Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idealism - Idealist - Idealistskolan - Idealitet - Idealstad - Idealteori - Idealvätska - Idéassociation - Ideation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDEALIST
kunskapsteori. Den idealistiska
världsåskådningens motsats är den teoretiska
materialismen. Enl. i. är det verkliga något andligt
och osinnligt, t.ex. idéernas värld (Platon),
monaderna (Leibniz), Gud och ”the minds”, andarna
(Berkeley; denna form kallas ofta spiritualism),
det absoluta förnuftet (Hegel) el.
personligheternas system (Boström). — Som
kunskapsteori står i. i motsats till realismen. Idealisten
hävdar, att intet objekt finns utan ett subjekt
och att föremålens beskaffenheter äro betingade
av det uppfattande medvetandets existens,
funktioner och lagar. Realismen hävdar däremot, att
föremålens förhållande till ett subjekt icke är
konstitutivt för deras existens (Platon var
kunskapsteoretisk realist i denna mening). Den
kunskapsteoretiska i. framträder i olika former: a)
Den ”subjektiva” i. anser, att föremålen äro
komplex av de empiriska subjektens (dina och
mina) varseblivningar el. tankeakter. När en
dyl. kunskapsteori är antimetafysiskt inriktad,
kallas den stundom idealistisk positivism (t.ex.
H. Vaihinger). b) Den ”objektiva” i. (t.ex.
Boström) menar, att världen är innehåll i ett
universellt medvetande och att den sålunda utgör
ett identiskt kunskapsföremål, som är
tillgängligt för men icke beroende av ’de empiriska
subjekten. c) Den ”kritiska” el. ”transcendentala”
i. (Kant) betonar i likhet med den ”objektiva”,
att kunskapens föremål icke till sin existens el.
beskaffenhet bero av de empiriska subjekten,
men hävdar, att all erfarenhet konstitueras
genom det rena medvetandets logiska former. —
Kritiken av den kunskapsteoretiska i. (som ofta
utgjort huvudargument för den metafysiska i.)
har varit ett grundtema i det senaste halvseklets
filosofi. Som stimulerande diskussionsinlägg
kunna nämnas G. E. Moores art. ”The refutation of
i.” (i ”Mind”, n.s., 12, 1903, omtr. i hans
”Philoso-phical studies”, 1922) och A. Hägerströms ”Das
Prinzip der Wissenschaft”, 1 (1908). Diskussionen
har resulterat i en allt allmännare övertygelse
om de motsatta kunskapsteoriernas
otillräcklighet och i nya försök att till en helhetsåskådning
samla de hållbara argumenten på ömse sidor. —
Med praktisk i. menas att leva för högre,
ideella syften, att tro på förnuftiga ideal och
söka förverkliga dem el. i allm. att fasthålla vid
att skillnaderna mellan gott och ont, rätt och
orätt, skönt och fult ha real betydelse. — Den
estetiska i. ser konstens uppgift i att
åskådligt framställa de (högsta) värden, som
människan eftersträvar. — Litt.: N. Hartmann,
”Grund-züge einer Metaphysik der Erkenntnis” (2 Aufl.
1925); G. W. Cunningham, ”The idealistic
argument in recent British and American
philo-sophy” (1933); A. C. Ewing, ”L: a critical
sur-vey” (1934). E.Ån.
Idealist7, den som, i den ena el. andra formen,
hyllar idealismen.
Idealistskolan, språkv., en riktning inom
språkvetenskapen, som i språkdrag och språkliga
utvecklingstendenser ser ett utslag av den talandes,
den skrivandes el. ett helt folks karaktär,
inställning och psykiska egenart (t.ex. menar, att
fransmännens förkärlek för det logiskt begreppsmäs-
— 119 —
siga har tagit sig uttryck i det franska språkets
byggnad och utveckling). I. står i klar
motsättning till den tidigare junggrammatiska skolans
hävdande av språkutvecklingens mekaniska
lagbundenhet. L, som ideologiskt har sin
förankring i Benedetto Croces filosofi, har främst
före-trätts av tyskarna K. Vossler och E. Lerch. B.M.
Idealite’t, se Ideal.
Idealstad, inom stadsbyggnadskonsten
benämning på en på papperet konstruerad mönsterplan,
som kan tjäna som ideal för den praktiska
konsten. Renässansens arkitekturteoretiker sysselsatte
sig särsk. därmed.
Idealteori, matem., se Ideal.
Idealvätska, fys. Sedan en kinetisk teori för
gaserna utvecklats, sökte flera forskare med
utgångspunkt från denna uppbygga en teori för
vätskorna. Det visade sig dock därvid, att de med
växande täthet allt större attraktionskrafterna
mellan molekylerna slutl. medförde oövervinneliga
svårigheter för den matematiska framställningen.
Framgångsrikare var förfarandet, att i analogi
med utvecklingen av den kinetiska gasteorien först
definiera en i. och härleda dess egenskaper och
därpå studera avvikelserna från idealtillståndet hos
de verkliga vätskorna. I en i. antagas
molekylerna vara sfäriska. De attrahera varandra med
krafter, som ha så stor verkningssfär, att ett stort
antal molekyler komma att falla innanför denna.
I. antagas även sakna kompressibilitet och termisk
utvidgning, så att vätskornas volym är oberoende
av tryck och temperatur. En del av de verkliga
vätskorna komma i sina egenskaper de så
definierade i. nära. För i. kan man med användning av
den kinetiska teorien och termodynamiken
härleda enkla lagbundenheter. — För att beräkna
vätskors rörelse definierades i den äldre
hydrodyna-miken* en i. som en vätska utan kompressibilitet
och inre friktion. Re.
Idéassociation, fil. Om man ser Simmias, kommer
man att tänka på Kebes, emedan de bruka vara i
sällskap (alltså på gr. av beröring i rum och tid);
om man ser en bild av Simmias, tänker man på
denne själv (på gr. av likhet). Berörings- och
likhetsassociation, som Platon med dessa
ex. pekat på, torde få anses som de två
grundformerna för association. Man har uppställt
åtskilliga andra, men det göres alltjämt försök att
återföra dessa till de nämnda två, vilka man också
velat reducera till en, vanl. då till
beröringsasso-ciation*. Vid dessa andra former spelar (i förening
med beröring el. likhet) något logiskt förhållande
in, ss. kontrast, orsak—verkan, grund—följd,
medel—ändamål. Genom dylik ”logisk association”
blir minnet fastare. Några mena, att
föreställningar stundom stiga upp i medvetandet utan
association; andra anse, att associationer alltid
föreligga, ehuru omedvetna. — En huvudfråga för
filosofien har varit den, om all enhet i
medvetandet har uppstått genom association (se Hume) el.
om det finns en urspr. enhet mellan
föreställningarna (se Kant). Jfr Associationspsykologi. — Litt.:
H. Ebbinghaus, ”Ueber das Gedächtnis” (1885); E.
Claparède, ”L’association des idées” (1903); A.
Herrlin, ”Minnet och dess pedagogiska problem”
(3 uppl. 1932). H.L.
Ideatio’n (till grek. ide’a, bild), psykol.,
be
— 120 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
