Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTAVEL
svenska hästen, näml, den tatariska och den
frisis-ka. Under de folkvandringar, som från östern
översvämmade Europa och som även sträckte sig
till Skandinavien under göternas och svearnas
inflyttning, har den tatariska hästen trol.
hitförts. Denna häst, även kallad den ariska,
acklimatiserades i Norden och bildade en ras, som
dock inom olika provinser under tidernas lopp
underkastades olika typförändringar. Det var en
liten, nästan ponnyartad häst, starkt byggd, livlig,
uthållig och förnöjsam. Till ättlingar av denna
hänför man den norska fjordhästen, den svenska
klipparen, ölandshästen med dess varianter i s. och
mell. Sverige, färsingehästen i Skåne, den urspr.
dalbo- och värmlandshästen, den norrländska
fjäll-bygdshästen samt skogs- och utgångshästar. Den
frisiska hästen har säkerligen långt senare,
kanske först i början av medeltiden, införts hit.
Dess ursprungliga hemort var kusterna längs s.
Nordsjön, och den lämnade bl.a. materialet till den
bekanta medeltida riddarhästen och ingick som en
viktig beståndsdel i den i äldre tider så berömda
spanska hästen. Karakteristisk för denna ras var
dess storlek, tydande på härstamning från en stor
stamform. Typen representerades av
hälsingehästen el. den större norrlandshästen och den
mellansvenska hästen, till vilken räknas Västergötlands
och Upplands lanthäst.
Redan vid början av historisk tid sysslade våra
förfäder med h., och t.o.m. vikingarna påstås ha
hemfört jämte annat byte från främmande länder
även hästar, som de sedan använde till avel. I
våra förfäders krigiska och fredliga bragder intog
hästen en framskjuten plats. Kristendomens
införande förändrade sederna och var ej heller utan
inflytande på hästkulturen. Hästens roll i den
religiösa kulten var utspelad, och han fick den mera
blygsamma uppgiften som dragdjur i jordbrukets
tjänst. Inom klostren fortlevde emellertid intresset
för h., munkarna anlade icke sällan på sina stora
klosteregendomar betydande stuterier samt införde
avelsdjur av främmande raser, företrädesvis av
orientaliskt och västeuropeiskt blod, till den
inhemska stammens förbättring. Man finner
sålunda under den katolska tiden de bästa hästarna
hos biskoparna och vid klostren. Här drevs en
blomstrande hästkultur och handel med dyrbara
hästar, och från dessa avelscentra spriddes
förädlade djur till de stora herregodsen. Småningom
började man i sht vid de senare att jämte vanliga
rid- och draghästar även fostra hästar för
krigsbruk, och efter hand som rytteriet fick större
betydelse i krigföringen, blev uppfödandet av
krigshästar, lämpliga att bära de harneskklädda
ryttarna, en av avelns främsta uppgifter. Denna
krigshäst var emellertid den närmaste anledningen
till upprättandet av herrgårdsstuterierna, som
genom årh. spelat en betydande roll för svensk
hästkultur. På snart sagt varje herrgård uppsattes ett
stuteri, och man införde avelshingstar från
Flandern och Friesland, säkerligen representanter för
den s.k. flamandern, en underras av den frisiska,
som genom sin tyngd och mäktighet var en
eftersökt torner- och stridshäst. Hingstar av denna
ras parades med utvalda ston av lantras, och
produkten blev genom lämplig uppfödning och
träning den bärkraftiga, men täml. oädla stridskamp,
på vilken medeltidens riddare i full utrustning
drogo i härnad. Med reformationen hemföllo de
stora kyrkodomänerna med sina stuterier till
Kronan, och landets h. omhändertogs av konungen,
som här hade ett särsk. intresse att bevaka, då
rytteriet enl. tidens krigskonst utgjorde kärnan av
härens stridsstyrka. Gustav Vasa vidtog
genomgripande åtgärder för h:s förkovran. Han
inför-skrev för tidens tunga rytteri ett betydande antal
avelsdjur från Nederländerna och uppställde dem
på sina nybildade kungsgårdar, där s.k. stogångar
och ridskolor inrättades. Dessa stogångar, från
vilka en omfattande h. bedrevs, underhöllos även
av hans söner, och före indelningsverkets
införande skedde remonteringen från dessa avelsgårdar.
— Under Gustav II Adolfs regering ägnades
visserligen ej mycken omsorg åt landets h., men
genom den beröring, som Sverige då fick med
Ryssland, Polen och Tyskland, blevo en mängd
värdefulla avelsdjur av dessa länders förträffliga
häststammar som krigsbyte hemförda till Sverige. De
tillfördes förnämligast de stora adelsgodsen, där
förädlade hästar i stor skala uppföddes. Den
svenska h. stod också vid 30-åriga krigets slut på en
relativt hög ståndpunkt, men under Karl X
Gustav och i sht under Karl XI nådde den dock sitt
kraftigaste uppsving; från denna tid kunna vi
med historisk säkerhet följa den svenska
hästkulturens utveckling i dess helhet. I samband med
den stora nydaningen av härväsendet träffades
omfattande anstalter för kav.-reg:s
ändamålsenliga remontering i syfte att skapa garantier för att
de förseddes med stora och kraftiga hästar. Den
inhemska hästen var näml., trots dess i övrigt
goda egenskaper, ss. förnöjsamhet och energi,
mindre lämplig för krigsbruk på gr. av dess
undermålighet, ett förhållande, som torde få tillskrivas
tidens underhaltiga uppfödningssätt och
svältföd-ning på mindervärdiga betesmarker. Man hade
därför nödgats att rekrytera kav:s hästmaterial
mest från östersjöprov., där hästarna voro mera
storväxta. För höjandet av den inhemska h.
anla-des nu statsstuterier på Ottenby, Flyinge och
Strömsholm, varjämte en mängd föreskrifter för
häststammens förädling och förbättring
utfärdades. Hästar av utmärkt slag infördes från utlandet
såväl till kavalleribruk som till stammens
upphjälpande, och h. förbättrades avsevärt. En ganska
livlig hästexport ägde också vid denna tid rum,
men uppsvinget blev dock av kort varaktighet.
De ödeläggande krigen under Karl XII:s regering
omintetgjorde snart, vad hans företrädare
planerat och uppbyggt; allt hästmaterial från
statsstuterier och enskilda avelsgårdar slukades av krigen,
förordningar i rasförbättrande syfte suspenderades
el. försummades, och vid hans död rådde en fullst.
förbistring inom h. Den rådande hästbristen sökte
man emellertid avhjälpa genom inköp av
avelshingstar från Tyskland och Holstein, vilka
uppställdes hos kronoarrendatorer och säteriägare;
vidare förnyades 1680 års stoordning för Skåne
och utvidgades hingsthållning vid kavallerireg.
Aveln nådde visserligen härigenom något
uppsving men dock ej tillräckligt att förse armén med
nödigt antal remonter. Dessa måste införas från
utlandet, främst Danmark och Holland. Man sökte
fördenskull på olika vägar höja framför allt re-
— 1275 —
— 1276 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
