Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönsung - Hönsäter (industrisamhälle) - Hönsäter (gods) - Hönö - Hönö-Klåva - von Höpken, ätt - Höpken, 1. Daniel von - Höpken, 2. Anders Johan von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖPKEN
Hönsung (av hönsa*), avkvistat träd med
kvar-sittande toppruska och mittgren, som i
Norrbotten brukade resas ät person, vilken f.g. besökte
en plats, då han i gengäld fick skyldighet att
traktera. I andra delar av landet har h. förekommit
som benämning på själva trakteringen el. på den
som bestod .densamma (h ö n s u n g e). — Litt.:
E Brännström, ”Det avkvistade trädet i
norrbottnisk folksed” (i ”Folkminnen och folktankar”,
1930).
Hönsäter, industrisamhälle i österplana sn i
Västergötland, vid n. foten av Kinnekulle och vid
järnvägen Forshem—Lidköping (station Hällekis);
778 inv. (1946). Vid Sjöråsviken av Vänern finns
hamn med 145 m kaj vid c:a 4 m djup; 1946
an-kommo och avgingo 1,994 fartyg om 138,816
nettoton. Här finnas cementfabrik, kalkstensbrott
och stenhuggeri, tillhörande Skånska cement-ab.
Hönsäter, gods i österplana sn i Västergötland,
på Kinnekulles nordsluttning, omfattar 155 ha,
därav 69 åker. Förr fanns här alunbruk, numera
stor cementfabrik, kalkbruk och stenhuggeri.
Huvudbyggnaden av sten i två våningar och flankerad
av lägre flyglar är uppförd o. 1667 och ombyggd
1806—07. H. är känt sedan 1300-talet; bland
innehavarna märkas ätterna Stake (1492—1795), v.
Hofsten och Hamilton. Ägare sedan 1913 är
Skånska cement-ab. — Namnet skrevs 1347 jn
hønsætrum (dat. plur.; avskrift från 1400-talet).
Förra leden är sannol. hons, senare leden är säter,
fäbodplats (jfr F. Hedblom, ”De svenska
ortnamnen på säter”, 1945, sid. 206, med litt.). P.;Er.
Hönö, municipalsamhälle (sedan 1933) i öckerö
sn i Bohuslän, omfattande ön Hönö, belägen c:a 20
km utanför Göteborg, med det förutv.
municipal-samhället och fiskläget H ö n ö-K 1 å v a på s.
kusten av ön; 5,81 km2, därav 5,73 land; 2,526 inv.
(1949). H. är Sveriges största fiskläge och hade
1945 541 yrkesfiskare, därav i H.-Klåva 336,
H.-Röd 181 och H.-Heden 24 yrkesfiskare. H. har en
utmärkt hamn i H.-Klåva, byggd som Statens
fiskehamn 1917—22 och utvidgad 1929—32; havsbad
med sommarvillor. H. har broförbindelse med den
närbelägna öckerön. Taxeringsvärdet å fasti
g-hetsskattepliktig fastighet 4,996,000 kr, till
kommunal inkomstskatt taxerad inkomst 7,319,000 kr
(1947). — Namnet, urspr. avseende en by, skrevs
1388 Høynøy. Förra leden torde vara fvnord.
hein, sv. dial. hen, brynsten, syftande på formen
på öns rundade, avslipade hällar (se
”Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län”, 4, 1936, sid.
64 f.). I.Mg;Er.
Hönö-Klåva, f.d. municipalsamhälle, se Hönö.
— Namnet, urspr. Klåvan, är det bohuslänska
dialektordet klåva, klyfta, trol. syftande på den
rätt stora klyftan ö. om de forna gårdarna (se
”Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län”, 4, 1936,
sid. 65).
von Höpken, ätt, stammande från ärkestiftet
Bremen. Geheimekammarrådet, sedermera
regeringsrådet Nikolaus Höpke (1601—71) adlades von
H. 1649. Sonson till honom var H.i), som 1719
upphöjdes i friherrligt stånd. Dennes son, H.2),
blev greve 1762; den grevliga ätten utslocknade
1896. En sonsons son till H.3) erhöll 1860 kungl.
tillstånd att som innehavare av ett von
lantings-hausenskt fideikommiss anta namnet von Lantings-
SU 14. — 65 —
3 — Red. avsl. 25/io 49
hausen von H.; namnet är numera knutet till
Boge-sunds fideikommisskapital. C.
1) Daniel Niklas von H., friherre, ämbetsman,
politiker (1669—1741). Från godset Melau i
Bremen kom H. efter fullbordade studier till
Stockholm, blev där kanslist i Tyska exp. 1696,
refe-rendarie-sekr. 1710 och statssekr. vid Kammarexp.
1714. En kunnig och förslagen streber med tidiga
relationer till den holsteinska hertigfamiljen
insattes han i Upphandlingsdeputationen 1716 och blev
ett av Görtz’ verktyg men räddade sig undan
räfsten efter Karl XII:s död genom att resolut
övergå till hessiska partiet. 1719 statssekr. för
utrikes-ärendena intog H. en ledande ställning vid
uppgörelsen med England-Hannover, men vid
riksdagen 1723 återknöt han
sina förbindelser med
det nu dominerande
holsteinska partiet och
blev en av dettas
främste män. Partiets
fall och Arvid Horns
seger vid riksdagen
1726/27 medförde H:s
förflyttning från
Kansliet till presidentskapet
i Kommerskollegiet.
Här gjorde han sig till
tolk för den
utpräglade merkantilismens
åskådningar och
enga
gerade sig själv i flera uppspirande handels- och
industriföretag. Jämte C. Gyllenborg o.a.
utnyttjade han krigsstämningen vid 1734 års riksdag
dch lade i förbindelse med franske ambassadören
grunden till hattpartiet. Djärv
konjunkturpoliti-ker, egennyttig, slug och samvetslös torde han
under de första åren ha varit dess egentlige ledare
och hade tillfredsställelsen se det komma till
makten vid riksdagen 1738/39. H. avled innan
krigspolitikens olyckliga följder hunnit visa sig. —
Litt.: A. Helander, ”D. N. v. H. 1669—1727”
(1927). f W.Ht.
2) Anders Johan von H., den föreg:s son,
greve, kanslipresident (1712—89). Efter studier i
Uppsala, utländska resor och anställning vid svenska
beskickningen i London började H. 1734
tjänstgöra i kansliet. Faderns motsättning till Arvid
Horn lade först hinder i vägen för hans karriär,
men hattpartiets genombrott vid 1738/39 års
riksdag ändrade helt situationen. H. insattes i Sekreta
utskottet, utnämndes till kanslijunkare 1739, till
exp.-sekr. 1741 och erhöll under dåv. storpolitiska
år betydande förtroendeuppdrag. I den kritiska
situation, som blev en följd av kriget 1741—43, hörde
H. till dem, som mest öppet förfäktade hattarnas
synpunkter. Snillrik och fosterlandsälskande intog
han snart en ledande ställning inom partiet. Vid
riksdagen 1746/47 tog H. ett märkligt initiativ, då
han lyckades rycka de villrådiga ständerna med
sig till en nationell förklaring mot Rysslands
hotande förmynderskap. Trots sin ungdom och mot
vanlig befordringspraxis blev H. 1746 inkallad i
rådet, och med iver och bländande
framställningskonst förfäktade han här till en början partiets
ytterligtgående politiska och ekonomiska
principer. 1752 utsågs han enhälligt till kanslipresident,
— 66 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
