Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Immunitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMMUNITET
avgifter och pålagor. I. blev en av
feodalväsendets* rötter, och området för i. uppgick i
territo-rialstaterna. — I nyare tid användes i. om
riksdagsmans frihet från åtal, häktning och straff i
vissa fall. Se RF §§ no och m. Förebilden till
sistn. bestämmelse är att söka i engelsk och fransk
statsrätt. Jfr Exterritorialitet och Integritet. K.
2) Med., oemottaglighet el. minskad mottaglighet
för smittämnen el. deras produkter. Man brukar
skilja mellan medfödd och förvärvad i. Det är
emellertid ofta svårt el. omöjligt att avgöra, om
den ena el. andra arten av i. föreligger.
Medfödd el. naturlig i. Vissa djurarter äro
oemottagliga för infektioner, som kunna drabba
andra arter. Kallblodiga djur äro i allm. immuna
mot varmblodiga djurs infektioner, fåglar mot
däggdjurs och omvänt. Marsvin äro nästan
oemottagliga för pneumokokk- och
streptokokkinfektio-ner, höns för stelkramp och mjältbrand. Människan
är naturligen oemottaglig för de flesta
djursjukdomar, ehuru flera undantag från denna regel
finnas. Pest är t.ex. i första rummet en
råttsjuk-dom men kan också övergå på och svårt härja
bland människor. Koppor är å andra sidan
hu-vudsakl. en sjukdom bland människor men
angriper också däggdjur. Kastsjukans smittämne kan
överföras på människor, där den framkallar
undu-lantfeber. Utom denna artimmunitet, som nu
berörts, antager man också förekomsten av en
rasimmunitet. Som ex. härpå kan nämnas, att får i
allm. äro mycket mottagliga för mjältbrand, vilket
emellertid icke gäller för får från Algeriet. Även
för människan har man antagit en liknande
rasimmunitet. I många fall är det härvid säkerligen
frågan om en förvärvad i., beroende på en tidigt
i barndomen genomgången, mer el. mindre tydlig
infektion. Detta torde t.ex. gälla för negrerna i
Afrika, vilka ansetts mindre mottagliga för
malaria än vita. Hos människan finner man för en
del infektionssjukdomar en med åldern
varierande i. För de nyföddas i. kan i en del fall en
övergång av skyddsämnen via placenta från modern
till fostret utgöra en förklaring. Med tilltagande
ålder minskas mottagligheten för bl.a. flera av
våra vanliga s.k. barnsjukdomar. Det är möjligt,
att den ändrade ämnesomsättningen och den
därmed följ, förändringen i den växande organismens
hela biokemi kan betinga en ökad resistens mot
infektioner med tilltagande ålder. Men å andra
sidan har man också att räkna med en under
barnaåren genomgången, mer el. mindre omärklig
(stum) infektion, som efterlämnar en förvärvad i.
Detta gäller trol. för difteri, scharlakansfeber m.fl.
Detta belyser den förut framhållna svårigheten
att skilja mellan medfödd och förvärvad i. — En
nedsättning av den naturliga i., resistensen, kan
åstadkommas genom mångahanda yttre
inflytanden, ss. svält, kyla, sjukdomar och över huvud
ogynnsamma livsbetingelser. Lokala skador
kunna bereda ingångsportar för infektioner, som
annars icke förmå intränga i organismen. — Om
orsakerna till den naturliga i. äro våra kunskaper
synnerligen bristfälliga. Enl. Metjnikov och hans
lärjungar spelar fagocytosen, d.v.s. vissa
cellers förmåga att i sig upptaga och förstöra
mikroorganismer, den viktigaste rollen. Andra
forskare, framför allt Buchner, ha betonat blodets
nor
mala bakteriedödande förmåga, i sht knuten till
förekomsten av a 1 e x i n e r, för värme känsliga,
också i den icke infekterade organismens
vävnads-safter förekommande skyddsämnen mot bakterier.
Att såväl fagocytosen, understödd av även i
nor-malserum förekommande ämnen, o p s o n i n e r*,
som alexinerna spela roll för den naturliga i.
torde vara säkert. Man har i normalserum även
påvisat antikroppar, liknande dem, som
uppkomma efter immunisering, ss. a n t i t o x i n e r, a
g-glutininer, bakteriolysiner. Huruvida
de äro identiska med immunantikropparna är ovisst.
Säkert torde vara, att organismen för sin
naturliga i. förfogar över ytterligare hjälpkrafter, om
vilkas lokalisation och egenskaper vi f.n. sakna
djupare kunskap.
Förvärvad i. Det är en gammal erfarenhet, att
många sjukdomar efterlämna en mer el. mindre
utpräglad oemottaglighet mot den en gång
genomgångna sjukdomen. Några av dessa, ss. nervfeber,
smittkoppor, mässling och fläcktyfus, medföra en i
regel hela livet varande i., andra åter endast en
relativt svag och kortvarig, andra slutl., t.ex. gonorré,
rosfeber och lunginflammation, ingen alls el. t.o.m.
en ökad mottaglighet. En särskild form av i. är
den s.k. infektionsimmuniteten, varmed
förstås en relativ el. absolut i. under pågående
sjukdom, även om denna befinner sig i ett latent
stadium, mot det infektionsämne, som framkallat
sjukdomen. Bäst studerad är denna
infektionsim-munitet vid tuberkulos och syfilis. Från i. måste
man skilja den ökade resistens mot vissa gifter,
ss. alkohol, nikotin, morfin, vilken beror på
tillvänjning. Många hypoteser ha framlagts som
förklaring till den förvärvade i., av vilka några
kunna nämnas. Pasteur och Klebs ansågo, att under
en infektion förbrukas vissa ämnen, som äro
nödvändiga för infektionsämnets vidare växt. Denna
förklaring tager icke hänsyn till den förvärvade
i:s specificitet, ej heller till organismens förmåga
av regeneration, och måste tidigt övergivas. En
liknande retentionshypotes, framställd av Chaveau,
gjorde gällande, att av infektionsämnet bildade,
skadliga produkter omöjliggjorde en nyinfektion.
Härvid beaktas emellertid ej organismens förmåga
att utsöndra skadliga omsättningsprodukter. Nästa
hypotes var Metjnikovs fagocytoslära. Det blev
emellertid snart tydligt, att fagocytosen ensam icke
var tillräcklig att förklara i. I ett nytt skede
inträdde våra kunskaper i och med upptäckten av
de specifika antikropparna, immunkropparna.
Behring och Kitasato funno 1890, att djur, som
behandlats med difteri- el. stelkrampstoxin, i sitt
blod voro bärare av specifika ämnen, som hade
förmåga att neutralisera motsv. toxin och som de
benämnde antitoxiner*. Härmed var
grunden lagd till läran om den antitoxiska i., som
spelar en avgörande roll vid infektioner med
toxin-bildande smittämnen. Man var under första
tiden efter påvisandet av antitoxinerna benägen att
tillskriva dessa den dominerande rollen för all i.
Det blev emellertid inom kort klart, att de
knappast kunde vara av betydelse vid infektioner med
icke toxinbildare. Snart följde också slag i slag
påvisandet av andra immunkroppar. Av dessa stå
i främsta rummet de av R. Pfeiffer 1896
upptäckta bakteriolysinerna*, specifika,
värme
— 203 —
— 204 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
