Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höglund, Zeth - Höglund, Hans (bankman) - Höglund, Hans (fiskeribiolog) - Höglund, Bo - Höglund, Gösta - Högländare - Högman, Ernst - Högmarsö - Högmosse - Högmålsbrott - Högmässa - Högmästare - Högplatå - Högqvist, 1. Emilie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÖGLUND
1907—08), ”Hjalmar Branting” (1910), ”Carl
Lindhagen” (s.å.), ”Det befästa fattighuset” (1913;
tills, med H. Sköld & F. Ström), ”Karl Liebknecht
och Rosa Luxemburg” (1919; tills, med T.
Nerman), ”Bläck och blod. Dikter” (1917) och
”Hjalmar Branting och hans livsgärning” (2 bd, 1928—
29). H. har redigerat bl.a. ”Viktor Larssons skrifter”
(1910—11) och ”Hjalmar Brantings tal och skrifter i
urval”, 1—11 (1926—30). K.G.N.
Höglund, Hans Oskar, bankman (f. 8/7 1894),
har sedan 1935 varit verkst. dir. och led. av
styrelsen för Sparbankernas obligationskassa, sedan
1942 Sparbankernas bank-ab., och har sedan 1937
därjämte varit sekr. hos styrelsen för
Sparbankernas säkerhetskassa. 1937—42 var han även
kontorschef hos Svenska sparbanksföreningen.
Höglund, Hans, fiskeribiolog (f. 18/3 1899),
fil. dr 1947; 2:e assistent 1931 och laborator 1945
vid Hydrografisk-biologiska kommissionens
havsfiskelaboratorium i Lysekil (från 1/7 1948
Undersöknings- och försöksanstalten för havsfisket),
har utg. skrifter huvudsakl. ang. foraminiferer,
räkor och havsplankton.
Höglund, Bo, industriman (f. 21/1 1901),
innehade efter civilingenjörsexamen 1923 ett flertal
anställningar vid sockerraffinaderier i Sverige,
England och Amerika, var bitr, disponent vid
Svenska sockerfabriks-ab:s råsockerfabrik i
Karpalund, Kristianstads län, vidare i Landskrona
och Göteborg 1930—35, var assistent vid bolagets
huvudkontor i Malmö 1935—37, blev disponent
vid råsockerfabriken i Jordberga, Malmöhus län,
1937, och innehar samma befattning vid
sockerbruket i Landskrona sedan 1946. H. tillhörde
1943—44 den svenska industridelegationen till
USA. Th.
Höglund, Gösta Vilhelm, författare (f. 9/12
1914). H. är född i Luleå, blev efter folkskolegång
springpojke och sedan kontorist hos fadern, som
hade skrotaffär, kom under uppväxttiden i
kontakt med Frälsningsarmén, deltog i finsk-ryska
vinterkriget och blev sårad. H. debuterade med
pojkboken ”Idrottsgrabben ’Tjobben’ har
ordet” (1937), som han själv hade illustrerat, och
utgav sedan diktsaml. ”Unga tankar” (1938),
båda lärospån. Han blev beaktad för romanen
”Den blomstertid...” (1943), en ömsint skildring
av en pojke och hans första förälskelse, och slog
igenom med ”Blod och eld” (1944), som gav
bilder från Frälsningsarmén. Han har sedan utg.
novellsaml. ”Svar i plågan” (1945), romanen ”Det
brinner” (1946), en småstadsskildring med religiöst
inslag, och diktsaml. ”Gud och slav” (1947). E.
Högländare (eng. highlander}, inv. i Skotska
högländerna.
Högman, Ernst Johan Sigurd, journalist
(1861—1943). H. var 1882—98 litterärt biträde i
bokförlag, blev medarbetare i ”Idun” 1899, red.
där 1915—22, medarbetare i ”Nya dagligt
allehanda” 1922—35. H. översatte och bearbetade en
rad lustspel, operor och operetter för scenen,
skrev själv lustspelet ”Doktorns bröllopsdag”
(1896) och utg. diktsaml. ”Ett liv” (1920) och
romanerna ”Syskonen Frödelius” (1926), ”Då
känslan befaller” (1928) och ”Gnistan blev eld”
(1939). E.
Högmarsö, ö inom Länna* sn i Roslagen.
Högmosse, se Mosse.
Högmålsbrott, jur., brott mot statens inre
säkerhet och rikets högsta organ (jfr Förräderi).
Till h. hänföras enl. den svenska Strafflagens kap.
9 följ, brottstyper: uppror, majestätsbrott,
missfirmelse mot kunglig person el. mot riksstyrelse
el. riksdagen, skymfande av rikssymbol, väpnat
hot mot laglig ordning, olovlig kårverksamhet
och svikande av försvarsplikt. — I äldre tid
utgjorde h. beteckning på grova brott, som
medförde dödsstraff.
Högmässa. Inom medeltidens kyrka kallades
dagens högtidliga, sjungna mässa h. i mots. till
de lästa, ”låga” mässorna (se Mässa). Medan
Olaus Petris första svenska mässa (av 1531)
snarast synes ha varit avsedd att ersätta den lästa
kommunionmässan, inträdde fr.o.m. 1541 den
sjungna svenska mässan med predikan helt på den
latinska h:s plats. Medan tidigare namnet h.
användes endast om nattvardsgudstjänsten — då
inga nattvardsgäster funnos, ersattes den av
enklare gudstjänstform —, kom slutl. h. att bli
namnet på söndagens huvudgudstjänst i allm. I 1811
års och senare handböcker upptages vid sidan
av den fullständiga h. (med predikan och
nattvardsgång) den nattvardslösa (med endast
predikan) som en likvärdig form — de betecknas i
nuv. handbok som alternativ A och B; det senare
kommer numera oftast till användning.
(Alternativ C, sedan 1933, innebär h. med infogat
skriftermål.) H:s predikan har av ålder hållits över
dagens evangelium (se Perikoper), men 1860
tillkommo två nya serier predikotexter, i nuv.
handbok kallade 2:a och 3:e årg. (evangeliet utgör 1:a
årg:s högmässotext, episteln 1:a årg:s
aftonsångstext). Enl. 1686 års kyrkolag skulle h. börja kl
8, men denna tid har efter hand förskjutits.
Numera torde den i flertalet församlingar hållas kl
11, men flera andra tider äro även i bruk, särsk.
där 2 h. på olika platser under samma söndag
hållas av samma präst. Ang. gällande ordning
för den svenska h. se Gudstjänst, sp. 240. — Litt.:
E. Rodhe, ”Svenskt gudstjänstliv” (1923), ”Vår
svenska h.” (1924); A. O. T. Hellerström,
”Liturgik” (2 uppl. 1940—43). [Y.B.]S.N.
Högmästare, se Stormästare.
Högplatå, se Högland.
Högqvist. 1) Sofia Emilia (Emilie) H.,
skådespelerska (1812—46), var 1821—26 balettelev vid
Kungl. teatern, 1826—28 anställd vid Berggrenska
sällskapet och debuterade 1828 på Kungl. teatern,
där hon från 1831 var
elev och därefter
anställd. H:s mjuka
grace och djupa känsla i
förening med hennes
spelande lynne och
målmedvetna energi
förde henne tidigt
fram till den ledande
ställningen som den
kungl. scenens
kring-jublade primadonna i
såväl det högre
skådespelet som det
finare lustspelet. Men
— 15 —
— 16 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
