Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ignatios - Ignatios (Niketas) - Ignatius (biskop) - Ignatius av Loyola - Ignatius, 1. Karl Emil Ferdinand - Ignatius, 2. Hannes - Ignatiusbrev - Ignatius Loyola - Ignatjev, Nikolaj Pavlovitj - Ignava radio - Ignell, Nils - Igniarius - Ignobel - Ignorabimus - Ignorant - Ignorantbröder - Ignoratio elenchi - Ignorera - Igor - Igorkvädet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IGORKVÄDET
tolsk” på kyrkan. De 7 äkta Ignatiosbreven finnas
i tysk övers., bl.a. i ”Neutestamentliche
Apokry-phen” utg. av E. Hennecke (2 Aufl. 1924). — Litt.:
F. A. Schilling, ”The mysticism of I. of Antioch”
(1932); C. C. Richardson, ”The christianity of I.
of Antioch” (1935). S.N.
Igna’tios (eg. N i k e t a s), patriark i
Konstan-tinopel, son till bysantinske kejsaren Mikael I.
Se Fotius.
Igna’tius, biskop, se Ignatios.
Igna’tius av L o y o 1 a, helgon, se Loyola.
Igna’tius. 1) Karl Emil Ferdinand L,
finländsk statistiker och ämbetsman (1837—1909),
fil. dr i Helsingfors 1864, doc. i nordisk historia
och finsk statistik 1865, föreståndare för Finlands
statistiska byrå 1870, i vilken egenskap han utgav
ett flertal statistisk-geografiska handböcker ang.
Finland och påbörjade serien ”Statistisk årsbok
för Finland” (1878 ff.), 1885—-90 senator och chef
för kammarexp. samt 1905—08 ånyo senator.
2) Hannes Ferdinand L, den föreg:s son,
militär (1871—1941), officer vid ryska kav. 1892,
stabs-ryttmästare 1900, överförd till kav.-reserven 1901.
I. ägnade sig 1902—17 åt affärsverksamhet men
blev vid finska frihetskrigets utbrott 1918 chef
för de frikårer, som V2 intogo Uleåborg, samt
därefter generalkvartermästare i
överbefälhavarens stab; generalstabschef och generalmajor s.å.,
inspektör för krigsskolorna 1920, led. av
värn-pliktskommittén och avsked s.å. I. utövade under
kriget 1939—40 inspekterande verksamhet vid
fronten. L var huvudred, i kommittén för utg. av
frihetskrigets historia och har utg. ”C. G.
Manner-heim” (1918) samt jämte K. Soikkeli ”Frihetskriget
i Finland år 1918” (1924). E.Bz.
Igna’tiusbrev, se Ignatios (biskop).
Ignatius Loyola, helgon, se Loyola.
Ignafjev [-a’tiif], Nikolaj Pavlovitj,
greve, rysk politiker (1832—1908), hade som son till
en av Nikolaj I:s gunstlingar en välbanad karriär.
1858 sändes I. till Manchuriet, där han förmådde
Kina att genom fördraget i Aigun avstå v.
Amur-stranden. Som fredsmäklare mellan Kina och
västmakterna skaffade han 1860 Ryssland nya
besittningar i Manchuriet. 1864—77 var han
sändebud i Konstantinopel. Få diplomater ha utövat
ett inflytande som han, och han har betydligt
bidragit till undergrävande av det turkiska väldet.
Ehuru I:s dubbelhet var så känd, att turkarna
allmänt kallade honom ”lögnens fader” el. ”den
ljugande paschan”, duperade han både sultanen
och storvesiren Mahmud Nedim; han förvärvade
sig också inflytande genom mutor. Tidigare hade
gemenskapen i trosbekännelse utgjort
förenings-länken mellan Ryssland och sultanens kristna
undersåtar; I. satte det slaviska blodsbandet i
första rummet, uppmuntrade serber och bulgarer
men ställde sig likgiltig mot grekerna.
Upprättandet av det bulgariska exarkatet 1872 var I:s
verk, och han hade sin hand med i de uppror i
Bulgarien, Bosnien och Hercegovina 1875—76,
som inledde det rysk-turkiska kriget. 1878
genomförde han freden i San Stefano, ett verk i
I:s anda. Då freden ej blev stadfäst, lämnade han
för en tid politiken. Under den reaktion, som
följde med Alexander III:s tronbestigning, blev
I. som panslavist inrikesminister efter Loris Me-
likov; han använde osmakliga medel och
representerade ofta tsarregimens värsta avigsidor. 1882
avlägsnades han. I. var en svuren fiende till
utrikesministern de Giers’ tyskvänliga och fredliga
politik. P.Dhl.
Igna’va rat’io (lat., ”det lata förnuftet”), fil.,
förnuftets och förnuftsviljans självuppgivelse
under föregivande av att man intet kan uträtta, vare
sig teoretiskt el. praktiskt.
Ignell’, Nils, präst (1806—64), student i
Uppsala 1825, prästvigd 1830, komminister i
Stockholm (Katarina förs.) 1844. Påverkad först av
svedenborgianismen, i sht genom Gustaf Knös,
och senare av Schleiermacher, intog I. en kritisk
hållning mot den konfessionellt bundna teologien,
bl.a. i fråga om försoningsläran. Bland hans
arbeten märkas ”Granskning af den
evangelisk-lutherska trosbekännelsens förnämsta lärostycken”
(1843), ”Grunddragen af den christliga sedeläran”
(1842—46), ”Christendomens hufvudläror” (1850),
”Menskliga utvecklingens historia” (5 bd, 1855—62)
samt de efter hans död utg. ”Jesu Christi och hans
apostlars lära” (1864) och ”Messiasidén” (1868).
Desutom översatte I. till svenska Schleiermachers
”Der christliche Glaube” (1842—44) och
predikningar (1835—40). — Litt.: E. Newman, ”Den
wal-denströmska försoningsläran” (1932); E. Rodhe,
”Den religiösa liberalismen” (1935). A.Mn.
Ignia’rius, -a, -um (av lat. i’gnis, eld), artnamn
på växter, t.ex. fnösketickan, Fornes igniarius,
vilka haft användning för åstadkommande av eld.
Ignobel [iunå’-] (fra. ignoble, av lat. igno’bilis,
till in-, icke, och [g]no’bilis, se Nobel), oädel;
gemen, lumpen.
Ignora’bimus (lat., ”vi skola icke veta”), ett av
den tyske fysiologen Emil Du Bois-Reymond
skapat slagord, inpräntande omöjligheten för mänsklig
intelligens att någonsin lösa frågorna om kraftens
och materiens väsen, förnimmelsens och
medvetandets upprinnelse samt viljans frihet. Jfr
Agnos-ticism.
Ignorant’ [iijnå- el. injå-, även -axjt’] (av lat,
ignora’re, vara okunnig), okunnig el. obildad
människa.
Ignorantbröder, lat. Fra’tres ignoran’tiae, katolsk
orden, stiftad 1684 av J. B. de la Salle, präst i
Reims (d. 1719), vars medl. utöver de 3 vanliga
munklöftena även utfäste sig att gratis meddela
undervisning (därav namnet skolbröder; i.
kallades de på gr. av sitt avvisande av vetenskaplig;
teologi).
IgnoraTio elen’chi (lat.), log., se Elenchus.
Ignore’ra [iunå- el. injå-] (av lat. ignora’re, [-icke-[vilja]-] {+icke-
[vilja]+} känna), låtsa okunnighet om; ej bry sig om;
låtsa om intet.
Igor, storfurste i Kiev (877—945), enl. uppgift
son till Rurik, efterträdde 912 Oleg och företog
fälttåg till Grekland 941 och 944. Han mördades,
under ett krigståg mot drevljanerna.
Igorkvädet, ”Sången om Igors härtåg” (ry.
Slovo o polku Igorevej, en gammal rysk lyrisk-episk
dikt på rytmisk prosa av okänd förf., skriven o.
1200. Den skildrar furst Igor Svjatoslavovitjs
bedrifter och slutliga nederlag mot polovtserna.
(1185), hans fångenskap och flykt. Trots vissa-,
likheter med bylinornas poesi är dikten ett tydligt
konstpoetiskt alster. I:s handskrift, utförd på
— 165 —
— 166 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
