Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
gionspolitik, som fick de olyckligaste följder för
rikets sammanhållning. Som den hotade
hinduismens förkämpe framträdde nationalhjälten
Sivaji (1627—80), grundaren av ett
självständigt marattrike i v. Dekkan, som ägde bestånd
till 1818. Efter Aurangzeb följde endast svaga
regenter. Under Muhammed schah (1718—
48) växte maratternas makt, och från n.v. inföll
Nadir schah och plundrade 1739 Delhi. Men
lojala vasalldynastier, ss. nawaberna av Bengalen
och nizamerna av Hyderabad, upprätthöllo
någotsånär mogulrikets enhet, tills de europeiska
kolonialmakterna vid mitten av 1700-talet blevo den
bestämmande faktorn i I:s politiska liv.
Sedan Vasco da Gama 1498 upptäckt sjövägen
till I., dominerade portugiserna länge handeln på
I. och skaffade sig besittningar på västkusten
(Goa, Bombay m.fl.). Den portugisisk-indiska
biandbefolkningen har sedan dess spelat en stor
roll i I. Men sedan Portugal 1580 införlivats med
Spanien, övergick handeln alltmer på andra
europeiska nationer, företrädda av handelskompanier;
det första brittiska grundades 1599 — ett andra,
grundat 1698, sammanslogs med det förra 1708 —,
det holländska 1602 och det franska 1664. Det
politiskt inflytelserikaste blev först det franska,
som skaffade sig handelsfaktorier i Chandernagor
i Bengalen 1673 och i Pondichéry på sydöstkusten
1674. Under D u p 1 e i x’ guvernörskap (1742—54)
blandade sig det franska kompaniet i den
syd-indiska politiken; små militära sammanstötningar,
som visade européernas oerhörda överlägsenhet på
slagfältet, ledde till en aktivare politik från deras
sida. Men medan fransmännen icke fingo stöd
från hemlandet, upptogs en aktiv politik med desto
större framgång av det engelska ostindiska
kompaniet. Efter förvärvet av handelsplatser i Surat
1613, Madras 1639 och Calcutta 1695 befäste
engelsmännen sitt inflytande i det rika Bengalen;
sjuårskriget gav dem anledning att tränga tillbaka
det franska kompaniet, och samtidigt blottade
inbördes stridigheter i Bengalen även på denna
punkt mogulväldets svaghet. Robert Clives
seger vid Plassey 1757 över nawaben av Bengalen
var militärt obetydlig men blev upptakten till en
serie aktioner, som lade en stor del av n. I. under
det engelska kompaniets direkta el. indirekta
inflytande. De underlättades ytterligare av de
samtida krigen mellan inhemska makter; 1757 erövrade
afghanerna Delhi, 1761 besegrade de i slaget vid
Panipat maratterna och försvagade därmed
definitivt den starkaste inhemska statsbildningen i
I. Men Clives administration (1757—60, 1765—67)
betecknade samtidigt höjdpunkten av den
korruption och utsugning av den inhemska befolkningen,
som blev följden av det ostindiska kompaniets
hastiga övergång från ett rent affärsdrivande
företag till en avgörande militär och politisk faktor.
Under Warren Hastings’ (guvernör i
Bengalen 1772, generalguvernör över kompaniets
besittningar 1774—85) styrelse fortsattes
expansionspolitiken under en mera statsmannamässig ledning;
kompaniet började ersätta mogulväldets
administration och rättskipning med brittiska institutioner
och vårdade sig även om undervisningen. Genom
India Re gulating Act 1773 och framför allt Pitts
India Bill 1784, som innebar tillsättandet av ett
regeringens med tiden allt mäktigare
kontrollorgan, reglerades kompaniets förhållande till den
brittiska kronan. Mogulkejsaren (han avsattes
formellt först 1857) fick i fortsättningen residera
och hålla hov i Delhi som kompaniets pensionär,
noga övervakad av en brittisk resident.
Maratt-riket bestod emellertid som en betydande
självständig makt, och i s.v. I. blev Mysore under
Haidar Ali (1761—82) och hans son Tipu
Sahib (1782—99) för en tid en farlig rival till
det brittiska inflytandet. De fyra krigen mot
Mysore (1767—69, 1779—84, 1790—92 och 1799)
slutade med marattrikets undergång och Tipu Sahibs
död vid stormningen av huvudstaden Seringapatam
1799. De talrika marattkrigen, som fortsatte under
Lord C o r n w a 1 1 i s’ (1786—93) och Lord M o r
n-ingtons (sedermera Wellesley, 1798—1805)
styrelser, fingo sin avslutning, då lord M o i r a
(sedermera Hastings, 1813—23) 1818
införlivade de sista marattområdena. Ingen makt kunde
nu tävla med kompaniet om kontrollen över I.
1819 förde förvärvet av Singapore till landförvärv
utanför det egentliga L, och under Lord A
m-herst (1823—28) ledde det första burmanska
kriget (se Burma, sp. 385) till förvärvet av Assam,
Arakan och Tenasserim. Lord William B e
n-tinck (1828—35) är känd för sina reformer,
avskaffandet av änkebränningen och thugsektens
ritualmord, men framför allt genom sin
undervisnings- och språkreform; engelskan efterträdde
persiskan som officiellt språk, och undervisningen
baserades helt på engelskt språk och västerländskt
kunskapsstoff, med underkännande av de
hinduiska och islamiska kulturernas värden. Denna av
Macaulay förordade reform, som även
tillmötesgick de bildade indiernas egna önskningar, blev
av avgörande betydelse för I:s följande
utveckling. En inhemsk engelskbildad klass uppstod,
som krävde plats i administrationen, samtidigt som
västerländska politiska och sociala idéer
strömmade in i det ännu till stor del medeltida indiska
samhället, förändrade dess ideologi och gåvo
upphov till reform- och frihetssträvanden, som snart
vände sig mot det brittiska väldet. Under Lord
Aucklands (1835—42) liberala vanstyre ledde
det afghanska kriget (1839—42) till kompaniets
första militära motgångar på länge. Men
expansionen i n.v. fortsattes med bättre resultat
under följande generalguvernörer. 1843 införlivades
Sind, efter hårdnackade strider med sikherna*
annekterades Punjab 1849. Under Lord D a
1-h o u s i e s energiska regim (1848—56) skedde
erövringen av Punjab och utkämpades 2:a
burmanska kriget (1852), varjämte Oudh införlivades
(1856). Hans regim karakteriserades också av en
rad fredliga insatser. I. fick sina första järnvägar,
telegraf och början till en västerländsk industri.
Den kanske alltför snabba europeiseringen men
också missnöje inom mogulväldets nu definitivt
detroniserade ledarskikt lågo väl bakom utbrottet
av det korta men blodiga sepoysupproret*
1857, vars bekämpande och avveckling blev Lord
Cannings (1856—62) huvuduppgift. Efter
upproret övertog brittiska kronan I. från ostindiska
kompaniet, som upplöstes. Mogulväldet upphörde
även formellt. Kompaniets besittningar ställdes
under en av regeringen utnämnd vicekonung
— 269 —
— 270 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
