Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höijer, Björn-Erik - Höja - Höjberg Christensen, Axel Christen - Höjd - Höjdcirkel el. vertikalcirkel - Höjdfix(punkt), fixpunkt - Höjdforskning - Höjdhopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÖJA
lärare i födelsebygden. Det norrländska
gruvsamhället och dess människor ha också alltid
förblivit hans viktigaste motiv. Om det yttre livet
kring gruvan, trälarbete, olycksrisk, fylleri o.d.,
handlar väsentligen H:s första bok, novellsaml.
”Grått berg” (1940), om det inre, ensamhet,
främlingskap, flykt undan verkligheten, handlar den
nästa, ”Stjärnklart” (1943). Klassmotsättningarna
äro grundtemat i romanen ”Bergfinken” (1944),
men de ha sublimerats till ett psykologiskt och
etiskt motiv, en process, som också mer el. mindre
tydligt spåras i de närmast följande romanerna:
”Parentation” (1945), ”Se din bild” (1946) och
”Komedi i norr” (1947). Efter novellsaml. ”Johan
Blom håller ut” (1948) kom romanen ”Trettio
silverpenningar” (1949), där H. visar sig helt
färdig med sammansmältningen av djup
personlighetsinlevelse, humor och genomarbetad intrig.
Tidigare än i prosan nådde H. denna mognad i
sin dramatiska produktion. Tryckta och uppförda
äro dramerna ”De hjälplösa” (1944), ”Rekviem”
(1946), ”Dans på bryggan” (1948) och ”Blod på
snön” (1949), samtliga byggda på sociala
konflikter och suggestiva yttre och inre stämningar.
H. har även författat en följd radiopjäser, bl.a.
”En dag, en pjäs om gruvarbetare, tillika
spelmän” (uppf. 1945), ”Sommar, en pjäs om naturens
vemod — och människans” (uppf. 1946) och
”Månen är mild, en norrländsk spelmanstragedi”
(uppf. .1949). — Litt.: G. Ollén i ”De bästa
radiopjäserna 1946” (1947) och ”Svenska radiopjäser
1947” (1948). I.Hlm.
Höja, socken i S. Åsbo hd i Kristianstads län
och församling i Höja och Starby pastorat i S.
Åsbo kontrakt av Lunds stift, gränsar i n.v. till
Ängelholm; 24,31 km2, därav 24,03 land; 1,358 inv.
(1949). H., som i n. begränsas av Rönneå, är
bördig, skoglös slätt med åkern utgörande 93 °/o
av landarealen. Skörpinge, s. förortsamhälle
till Ängelholm, har 454 inv. (1946). Egendomar:
Rönnesfält och Åvarp. Den nuv. kyrkan i
”nygotik” byggdes 1882 och har en sandstensdopfunt
från 1200-talets förra hälft. — Socknens namn,
givet efter kyrkbyn, är plur. av subst. hög. Det
skrevs 1412 i hoghæ, 1482 i Høye. Se A.
Falkman, ”Ortnamnen i Skåne” (1877), sid. 53. P.;Er.
Höjberg Christensen [-bär], Axel Christen,
dansk skolman (f. 1888), dr phil. 1918, rektor för
Ordrups gymnasium 1921—27,
undervisningsinspektör för gymnasieskolorna 1927. H. var den
drivande kraften vid utformandet av 1935 års
reformerade undervisningsplan för gymnasierna.
Han blev 1940 styrelseled. i dansk-tyska
föreningen och var 1942—45 undervisningsminister
i ministären Scavenius.
Höjd. En himlakropps h. kallar man dess
vinkelavstånd från horisonten, mätt längs höjdcirkeln
genom himlakroppen (jfr Astronomiska
koordinater). — Om h. mätes från sjöhorisonten, måste
den observerade h. korrigeras för dalning*,
varefter den apparenta h. erhålles. Vid
användande av artificiell horisont erhålles direkt
apparent h. Korrigeras denna för refraktion*, fås
sann lokal h.; korrigeras denna i sin ordning
för höjdparallax (se Parallax), erhålles sann
geocentrisk h. En himlakropps h.
bestämmes medelst vertikalcirkel (el. universalinstrument)
Höjdhopp; saxstil.
el. med användning av reflexionsinstrument
(sextant, prismacirkel). — Att vara på höjden av
en ort är att befinna sig på samma latitud som
orten. M.
Höjdcirkel el. vertikalcirkel, astr.,
benämning på varje mot horisonten vinkelrät
storcirkel på himmelsfären. Samtliga h. gå genom
zenit och nadir.
Höjdfix(punkt), fixpunkt, geod., se
Avvägning, sp. 976.
Höjdforskning, fysiol. Flygning på stor höjd
utsätter den mänskliga organismen för syrgasbrist,
låga temperaturer, ökad ultraviolett och kosmisk
bestrålning m.m. H. försöker utröna dessa faktorers
inverkan på levande varelser och utarbeta
lämpliga skyddsåtgärder däremot. Jfr Flygmedicin
och Höjdsjuka.
Höjdhopp över ett redskap (hinder) utföres med
sats av endera el. båda fötterna. Man skiljer på
gymnastiska och idrottsliga h.; det
förra med delad el. samlad sats vinkelrätt mot
redskapet och med s.k. gymnastisk form
(uträtning av kroppen, nedhopp på båda fötterna
samtidigt); det senare ant. som stående h. med ena
sidan vänd mot redskapet el. som h. med anlopp,
där anloppsriktningen och formen är valfri och
där man med ändamålsenliga rörelser av armar,
ben och överliv söker passera ribban med
kroppens tyngdpunkt så nära denna som möjligt.
Före 1936 fick huvudet ej passera ribban före
fötterna och ej vara lägre än sätet, då höjden togs
(denna regel gäller fortfarande för stående h.). Nu
är bestämmelsen för h. med anlopp endast den,
att upphoppet skall ske på en fot. Den s.k.
dykstilen har därigenom blivit tillåten och har
— 39 —
— 40 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
