Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästavel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTAVEL
montaveln. En betydelsefull åtgärd i denna
riktning var inrättandet av s.k. stohållningsstuterier i
Skåne, varigenom allmänheten bl.a. också erhöll
grundligare kunskap om avelslärans principer och
om rationell uppfödning. Den viktigaste och till
sina verkningar mest betydelsefulla åtgärden var
dock lantbeskälleriinrättningen, sådan den 1826
började tillämpas från Strömsholms stuteri, näml,
dels genom kringföring och dels genom
utplace-ring av hingstar. De initiativ, som utmärkte
landets styrelse, återspeglades även inom den privata
företagsamheten. Inom flertalet av landets
provinser bildades föreningar till h:s främjande, och
resp, läns hushållningssällskap understödde
kraftigt alla strävanden i samma riktning. Detta
intresse ledde till ett mäktigt uppsving, och omsider
kunde den inhemska hästproduktionen i stort sett
tillgodose landets behov. Den svenska hästen var
visserligen till typen långt ifrån ensartad, men
den var modifierbar och kunde anpassas efter de
olika krav, som ställdes på densamma. De båda
största hästkonsumenterna, armén och jordbruket,
kunde ej ena sig om samma typ. Den förra
uppställde ökade fordringar på bärkraft och ädelhet,
det senare fordrade för de tunga, moderna
redskapen och den djupare jordkulturen större tyngd
och massa samt ett lugnare temperament hos sina
dragare. För att i möjligaste mån tillgodose dessa
olika anspråk blev det nödigt att uppdela aveln på
skilda linjer i syfte att därigenom få fram för
olika bruk spec. kvalificerade djur. Från denna
tid stammar också benämningen varmblodig
och k a 11 b 1 o d i g avel, den förra avseende
produktion av rid- och vagnshästar, den senare
arbetshästar för jordbruk och industri. Det
befintliga stomaterialet fick tjäna som underlag för båda
avelsriktningarna, då däremot beskällare i stor
omfattning hämtades från utlandet. För den
varmblodiga aveln begagnades fullblods- och
halvblods-hingstar, företrädesvis av anglonormandisk,
han-noveransk och ostpreussisk härkomst, vilka i stort
sett tillhandahöllos av statens hingstdepåer; för
den kallblodiga anskaffades avelsdjur på initiativ
av hushållningssällskap, föreningar och enskilda.
Valet av dessa senare vållade till en början
åtskilliga svårigheter. Man försökte med norsk,
per-cherons- och clydesdaleras, vilka senare följdes
av shire-, suffolk- och pinzgauerras. Man
trevade sig fram och sparade varken möda el. kostnad
för att förvärva framstående representanter för de
raser, man ansåg lämpligast, men bristande insikt
hos uppfödarna om avelslärans lagar, obekantskap
med de importerade djurens förmåga till
anpassning och acklimatisering och slutl. det inhemska,
ofta mindervärdiga stomaterialets bristande
förmåga att fortplanta de önskade egenskaperna med
bibehållande av sina egna förtjänster ledde till
besvikelse. Man lyckades visserligen hos dessa
korsningsprodukter få fram större kroppsformer,
mera tyngd och ett lugnare temperament, men
samtidigt ödelädes de egenskaper, man så högt
värderade och som en mångårig kultur skapat,
näml, energi, rörlighet och torrhet. Efter
fleråriga, mer el. mindre lyckade experiment kom man
slutl. på 1870-talet att rikta sin uppmärksamhet på
Belgien, på ardennern. De första importerna
lyckades över förväntan, och inom kort visade det
sig, att denna ras bättre än alla andra dittills
prövade var för svenska förhållanden den mest
lämpliga, varför denna också småningom blev
dominerande.
De planlösa korsningar, för vilka den inhemska
hästen blev föremål, åstadkommo emellertid en
betänklig oreda i aveln och hotade tillintetgöra, vad
århundraden byggt upp. För att bringa avelsarbetet
in på sundare banor och för att få till stånd en
konsolidering inom de olika avelsriktningarna vidtogs
då en betydelsefull åtgärd, införandet av en av
Staten ledd och understödd premiering.
Denna började tillämpas 1874. Flera år förut hade
visserligen förekommit premiering av hästar, men
denna bedrevs utan något enhetligt system och
baserades vanl. på exteriörbedömning och i vissa
fall prestation, men utan hänsyn till härstamning,
varför dessa premieringar ur avelssynpunkt voro
av täml. tvivelaktigt värde. Av alla åtgärder, som
vidtagits för att höja den svenska hästkulturens
standard, har ingen haft en så genomgripande
betydelse som denna på härstamningsprincipen (jfr
Husdjursavel) grundade premiering. Denna utgör
också nu grundvalen för det på h:s förbättrande
inriktade arbetet. Det reglemente, som ligger till
grund för premieringen, avser att genom
premiering av lämpliga avelsdjur verka för
åstadkommande av goda och för olika trakter inom landet
fullt lämpliga häststammar. För tillämpning av
regi, är riket indelat i 5 distrikt och dessa i
underdistrikt, ett för varje hushållningssällskaps
område. Premiering verkställes årl. inom varje
underdistrikt vid besiktningsmöten av en särsk. nämnd,
bestående av 1 ordf, och 2 led., av vilka ordf, och
den ene led. utses av K.m:t och tjänstgöra över
hela distriktet, medan den andre led. utses av
vederbörande hushållningssällskap. Avelsdjur av
ädelt varmblodigt slag premieras över hela landet,
varemot av de kallblodiga raserna endast
arden-ner, Clydesdale samt norska el. nordsvenska
kunna bli föremål för premiering.
Stuteriöverstyrelsen äger att på vederbörande
hushållningssällskaps förslag bestämma, vilken el. vilka av dessa
raser, som skola premieras inom de särsk.
underdistrikten. Endast för sin ras typiska, sunda,
omsorgsfullt skötta och väl utvecklade hästar kunna
ifrågakomma till premiering, och i första rummet
skall vikt fästas vid känd härstamning av likartad
beskaffenhet och visad god nedärvningsförmåga.
Premierna utgå i form av penningpris,
skådepenningar av silver, intyg om godkännande,
avels-diplom och s.k. frisedlar till fri betäckning av
premierad hingst. — En förordning av synnerligen
stor betydelse är lagen om
hingstbesikt-ningstvån g*. Viktigt för bedömande av
hästarnas avelsvärde är en ingående kännedom om
deras härstamning. För detta ändamål ha
stamböcker upprättats, vilka ha till uppgift att
genom rationell bokföring tillvarataga och
tillgodogöra det inom landet befintliga och för
avelsän-damål lämpliga hästmaterialet. Den första,
Nordiska stuteriboken, utkom 1872 med uppgift om de
skandinaviska ländernas fullblodshästar. Den
följdes 1874 av Stambok för Malmöhus och
Kristianstads län, och 1909 utkom Stambok över
nordsvenska hästar, 1918 bd 1 av Rasstambok för
ädla hästar samt slutl. 1920 Svensk stuteribok för
— 1277 —
— 1278 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
