Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hörselorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖRSELORGAN
det perilymfatiska rummet, är fyllt av
en vätska, perilymfa, som står i direkt
kommunikation med cerebrospinalvätskan i hjärnhinnorna.
Hinnlabyrinten består av 3 med varandra
förbundna delar, dels 2 säckformiga bildningar,
ut-riPulus (ovala säcken) och sacPulus (runda
säcken), tillsammans kallade förmaket
(vestib’ulum), dels en snäckformad bildning,
snäckan el. cocTea (fig. 1 och 2). Från utriculus
utgå 3, i olika mot varandra vinkelräta plan
stående halvcirkelformiga kanaler, båggångar,
och från förbindelsegången mellan utriculus och
sacculus utgår en smal, perifert i en blåsa, saccus
endolympha’ticus, under hårda hjärnhinnan
mynnande gång, ductus endolymphaticus. Sacculus står
genom en smal kanal, ductus reu’niens, i
förbindelse med snäckan (fig. 2). Det är snäckan, som
står i hörselns tjänst; de övriga delarna av
hinnlabyrinten tjänstgöra som balansorgan (se
Statiska organ). Innerörats hörseldel utgöres således
av en hinnsnäcka, ductus coclea’ris,
snäckgång-e n, inlagrad i en snäckformad benkanal,
bensnäckan, båda bildande en 2 V2 varvs vindling
(fig. 3). Hinnsnäckan är på yttersidan i rätt stor
utsträckning genom en finfibrillär, fast bindväv,
ligamen’tum spiraTe, fäst vid bensnäckans vägg; på
insidan är den fixerad till en smal, spiralformad
benkam, la’mina spira’lis oss’ea, som utgår från
bensnäckans axel, modi’olus. Ductus coclearis
framträder därför på tvärsnitt som ett 3-väggigt rum i
bensnäckans mellersta och yttre del, lämnande ett
halvmånformigt, perilymfatiskt rum fritt på båda
sidor, upptill scala vestib’uli, nedtill scala tym’pani
(fig. 3). Den till benet fästa ytterväggen är på
insidan beklädd med ett flerlagrat epitel, som
innehåller blodkärl, och härifrån anses
endolym-fan avsöndras. Väggen mot scala vestibuli utgöres
av en tunn, på båda sidor epitelklädd
bindvävs-hinna. Väggen mot scala tympani kallas membra’na
basila’ris (fig. 3). Denna är bredare i snäckans
spets och avsmalnar regelbundet mot basen på gr.
av att lamina spiralis ossea skjuter allt längre in i
benkanalen mot snäckans bas. Membranens
bind-vävsdel består av en stor mängd, 15,000—24,000,
parallellt förlöpande bindvävsfibrer,
hörselsträngar, spända från lamina spiralis ossea till
en spirallist på ligamentum spirale. Även dessa
strängar minska således successivt och
regelbundet i längd från snäckans spets till dess bas. De
skulle enl. en gammal uppfattning (Helmholtz)
tjänstgöra som resonanter för ljudvågor av skilda
svängningstal. Det är på dessa strängar, som det
cortiska organet*, själva hörselapparaten,
med dess hörselceller och med dess till hjärnan
ledande hörselnerver är uppbyggt (fig. 3). Mot
scala tympani är denna vägg beklädd med ett
egenartat epitel av med varandra sammansmälta celler.
— Innerörat hos däggdjuren är i stort sett byggt
på samma sätt som hos människan. Hos
grod-djur, kräldjur och fåglar har hinnlabyrinten som
hörseldel endast en från sacculus utgående, svagt
böjd, säckformig utbuktning, lage’na, bäst utbildad
hos fåglar, där den har ett halvcirkelformat
förlopp. I lagena ligger hörselmottagningsapparaten.
Hos fiskar saknas hörseldelen av innerörat, varför
man anser dessa sakna hörsel.
Me 11 an ö r a t hos människan består av en
Fig. 2. Schematisk bild av innerörat
benhåla, trumhålan, vilken genom en inre
gång, eustachiska röret* (ö
rontrumpeten), står i förbindelse med svalget (fig. 1).
Uppåt-bakåt fortsätter trumhålan i ett större och
ett flertal mindre hålrum, de senare belägna i
tinningbenets vårtutskott, antrum, resp. celVulae
mastoi’dei. I trumhålan och i antrum ligga
hörselbenen. I trumhålans benvägg mot innerörat finnas
två öppningar, det ovala och det runda
fönstret, båda slutna genom bindvävshinnor.
Det ovala fönstret vetter mot scala vestibuli, det
runda mot scala tympani. Mot ytterörat utgöres
gränsen av trumhinnan (fig. 1). Alla väggar,
liksom också hörselbenen, äro överklädda med epitel,
som mot eustachiska röret består av flimmerceller.
Hörselbenen äro hammaren, städet och
stigbygeln (fig. 1). Hammaren sitter med sitt
nedåt-riktade skaft fast vid trumhinnan, som härigenom
centralt inbuktas, och ledar med sitt huvud mot
städet. Detta å sin sida ledar mot stigbygeln,
vilkens basaldel är fästad på det ovala fönstret.
Härigenom bildas en benledning mellan trumhinnan och
snäckans perilymfatiska rum. Spänningen mellan
hörselbenen kan genom några små muskler ändras.
— Mellanörat har hos övriga däggdjur i stort
samma byggnad som hos människan. Hos groddjur,
kräldjur och fåglar utgöras hörselbenen av en enda
benstav, columeU’ a*. Fiskarna sakna mellanöra.
Ytterörat hos människan består av u t ö r a
(ö ronmusslan) och yttre hörselgång
(fig. 1). öronmusslan är en huvudsaki. av brosk
bestående, hudbeklädd trattformig
upptagningsapparat för ljudvågorna. Den 2—3 cm långa
hörselgången, vars väggar i den perifera delen
utgöras av brosk och i den inre delen av ben, är
på insidan beklädd av hud med såväl hår som
talg- och svettkörtlar, s.k. öronvaxkörtlar.
Trumhinnan, en
cirkelrund bindvävs-hinna av 1 cm
diam., utgör
av-gränsningen mot
mellanörat och
består av strama
bindvävsfibrer, dels
utstrålande radiärt
från trumhinnans
mitt, dels
koncentriskt ordnade. Den
sitter snett
infäs-tad mot
hörselgången, så att den
främre och undre
Fig. 3. Snitt genom snäckans
vindlingar.
a ductus coclearis, b scala vestibuli,
c scala tympani, d membrana
ba-silaris, e cortiska organet, f
ductus coclearis’ vägg mot scala
vestibuli, g ligamentum spirale.
— 8l
— 82 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
