjö sn finnes en märklig hällmålning,
huvudsaki. bestående av djurbilder. Bronsåldern och
äldre järnåldern äro fyndlösa, men mot slutet av
järnåldern uppträda gravar på olika ställen, de
flesta i Tännäs’ och Storsjö socknar. På
förbindelser med Tröndelagen tyder ett smedsfynd,
innehållande verktyg för järnhantering
(vikingatid), från Ränningsvallen i Tännäs’ sn. P.E.O.
Historia. H :s historia är starkt förbunden med
Jämtlands, med vilket det från 1400-talet hade
gemensam lagman. I kyrkligt hänseende tillhörde
det under den katolska tiden Nidaros’ ärkestift.
1217—40 nämnes Skule Bårdsson som jarl över
Jämtland och H., och 1529—43 var det senare
förlänat till den ryktbara fru Inger till östraat
(Inger Ottesdotter). I H. hölls ting i regel i
Sveg; det norska Frostatinget var H:s högsta
domstol. Som särskilt landskap framträder H.
först fram på 1500-talet. Genom freden vid
Brömsebro 1645 avträddes H. till Sverige; under
Karl X Gustavs och Karl XI :s krig med Danmark
gjordes flera försök att från Norge återerövra
H., men förgäves. 1762 fördes H. till Gävleborgs
län, 1810 till Jämtlands län. H.Bg.
Vapen. Enl. k.br. 23/s 1935 har fastställts, att
vapnet skall vara: i fält av
silver en framifrån sedd, svart
räckhammare med röd skaftända,
åtföljd t. h. av en svart
smides-tång och t. v. av två stolpvis
ordnade och ställda
smidesham-mare med röda skaft, den övre
störtad. Denna vapenbild
förekommer till slutet av 1700-talet
endast i sigill (tidigast känt 1647) och först
därefter som verkligt vapen.
Ortnamnen i H. ha samband med dem i
angränsande svenska och norska provinser. De
primära bebyggelsenamnen äro i stort sett täml.
unga. Endast ett, Byn, by i Svegs sn (belagt
o. 1273, trol. äldsta gården i sin trakt), kan med
säkerhet föras till hednisk tid. Medeltida äro
trol. 4 på -hus (Fannhus, till forn, gammal) och
1 Böle. Delvis yngre äro de c:a 80 gårdnamnen
på -gården och de c:a 15 på -stugan (vanl. av
typen Väst i gården, Ut i gården, Upp i
stugan) och ännu yngre några namn Bygget och
på -torpet. Stundom är gårdnamnet endast en
riktningsbeteckning: Där (Dit) öst, österst, Sö
i (söder i), Sönnate (sunnantill). Den talrikaste
gårdnamntypen, över 200 namn, utgöra
mansnamnen i gen. (med underförstått -folket,
-gården o.d.), Esbjörs, Halvars, Kettels, Rolfs,
(ofta två namn, varav det senare faderns:)
01-Ers, Jo-Sjuls, (ibland en yrkesbeteckning:)
Skräd-dars, Smeds. Av fäbodnamnen på -vallen
beteckna c:a 20 permanenta bebyggelser (3
bynamn), medan de på -bodarna (i ö. och mell.
H.) och -sätern (norsk namntyp i v. H.) sällan
övergått till gårdnamn. — Bland övriga
kulturnamn märkas dels 4 på -säter, skogsäng,
strandäng (Sätern i överhogdal, Kolsätt i Älvros, till
mansnamnet fsv. Kol, Mosätt, på en mo i Sveg,
Sundsätt vid ett sund i Sveg), vilka beteckna
centralt belägna bebyggelser (trol. från hednisk
tid) och skola skiljas från de täml. unga
fäbodnamnen på -sätern (se ovan), dels namn, som
tala om svedjebruk, -sveden, -fallet, om
nyodlingar, Nylandet, om åkerjord, -åkern, -äckran,
-täkten, om inhägnad åker- el. ängsmark, -tråden
(mycket vanligt), -gärdet, -lyckan, -hagen. —
Drygt 40% av bebyggelsenamnen äro urspr.
naturnamn (i mots. till kulturnamnen ovan),
näml, alla 9 sockennamnen, 64 av de 75
bynamnen och c:a 375 av de c:a 950
gårdnamnen. Denna rikedom på naturnamn, särsk. bland
socken- och bynamn, är typisk för en provins
med gles bebyggelse. Bl.a. märkas c:a 170
höjd-namn på (i fallande frekvens) -backen, -högen,
-bergset), -åsen, -eggen, smal ås, -hållan,
höjd-sluttning, -hammaren, brant berg (sida) utan skog,
Liden, höjd- el. fjällsluttning, Remmen, -et, smal
ås, Kläppen, bergs- el. fjällhöjd, Knätten,
bergstopp, och -vålen, höjd med fjällartad topp; c:a
70 skognamn på -mo(n), sandhed med tallskog,
-heden, mer skoglös mo, -skogen, -moren, dalgång
med tät granskog, -rösten, fuktigare dalgång med
spridda gran- och lövträd, -myr (en), Buskarna,
Risen o.d.; 32 sjönamn, varav 4 på -hån,
åutvidgning, och 2 på -agen, sjö; 24 dalnamn
(bäck-el. ådal, därav 3 sockennamn, f.ö. Grubban,
Graven o.d.); 18 bäck- el. ånamn; 13 på -näs(et)
och 7 på -viken. — Bland rena naturnamn
märkas sådana, som innehålla ru, lägre fjällplatå,
stöt, fristående fjällhöjd, hågn, brant fjällparti,
knipp, klint och klitt, bergknalle, skaft, lägre
ut-löpare från fjäll, köl, dels högland (fäbodtrakt)
mot grannprovinser el. -socknar, dels (sekundärt)
myr- el. mosskomplex, flöt, stor mosse, flo(e),
stor mosse (även åutvidgning), tel, fastare
mosse, samt bor(r) (i forsnamn), vägstycke, där man
måste bära båten el. lasten. C.Lg.
Dialekt. De i H. talade folkmålen bilda en i stort
sett synnerligen enhetlig, förhållandevis
ålderdomlig dialektgrupp, som i påfallande hög grad brås
på de norska s.k. östfjällmålen, d.v.s. målen i n.
österdalen och i de övre delarna av Gulälvens och
Nidälvens dalar. Till samma dialekttyp sluter sig
målet i Särna och Idre socknar i Dalarne. Från
de jämtska målen med deras mycket närmare
anslutning till norrländska kustmål äro de
härjedals-ka målen klart skilda. Gränssocknen Vemdalen
bevarar dock ännu en viktig överensstämmelse
med Jämtland: diftongerna ei, öy, ou, vilka
härje-dalskan i övrigt sammandragit till enkla vokaler.
De östligaste socknarna (Älvros, Ängersjö,
Högdal) bilda ett övergångsområde till Hälsingland.
Fr.o.m. Sveg västerut framträder mer och mer
den härjedalska typen med norskliknande drag,
varav främst märkas tonfallet och en mängd
karakteristiska enskildheter, ss. det J-haltiga uttalet
av vissa konsonanter: fällje, fälla, rännje, åka
skidor; en tonlös glidning mellan kort betonad vokal
och följ, konsonant i en mängd fall som jahmt el.
jamht, jämte; böhttjnj, botten (ö betecknar här en
vokal mellan a, å och ö); ”vokaltilljämning” av
typen bökö, baka, a-ljud i gal, gård; d-ljud i åsp, asp
o.s.v. Ända till norska gränsen nå dock vissa drag,
som härjedalsmålen ha gemensamma med inre
svenska mål, ss. bortfallet av h och l i förbindelserna hv
och Ij. I sistn. fall äro härjedalsmålen mindre
konservativa än de övre dalmålen, med vilka de annars
— 1243 —
— 1244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
