Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iguassú, Rio (Iguazú) - Ihre, ätt - Ihre, 1. Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IHRE
Iguassüfallen.
sedermera domprosten i Linköping Thomas I.
(1659—1720), blev adlad 1757. Hans sonson, I.2),
upphöjdes 1843 i friherrligt stånd men slöt själv
sin friherrliga ätt.
1) J o h a n L, språkforskare (1707—8o). Född
i Lund kom I. redan 1718 till Linköping och 1720,
efter faderns död, till Uppsala, där han sedan
skulle stanna hela
livet. Innan han 1734
knöts till univ. som
lärare, hade han 1730—
33 företagit en
utländsk studieresa. 1737
blev I. prof, i (latinsk)
poesi och 1738 prof,
skytteanus (i
”vältalighet och politik”).
Hans offentliga
föreläsningar behandlade
väsentligen historiska
ämnen; från 1750
föreläste han uteslutande
över Livius. — Som
universitetslärare var I. synnerligen inflytelserik
och omtyckt. Med stor lärdom förenade han
mycken spiritualitet, med stor personlig älskvärdhet en
”satyrisk böjelse”, som gjorde hans framställning
i tal och skrift underhållande men också ibland
beredde honom obehag. — I. är utan tvivel
Sveriges mest betydande språkforskare under
1700-talet och en av de största i alla tider. Sund
kritik, intellektuell rörlighet, grundlig och mångsidig
lärdom förenas i hans språkvetenskapliga arbeten.
Mest berömt av dessa är hans stora etymologiska
ordbok över svenskan, ”Glossarium
suio-gothi-cum”, som efter lång förberedelse utkom 1769 och
som icke ens numera saknar intresse. I fråga
om principerna för etymologien står I. på en
betydligt modernare ståndpunkt än de flesta av sina
samtida. Han framhåller klart, att man vid
belysningen av ett svenskt ord först måste gå till
vårt fornspråk, därefter till de närmast besläktade
germanska språken och först därefter anställa
jämförelser med mera avlägsna språk. I.
representerar i sitt ”Glossarium” också ett viktigt
stadium i den successivt skeende upptäckten av de
germanska ”ljudskridningslagarna”. Under det att
tyskarna velat tilldela J. Grimm, danskarna R.
Rask den huvudsakliga äran av denna viktiga
upptäckt, framhåller norrmannen Jakob Sverdrup, att
dess historia sträcker sig över mycket lång tid och
att fyra män framför andra måste dela äran; den
förste av dessa är I. (den fjärde K. Verner). — I.
utgav även ett ”Svenskt dialect lexicon” (1766),
som visserligen icke i vetenskapligt avseende kan
betecknas som framstående men som likväl ännu
har praktiskt värde och där han i företalet visar
sig ha blick för dial:s språkhistoriska betydelse. —
Sina vetenskapliga forskningar framlade I.
emellertid framför allt i akad. disp.; han står som
preses på 453 avh., av vilka säkerligen ett mycket
stort antal äro författade av I. Bland dessa må
från 1740-talet nämnas ”De mutationibus linguae
sueogothicae” (1742—-43), ett utkast till svensk
språkhistoria. Från 1750-talet märkes en lång serie
avh. om gotiskan (samlad uppl. 1773 av tysken
A. F. Büsching), som betecknar ett avgörande
framsteg i studiet av detta språk. Under 1760-talet
ägnade han sig bl.a. åt runorna. Betecknande för
hans klara kritiska blick är ”De runarum in Suecia
antiquitate” (1769), där han i skarp motsats till
rudbeckianernas fantastiska föreställningar om
ru
— 169 —
— 170 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
