Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästar - Hästraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTAR
bekant för sin uthållighet, samt mustange n,
som lever vild i stora hjordar på Mexicos och
Texas’ prärier och anses vara ättling av de
hästar, som européerna på 1500-talet kvarlämnat;
den är liten, c:a 140 cm hög, men med en
otrolig galoppförmåga och uthållighet, varför den
funnit användning för ridbruk. Mest bekant är
dock den amerikanska travarrasen.
Den har ett synnerligen heterogent ursprung,
enär man vid avelsurvalet endast tagit hänsyn
till rekordtider på banorna, och är därför till
exteriören mycket skiftande. Mest karakteristisk
är den slanka figuren med en exteriör, som i
detalj befordrar bålens förskjutning framåt. En
ras, som i forna tider spelade en stor roll, var
den numera i det närmaste utdöda, danska f r
e-deriksborgshästen, som hade sitt
huvudsakliga avelsområde i Frederiksborgs, Bornholms,
Præstö och Sorö amt och leder sitt ursprung
från det berömda Frederiksborgs stuteri, vilket
hade sin glansperiod 1650—1750 och då var
världsberömt. De kallblodiga raserna
representeras främst av de belgiska raserna, näml,
flandriska (flamländska) hästen, som
förr hade stor utbredning men småningom helt
införlivats med följ., brabanthästen, en
stor och stark dragare, även importerad till
Sverige, och ardennerhästen (”belgiska
hästen”), en härdig bergsras, vars mest
typiska stammar förekomma i Condroz och
Hai-naut (se Svensk ardennerhäst). De båda förstn.
höra hemma på belgiska låglandet, äro tidigt
utvecklade, ha en enorm storlek och massa men
en slapp och lymfatisk konstitution. Ardennern
stammar från bergsregionerna och är på gr. av
inblandning av orientaliskt blod något lättare.
Rasen var känd redan på Caesars tid och har
årh. igenom åtnjutit anseende för styrka och
uthållighet De flesta europeiska länder, ävensom
USA och Japan ha på gr. av rasens
anpassningsförmåga baserat sin kallblodsavel på
densamma. I England förekomma fyra kallblodsraser,
shirehäst, clydesdalehäst*, no r f o 1
k-h ä s t* och suffolkhäst*. De förstn. äro
varandra täml. lika; betecknande för dem båda
är storleken samt den kraftiga hårbeklädnaden
på extremiteterna. Shirehästen är tyngst.
Suf-folkhästen är betydligt rörligare och användes för
industrikörslor. Bland de franska kallbloden
intar percheronhästen främsta rummet som
draghäst. Den har trots sin tyngd och massa
ganska lätta rörelser och har funnit stor
användning även i andra länder, särsk. i Amerika.
Rasen uppträder i en lättare och en tyngre typ,
vilket även gäller boulognesaren, som har
mycken likhet med flamländska h. och
brabanthästen och förekommer i dep. Somme,
Seine-Inférieure, Pas-de-Calais och Cötes-du-Nord. I
Ryssland har bitjugahästen från prov.
Vo-ronezj hemortsrätt. Den är härledd genom
korsning mellan holländska hingstar och ston av
lantras. Pinzgauer el. noriska hästen
representerar Alpernas kallblod; den anses vara
den renaste ättlingen av den inhemska tyngre
europeiska hästen och har uppställts som
stamform för den occidentaliska rasgruppen. Rasen
lämnar goda arbetshästar för bergstrakterna.
Fjordhäst.
Den jutska (j utländska) hästen, som
är en ren avelsprodukt av den inhemska lantrasen
med ursprungligt inslag av suffolk- och
shire-blod, representerar en grövre arbetshäst för
jordbruk och industri med goda rörelser och
gott lynne. Den har exporterats i stort antal
från Jylland till de danska öarna, Slesvig och
Tyskland. Fuxfärg med tecken är vanligast.
Norges kallblodsraser äro fjordhästen (v e s
t-1 and sh äs t en), från bergstrakterna på norska
västkusten, säkerligen med uråldriga inhemska
anor, liten, sällan mer än 133 cm hög, black
med ål och svart tagel, kraftig benbyggnad, goda
rörelser och ett livligt temperament, och ö s
t-landshästen, vars bäste representant är g u
d-brandsdalshästen* (dölehästen,
”norska h ä s t e n”). Rasen är numera ganska konstant
men har i äldre tider påverkats av främmande
raser, ss. engelska fullblodet samt den danska,
spanska och mecklenburgska. Finska hästen* är
en förädlad lantras av mindre typ, under vissa
tidsskeden uppblandad med grövre västerländska
raser. Slutl. återstår den infödda svenska
kallblods-rasen, nordsvenska hästen
(norrlands-hästen), som är en lättare arbetshäst för
skogs- och bruksdrift. Rasen är en
renavels-produkt av den inhemska, norrländska
lanthäs-ten utan annan inblandning än den norska
dölehästen. Rasen representerar en synnerligen
lycklig mellanform mellan varmblod och kallblod
och förenar i sig dessa båda typers bästa
egenskaper, förnöjsamhet, rörlighet, uthållighet,
styr
— 1271 —
— 1272 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
