Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idrott - Idrottens guldmärkesmän - Idrottsanläggning - Idrottsplatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDROTTSANLÄGGNING
teriseras som en i:s nedgångstid, bör man ej
från-känna den förtjänsten av att ha lagt grunden till
det moderna (engelska) idrottsidealet,
ridderligheten, som utgör den nutida i:s största moraliska
tillgång. — Under början av nyare tiden höra vi
föga berättas om idrottsövningar, och först mot
slutet av 1600-talet och på 1700-talet (bl.a. genom
Locke och Rousseau) framfördes tankar på en
sundare och naturligare uppfostran. Dessa tankar
tillämpades sedermera i form av idrottsliga
övningar av Basedow, Guts Muths m.fl. (visserligen
under benämningen gymnastik). Även P. H. Ling
hade full förståelse för i:s betydelse. I Lockes
hemland England fick i. tidigare än annorstädes
fäste, spreds på 1860- och 70-talen från internat
och univ. till hela landet och trängde med
oemotståndlig kraft ut till övriga länder. I Sverige, där
vi redan mot slutet av 1700-talet hade en
framgångsrik förkämpe för simidrotten i Jöns
Svanberg och där vissa idrottsgrenar, ss. curling och
skridskoåkning, på 1850- och 60-talen på vissa
håll organiserats, höll den fria i. sitt intåg i
början av 1880-talet genom förmedling av V. G.
Balck*. Genom bildandet av nuv. Riksförbundet för
i. 1903 (1904) erhöll Sverige en fast
idrottsorganisa-tion, som väl bestod provet vid 5:e olympiaden i
Stockholm 1912 (jfr Idrottsorganisationer och
Riks-idrottsförbundet). — Kvinnans deltagande i fria i.
är av sent datum (med bortseende från de
spartanska flickornas övningar i löpning, diskus- och
spjutkastning under antiken). Efter 1912 kan man
spåra något intresse härför i Sverige, men först
sedan Sveriges kvinnliga idrottsförbund bildats
1925, ha kvinnorna börjat att mera allmänt ägna
sig åt i. I Sverige som annorstädes göra sig dock
fortfarande olika åsikter gällande betr,
begränsningen av kvinnornas idrottsövningar samt om
deras deltagande i tävlingar. — Hos
naturfolken idkas flera slag av i., kappsimning och
löpning, brottning, paddling samt många slag av
bollspel. Olika slags kast förekomma både som
förströelse och tävling i och för sig och som
övning till jakt el. strid. Även ett slags fäktning,
som ej har samband med stridsövningar,
förekommer stundom, t.ex. med käppar hos vissa
negerstammar. — Till vår moderna i. höra framför
allt den fria i. (löpning, gång, hopp och kast),
vidare bowling, boxning, brottning,
cykelsport, fotboll o.a. bollspel,
fäktning, golf, inomhusidrott,
militär i., modern femkamp, rodd,
simning, skidlöpning, skridskoåkning
o.a. vinteridrotter, tennis och
tyngd-lyftning (se dessa ord). — Litt.: ”Idrotternas
bok” (1905 ff.); ”Idrottsbiblioteket” (1918 ff.); G.
A. Bogeng, ”Geschichte des Sports aller Völker
und Zeiten” (2 bd, 1926—27); G. Munthe, ”1.
och kroppskultur under antiken” (1926); B.
Schrö-der, ”Der Sport im Altertum” (i927),‘ ”Svenska
gymnastik- o. idrottsföreningarnas riksförbund
1903—28” (1928); ”Nord, familjeboks
sportlexikon” (7 bd, 1938—49); ”Allhems sportlexikon”
(1948 ff.). O.Kgh.
Idrottens guldmärkesmän, se Föreningen
Idrottens guldmärkesmän.
Idrottsanläggning, dels för idrott, bollspel och
lek ordnade områden (idrottsplatser), dels för
inom
husidrott specialkonstruerade byggnader
(idrottshallar). De äldsta i., som kunnat rekonstrueras, äro
de, som användes vid idrottsfesterna i antikens
Grekland. De omfattade dels ett stadion för löpning,
femkamp m.m., dels en hippodrom för
kappkör-ning. I många grekiska städer fanns även i ett
tidigt skede ett gymnasium (anläggning för
ungdomens fysiska fostran) med bl.a. den av
pelarhallar omgivna, öppna, fyrkantiga övningsplatsen
palaestra.
a) Idrottsplatser. Mångenstädes i Norden funnos
sedan lång tid tillbaka s.k. lekvallar, där byns,
socknens el. häradets ungdom samlades till lek
och tävlingar. Med tilltagande kultur och
bekvämare förbindelser fördes nöjeslivet in på andra
banor och lekvallarna övergåvos (utom på
Gotland). Först mot slutet av 1800-talet, då
cykelåkningen, fotbollsspelet och fria idrotten började
bedrivas hos oss, framstod ånyo behovet av
särskilda idrottsplatser. Efter utländskt mönster
bildades då föreningar, som av kommuner el.
privatpersoner fingo åt sig upplåtna smärre områden,
lämpliga för den ena el. den andra idrotten. Från
detta ursprung har utvecklingen gått fram till
storstadens ofta omfattande idrottsanläggningar.
— En idrottsplats av enklaste slag består vanl. av
en fotbollsplan i gräs (se Fotboll), vilken
användes till olika bollspel, lekar, vissa kast m.m. Kring
denna ansluter sig ofta en löparbana, och på
området mellan bollplanens kortsidor (ev. även
långsidor) och löparbanan anordnas banor för hopp
och kast (se sp. 139). En dylik mindre
idrottsplats kräver ett område av c:a 2 ha. Den är vanl.
försedd med smärre byggnader för omklädnad,
toalett och redskapsrum samt för duschanordningar,
servering och personal. Hållas tävlingar på
idrottsplatsen, måste den inhägnas och förses med
barriär kring löparbanan. En el. flera träningsplaner
i grus el. stenmjöl samt åskådareläktare vid
bollplanens sydsida bli då även erforderliga, varvid
utrymmena under läktaren kunna utnyttjas till
omklädningsrum m.m. Användes en dyl.
idrottsplats (utan träningsplaner) som tävlingsbana i en
storstad, kräves ofta utrymme för 10,000-tals
åskådare, varför större delen av området kring
löparbanan utbygges till mer el. mindre täckta läktare.
En sådan kringbyggd idrottsplats för tävlingar
benämnes stadion* och användes i regel ej
som övnings- el. träningsplats. — Förutom ett
stadion erfordras i storstäderna flera större el.
mindre idrottscentra, vilka skola läggas i
olika stadsdelar, helst nära de större skolorna. De
böra omfatta ett flertal bollplaner, löparbana och
utrymmen i övrigt för fri idrott, tennisbanor och
erforderliga byggnader (ev. med i närheten
anlagda skidbackar och sportstugor). De kunna även,
som ofta är fallet i kontinentens storstäder,
förses med simbassänger, avskilt område för
damidrott samt för sol- och luftbad, hockey- och
skridskobanor, barnlekplatser m.m. De flesta (även
mindre) samhällen i Sverige torde numera äga
åtm. en mindre idrottsplats. Idrottscentra finnas
el. äro under anläggning på olika platser inom
Stockholm, Göteborg m.fl. större städer. Ett
stadion finnes även i Stockholm; vad Sverige ännu
saknar är idrottscentra med simbassänger samt
anordningar för sol- och luftbad. — För råd och
— 137 —
— 138 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
