Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höpken, 2. Anders Johan von - Höpken, 3. Carl Fredrik von - Höppener, Pehr Johan - Hör (lin) - Hör (kommuner) - Hörapparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖPPENER
då C. G. Tessin drog sig tillbaka. Djupsinnigare
och mera teoretiskt lagd än sin företrädare torde
H. få anses honom underlägsen som praktisk
statsman. Ur konflikterna med kungaparet och
hovpartiet utgick han som segrare och bidrog till att
utbilda råds- och ständerväldets doktriner. Under
sjuåriga krigets vanskliga konjunkturer föllo
tyglarna ur hans händer. Mot egen önskan lät han
Sverige militärt taga del i kriget på Frankrikes
sida. Arméns motgångar och finansiell oreda
verkade småningom upplösande på regeringspartiet.
Högdragen och svår att samarbeta med sökte H.
förgäves genom direkta order ingripa i
krigsoperationerna, medan partiledningen alltmer samlades
i den utom rådet stående Fersens hand. Vid
riksdagen 1760/62 visade
sig H:s ställning
ohållbar, och han erhöll på
egen begäran avsked
1761. Samman med
mössorna angrep han
sin svåraste
motståndare, Pechlin, och
återkallades i rådet, men
efter viss tvekan
avsade han sig ånyo
värdigheten. 1762
upphöjdes han till greve. H.,
som 1740 i ”Tal om
yppighets nytta” givit en
pregnant formulering
åt de merkantilistiska idealen, kom med tiden att
omfatta allt friare nationalekonomiska åsikter. Han
höll sig numera själv utanför politiken och
betraktade med kritiska blickar de senare faserna
av frihetstiden. Som kulturpersonlighet hör H. till
epokens yppersta och skattades av samtiden som
dess kanske främste vältalare och stilist. En av
Vetenskapsakad:s stiftare och dess förste sekr.
utarbetade han stadgarna såväl för denna akad.
som för Lovisa Ulrikas Vitterhetsakad., till vars
president han utsågs. 1760—64 var han kansler
för Uppsala univ. Gustav III förmådde efter
revolutionen H. att 1773 återinträda i rådet. Där
ägnade han sig särsk. åt de finansiella ärendena,
men utan inflytande på konungen avgick han 1780.
I den 1786 upprättade Svenska akad. rönte han
hedern att bli innehavare av stol nr 1. H:s
skrifter äro utg. i urval av C. Silfverstolpe, 1890—93.
•— Litt.: Minnesteckning av L. De Geer i ”Svenska
akad:s handlingar”, 57 (1882). W.Ht.
3) Carl Fredrik von H., den föreg:s bror,
friherre, ämbetsman, politiker (1713—78),
auskul-tant i Kommerskollegium 1729, utsändes 1732 jämte
E. Carleson på en kommersiell studieresa till
Le-vanten och var tillika med denne svenskt sändebud
i Turkiet, där han från 1734 verkade för avslutande
av en svensk-turkisk allians. H. blev 1744 svensk
minister i Köpenhamn, 1747 sekr. i Krigsexp., var
1757—67 president i Kommerskollegium. I det
politiska livet spelade han från 1751 en viktig roll
som en av hattarnas ledare. 1771 var han en av
sitt partis representanter vid förhandlingarna om
”kompositionen”. [C.V.J.IB.
Höppener, Pehr Johan, publicist (1726—
1802), tjänsteman i Riksarkivet 1750, avsked 1761
med assessors titel. H. verkade sedan som
sak
förare och publicist; särsk. betydelsefull blev
”Förtekning uppå alla Kongl. placater” (1754),
som redovisar alla 1522—1750 tryckta kungi.
förordningar. Under frihetstiden tillhörde H.
mösspartiet men gick 1772 i Gustav III:s sold och
invecklades 1774 i en ryktbar tryckfrihetsprocess,
där han möjl. handlade på konungens uppdrag.
Senare kom han i opposition till monarken. Hans
sista tid förbittrades av ekonomisk misär och
olyckliga familjeförhållanden. Trots alla
politiska frontförändringar, vilkas motiv ej voro de
ädlaste, framstår H. som en konsekvent
förkämpe för de ofrälse samhällsklasserna mot
aristokratien; särsk. ivrade han för bondeståndets
höjande.-— Litt.: Biogr. av O. Sylwan i ”Från
stångpiskans dagar” (1901; urspr. i ”Historisk
tidskr.”, 1893). St.C.
Hör, vanligt lin, art av linsläktet*.
Hör, kommuner i Skåne, se Höör.
Hörapparater, apparater, avsedda för personer
med nedsatt hörsel. Äldst och enklast av dyl.
apparater är hörluren, som numera kan erhållas
i lätta och föga skrymmande konstruktioner av
celluloid. Den förstärkningseffekt, som erhålles,
beror på resonansegenskaperna hos ljudkanalen
och sammanhänger med den riktningsverkan, som
ljudtratten ger. En förhöjd förstärkningseffekt
erhålles medelst en hörtelefon i kombination med
en kolkornsmikrofon, matad med ett batteri för 3
å 4,5 V. Bärbara apparater av denna typ voro de
enda, som stodo till buds fram till o. 1935.
Härefter har utvecklingen, i samband med tillkomsten
av de moderna miniatyr-radiorören, tagit ett stort
steg framåt. Dyl. rör äro klenare än en
blyertspenna och endast ett par cm långa. Moderna h.
utföras i regel som 3-stegsförstärkare och äro
utrustade med en i apparathöljet inbyggd
kristallmikrofon. Från apparaten leder en tunn kabel till en
miniatyrtelefon, ofta av kristalltyp. Bästa
ljudstyrka och ljudkvalitet erhålles dock med
elektromagnetiska telefoner. Telefonen är anordnad ant.
som ett öronstycke för ”luftledning” el. utförd av
benledningstyp. Av dessa föredrar man Vanl.
öronstycket, eftersom detta även har en viss
benled-ningseffekt. — Den elektriska energien till h. tas
dels från ett A-batteri för 1 V2 V, dels från ett
B-batteri om 22,5, 30, 33 el. 45 V. Sammanlagda
vikten av apparat och batterier utgöra numera i
regel högst 400 g; dock finnas apparater med
inbyggda batterier, vilkas totalvikt ej är mer än
200 g. ”Bränntiden” är vid de medeltunga
apparaterna 20—40 tim för A-batteriet och 100—400
tim för B-batteriet. I marknaden finnas numera
(1949) åtm. ett 10-tal olika fabrikat och ett 20-tal
typer av h. enl. nu beskrivna system, de flesta av
amerikanskt ursprung. Samtliga äro försedda med
volymkontroll, flertalet dessutom med ett el. flera
regleringsorgan för klangfärgen. — Utvecklingen
på h:s område är dock ingalunda att betrakta som
avslutad. De moderna strävandena syfta till, dels
att ytterligare nedbringa apparat- och batterivikt
samt att öka ”bränntiden”, dels att undanröja
störande ljudfenomen, främst de ljud, som uppstå, då
apparaten beröres el. rubbas i förh. till sitt
underlag, dels slutl. att ge apparaterna den optimala
frekvenskarakteristik, som betingas av olika slags
hörseldefekter. Man söker sålunda undvika allt-
— 67 —
— 68 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
