Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höghus - Högklint - Högkonjunktur - Högkvarter - Högkyrklig - Högland - Högland (Ångermanland) - Höglandsdräkt - Höglandsklimat - Höglandsskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÖGHUS
Höghus, byggnadsteknisk term av ej strängt
fixerad innebörd. I vanligt språkbruk vill man med
h. förstå en bostads- el. affärsbyggnad med minst
6 våningar (ovan jord). Då man emellertid till
lågbebyggelse räknar sådana (bostads-)hus,
i vilka användning av personhiss i regel ej
kommer i fråga, fordrar en nyare begreppsbildning,
att till h. hänföras alla byggnader med mer än
3 å 4 våningsplan. — H. av måttlig höjd, upp
till c:a 8 våningar, utföras vanl. som
lamellhus (d.v.s. ensartade, till varandra slutande, raka
byggnadskroppar med horisontellt disponerade
lägenheter) el. som punkthus. Med punkthus
(ofta även kallat tornhus, om byggnadshöjden
är stor) förstås ett friliggande h. med i det
närmaste kvadratisk plansektion, varvid trapphus
och hiss äro centralt anordnade i byggnadens inre.
Vanl. begränsas höjden av h. (förutom av
stadsplanebestämmelser) med hänsyn till
brandväsendets tekniska utrustning. I Stockholm kan sålunda
ett h. ej föras till större höjd än 9 våningar,
därest ej särskilda anordningar (utvändig
brandstege el. dubbel uppsättning trappor) finnas i
brandskyddssyfte. — Bland arkitekter och
stadsplanerare är motsättningen mellan hög- och
lågbebyggelse ett ständigt ämne för
meningsbrytningar. Dock synes enighet råda om att h:s
naturliga plats är i städernas cityområden (jfr
Skyskrapa), eftersom enbart lågbebyggelse där ej
gärna kommer i fråga och en generell
begränsning av byggnadshöjden till något slags
”mellanhöjd” ej skulle tjäna något ekonomiskt, hygieniskt,
socialt el. trafiktekniskt syfte. Ur
kommunikationssynpunkt gäller (under schematiska
antaganden), att trafikintensiteten inom ett
cityområde är proportionell mot kvadratroten ur
medelbyggnadshöjden, medan den genomsnittliga
färddistansen inom området är omvänt proportionell
mot samma kvadratrot. — Den förut nämnda
motsättningen rör fastmera bostadsdistrikten,
varvid vissa reformatorer anse h. av typen
hyreskaserner vara helt av ondo. Häremot har anförts,
att det onda ej ligger i h.-bebyggelsen som sådan
utan i den mångenstädes alltför täta anhopningen
av h., m.a.o. i bristen på angränsande, öppna
områden av parkkaraktär. Denna uppfattning
har förfäktats av bl.a. Le Corbusier, som
föreslagit glest anordnade bostads-h. av upp till 20
våningars höjd. En mindre extrem skola anser
blandad bebyggelse vara ideallösningen, särsk. i
förortssamhällen: i områdets
kommunikationscentrum h. i form av ett antal punkthus, i
bottenplanet inredda med affärs- och samlingslokaler,
häromkring en gles lågbebyggelse i form av
radhus och enfamiljsvillor. Jfr Bostad och
Stadsplan. A.Lg.
Högklint, en av de vackraste och mest sevärda
klintarna på Gotlands västkust, c:a 7 km s.v. om
Visby. H., som är uppbyggd av revkalksten,
underlagrad av lagrad kalksten och märgelskiffer,
stupar 46 m nästan lodrätt ner i havet.
Naturskyddad. — Litt: H. Munthe, ”H.” (i ”Sveriges
natur”, 1917).
Högkonjunktur, ”goda tider”, under vilka inom
näringslivet råder livlig företagsamhet, baserad på
förtroende för framtiden, vilket framkallar stegrad
realkapitalbildning. Se Konjunktur.
Högkvarter, högste befälhavarens stabsorgan
för ledning av ett lands samtliga stridskrafter. I
ett h. ingå vanl. staber ur samtliga försvarsgrenar
samt förvaltningsmyndigheter. H. finns ej alltid
i fred men är som regel organiserat i krig. Den
nuv. tendensen i fråga om lämpligheten av ett
h. synes vara, att eftersom varje mera betydande
krigshandling är en kombinerad operation med
stridskrafter ur flera försvarsgrenar, så erfordras
en gemensam högsta ledning för krigsmakten, till
vars förfogande bör stå ett h., sammansatt av
stabsorgan ur samtliga försvarsgrenar. Då
krigshandlingarna därjämte äro helt beroende av
försvarsgrenarnas förseende med förnödenheter,
utrustning m.m., böra även förvaltningsmyndigheter
ingå i h. Betr. h. inom olika länder se resp. land.
— I Sverige skulle enl. 1936 års
försvarsordning överbefälhavare tillsättas i händelse av krig.
Samtidigt skulle ett h. organiseras. Dessa
planlagda förändringar i högsta ledningen gjordes
redan 1939 under 2:a världskriget. Genom 1942
års försvarsbeslut fastställdes, att
överbefälhavare skulle finnas redan i fredstid samt att denne
skulle biträdas av ett h. I detta ingå (förutom
överbefälhavarens personliga stab)
Försvarsstaben, Armé-, Marin-, resp. Flygledningen,
Försvarets civilförvaltning, Fortifikationsförvaltningen,
Försvarets sjukvårdsförvaltning och
Krigsmateriel-verket, ävensom Inspektören över rikets
befästningar, Försvarsväsendets radioanstalt och
Krigsarkivet. — Jfr även överbefälhavare. S.E.B.
Högkyrklig kallas en uppfattning, som betonar
kyrkans karaktär av frälsningsanstalt,
prästämbetet, särsk. det biskopliga, och över huvud
kyrklig tradition samt åsyftar rikare liturgi med särskilt
framhävande av sakramenten. Benämningen h. torde
närmast härleda sig från engelska förhållanden
(High Church). Ett högkyrkligt kyrkobegrepp
företräddes av ”nylutheranismen” i Tyskland kring
mitten av 1800-talet, vilket starkt inverkade på den
s.k. lundensiska högkyrkligheten, som 1855—63 hade
sitt organ i ”Svensk kyrkotidning”. F. Heiler
gav i ”Evang. högkyrklighet” (1927) uttryck för
vissa moderna högkyrkliga strävanden. Jfr
Lågkyrklig. S.N.
Högland, i allm. ett landområde, som ligger mer
än 200 m ö.h.; kan ant. vara ett kuperat bergland
el. bestå av en platå (högplatå) el. en slätt
(högslätt). Emellertid äro begreppen, särsk.
högplatå och högslätt, ganska svävande.
Högland, samhälle i Arnäs* sn i Ångermanland.
Höglandsdräkt, se Skotsk höglandsdräkt.
Höglandsklimat, se Klimat.
Höglandsskolan i Stockholm, grundad 1931 på
initiativ av folkskollärare V. E. Ingelög och fil.
lic. O. Josephsson och med ekonomiskt stöd av
Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Utom en
förskola för barn i 5- och 6-års åldern (den s.k.
småttinggården) inrymmer H. 4 förberedande
klasser (ung. motsv. småskolan och de 2 första
klasserna av egentlig folkskola) och en 7-årig
linje för ”högre medborgerlig bildning”.
Fullständig genomgång av H. ger sedan 1941
normalskolekompetens både för pojkar och flickor.
Undervisningsplanerna ha utarbetats i anslutning till
den 7-åriga kommunala flickskolans, och stor
möda har nedlagts på att lämpa kurserna även
— 11 —
— 12 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
