Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Impregnering - Impressario, impressarie - Impression - Impressionism - Imprimatur - Imprimé - Improbatur - Improduktiv - Impromptu - Improperier - Improvisera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMPRESSARIO
vilka blanda sig med de från materialet bildade
gaserna och göra dem icke-brännbara. Den andra
typen omfattar salter, som smälta vid relativt låga
temp. men icke vid högre temp. förflyktigas utan
i stället bilda en skyddande glasartad hinna, t.ex.
alkalisilikat, som bildar kiselsyra som skydd,
bor-syra m.fl. — Genom i. av bomulls-, linne- och
konstsilketyger med vissa konsthartser
(karbamid-hartser) göras tygerna skrynkelfria. — Ang. i. mot
röta se Träkonservering, mot mal se
Malpre-parat. C.A.N.
Impressa’rio, impressarie (ital. impresario,
eg. entreprenör), ekonomisk ledare (eng. manager)
av teater-, konsertturné o.d.
Impressio’n (lat. impress’io), intryck (på själen);
omedelbart intryck av den omgivande verkligheten
i ett visst ögonblick.
Impressionism’ (av fra. impression, intryck), i)
Konsthist., riktning inom måleriet, som uppstod i
Frankrike på 1860-talet och som o. 1900
dominerade den europeiska målarkonsten. Dess
upphovsmän fortsatte realisternas utvecklingslinje i
opposition mot akademiskt måleri, symbolism och
romantik. De voro framför allt färgkonstnärer, som
reagerade mot att den härskande stilen på teoretiska
grunder strängt skilde mellan teckning och
kolorit. I det intryck, som omvärlden gör på målarens
öga och som borde vara det enda rättesnöret för
hans konst, existerar icke form annat än som
bärare av färg. Denna återigen leder sitt ursprung
från ljuset, som alltså är det egentliga motivet för
varje tavla. Spektrums sju färger ansågos därför
som de enda lämpliga för att frambringa det
eftersträvade livliga verklighetsintrycket. Den konst,
som skapades med dessa teorier som bakgrund, är
företrädesvis en figur- och landskapskonst, vari
solljuset skildras med så vitt möjligt rena,
oblandade och ljusa färger och där även skuggorna äro
bärare av en bestämd kolorit.
Komplementfärgerna spela en betydelsefull roll i detta spel av
skuggor och dagrar. Tekniken är ofta skissartad
med kraftig och karakteristisk penselföring. I.
förbereddes småningom under 1860-talet och
framträdde som en samlad och målmedveten riktning
på en utställning i Paris 1874 men fick i decennier
kämpa mot ett kompakt motstånd. Dess ledare
voro Édouard Manet, Claude Monet, Alfred
Sis-ley, Camille Pissarro och Auguste Renoir, och
dessa samlade omkring sig en hel skara mer el.
mindre betydande efterföljare. Som
föregångsmän kunna J. B. Jongkind och G. Courbet räknas.
Benämningen ”impressionister” var urspr. menad
som ett förlöjligande namn, som gavs dem efter
en tavla av Monet, föreställande en solnedgång
och kallad ”Impression”, vilken utställdes 1874.
Rörelsen spred sig även till det övriga Europa.
Liebermann och Corinth i Tyskland, Kröyer i
Danmark och Thaulow i Norge äro bl.a. dess
märkesmän. I Sverige representeras i. av Zorn,
Skånberg, Rich. Bergh m.fl. — Litt.: W. Weisbach,
”Impressionismus” (2 bd, 1910—11); C. Mauclair,
”Les maitres de 1’impressionnisme” (1903). G.S.
2) Mus. I. betecknar det tonspråk, som, ofta med
programmatisk tendens, söker skildra stämningen
vid en yttre upplevelse. Musikalisk i. avstår från
symmetriskt avrundad melodik och funktionell
har-monik. I st.f. att ordna ackorden kring ett tonalt
centrum söker i. nå tonmålande verkningar genom
dissonansbildningar, som fogas till varandra utan
hänsyn till tonalitet el. vedertagen harmonisk logik.
Den bekymrar sig föga om stämmornas
självständighet utan begagnar ofta mixturartat fasta
dissonansbildningar, särsk. överstigande treklangen,
vilket i sin tur inverkar på melodiken, som ofta
är uppbyggd på heltonsskalan (c d e fiss
giss aiss [=&] c, s.k. hexatoni, sextonsskala).
Impressionistiska tendenser ha kunnat iakttagas
även i äldre musik, t.ex. hos 1500-talets
”kroma-tiker” inom madrigalen, men bli vanliga först hos
1800-talets högromantiker (Liszt, Berlioz, Wagner
och de franska s.k. förimpressionisterna Fauré,
Chabrier, Satie m.fl.). Fullt genomförd framträder
i. dock först med Debussy. — Litt: O. Wartisch,
”Studien zur Harmonik des musikalischen
Impressionismus” (1930). S.E.S.
Imprima’tur (lat.), eg.: ”må tryckas”;
tryck-ningstillstånd. Jfr Censur.
Imprimé [äuprime’] (fra., av imprimer, trycka),
tryckt; benämning på tryckta tyger.
Improba’tur (lat., underkännes), underbetyg. Se
Examensbetyg. — Verb: i m p r o b e’r a.
Improdukti’v [el. im’-], ofruktbar; som ej
avkastar något el. ger resultat.
Improm’ptu (lat. in promptu, i beredskap, med
lätthet), mus., beteckning på ett improvisatoriskt
fritt stycke, ett musikaliskt infall, spec. smärre
fantasistycken för piano av Schubert, Chopin,
Heller m.fl.
Imprope’rier (lat. impropeGia, förebråelser), mus.,
i katolsk liturgi en rad antifonier och responsorier
i långfredagens mässa. Texten börjar: "Po’pule
meus, quid feci tib’i?n. Dess ålderdomliga
gregorianska melodi bearbetades flerstämmigt av bl.a.
Palestrina. I. kunna i svensk liturgi utföras på
långfredagen i st.f. litanian; text och musik i
”Ves-perale för sv. kyrkan” (1925).
Improvise’ra (av lat. improvi’sus, oförutsedd),
utan förberedelse el. på rak arm dikta el.
komponera el. hålla tal; hastigt anordna. — Subst.:
improvisati o’n. — Improvisat ö’r,
person, som (gärna) improviserar el. har lätt för att
improvisera. — Mus. Förmågan att utan
förberedelse, utan skriftlig uppteckning, under föredraget
komponera ett musikstycke hörde förr till de krav,
man ställde på varje god musiker, och har in i
våra dagar fasthållits som led i utbildningen vid
franska konservatorier. Man måste komma ihåg,
att västerländsk tonkonst även historiskt vuxit
fram ur improvisationen som ett fritt varierande
av melodisk-rytmiska standardtyper, t.ex. de
indiska rägas (jfr Indien, musik), de arabiska
makarna t (se Makamer), den antik-grekiska nom’oi (se
Nomos). Ännu under europeisk senmedeltid
skilde sig den i notskrift upptecknade melodien
(stämman, den s.k. res facta) i väsentlig grad från
den tonande realiseringen därav, i det sångaren
(el. ev. instrumentalisten) fritt improviserade efter
vissa hävdvunna lagar och efter sin egen
skicklighet och smak över den upptecknade melodien.
I själva verket utgör denna förmåga att
improvisera, för vilken förutsättningarna äro mer el.
mindre medfödda hos varje människa,
prövoste-nen för förtrogenheten med musikens
uttrycksmedel och borde läggas till grund för allt ”aktivt”
— 219 —
— 220 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
