Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
(viceroy), kontrollkommissionen i London ersattes
av en statssekreterare för L (efter 1886 även
för Burma) med India Office som rådgivande
organ. De talrika ännu bestående furstendömena
utanför det brittiska L fingo i den kungliga
proklamationen av 1858, som kungjorde I:s nya
ställning, en uttrycklig försäkran om sin oavhängighet
såsom allierade till brittiska kronan. Men det
faktiska läget, ytterligare understruket genom
drottning Viktorias antagande av titeln ”kejsarinna av
I.” (Kaisar-i-Hind) 1876, innebar, att de åtminstone
i utrikespolitiskt avseende voro underställda
brittisk kontroll; deras förhållande till det brittiska
imperiet gestaltade sig från fall till fall högst olika
och bestämdes av olika diplomatiska instrument.
— Expansionens tid var förbi. Inga furstendömen
annekterades längre; de sista kolonialkrigen i
gammal stil voro 2:a afghanska kriget (1878—81)
och 3:e burmanska kriget (1886). Det sistn. ledde
till hela Burmas annexion. Nordvästgränsen
fortsatte hela tiden att vara en oroshärd, men
gränsexpeditionerna gåvo icke anledning till nya
erövringar.
Inom det brittiska I. hade upproret skapat en
djup klyfta mellan brittiskt och indiskt. Den
kulturella angliseringen fortskred visserligen —■ 1857
hade de tre första anglo-indiska univ. invigts —,
men de bildade hinduernas beundran för
västerländsk civilisation började uppluckras och
förenas med historisk romantik och återgång till
hinduisk ortodoxi el. andra inhemska ideal. Det
inre politiska livet i brittiska I. fick 1885 en
centralhärd i kongressen, en från början
obetydlig politisk organisation, som emellertid snart
från en diskussionsklubb växte ut till en mäktig
partiorganisation, numera I:s mest betydande.
Under sin första tid förde den under moderata
ledare som S. N. Banerjee (1848—1925) och
G. K. G ok ha le (1866—1915) en opposition, som
i lojalitet till brittiska kronan ville tillkämpa
indierna större del i administrationen och i de
politiska avgörandena. Den radikala nationalismen,
vars store ledare var maratt-bramanen B. G.
Til ak (1856—1920), verkade länge utanför
kongressen, och dess metoder, bojkott och politiska
mord, förkastades av de äldre kongressledarna.
— Lord C u r z o n s (1899—1905) energiska regim
återupptog en aktiv kolonialpolitik; 1904 företogs
den bekanta expeditionen till Lhasa, en ny
provins, Nordvästra gränsprovinsen, upprättades,
vilken utövade tryck på Afghanistan, och genom
en energisk politik mot Persien var Curzon
nära att bringa detta under brittiskt välde. Hans
alltför energiska och autokratiska inre
reformpolitik väckte dock motstånd; den administrativa
uppdelningen av Bengalen 1905 (upphävd 1911)
väckte en storm av indignation och en
opinions-rörelse, som i sin omfattning och våldsamhet var
något nytt i indisk politik. Kongressen instämde
1 protesterna, men de radikala nationalisterna
lyckades icke vinna majoritet där förrän 1916. Lord
M i n t o (vicekonung 1905—10) fick ta emot den
våg av oroligheter och attentat, som oron i
Bengalen spridde över hela n. I. I samarbete med
statssekreteraren för I. Lord Morley
utarbetade han den reform, Indian Councils Act av 1909,
som gav indierna ett visst antal valda medlemmar
(ehuru ännu i minoritet) i provinsråden och i
centralförsamlingen (Imperial Assembly); en indier
blev medlem av vicekonungens råd. 1911 flyttades
vicekonungens residens till Delhi. Vid i:a
världskrigets utbrott ställde sig både brittiska I. och
furstarna lojala, och de indiska trupperna (o.
800,000 man frivilliga) utgjorde en viktig del av
imperiets krigsansträngningar. Efter hand
framträdde dock den nationalistiska propagandan på
nytt; vid kongressens sammanträde i Lucknow
1916 dominerade de radikala nationalisterna,
företrädda av Tilak och Mrs Annie Besant, och
ett samgående mellan hinduiska och islamiska
nationalister kom till stånd. I:s lojalitet under
kriget gjorde brittiska regeringen villig att
tillmötesgå nationalisternas önskningar om
självstyrelse. På grundval av ett av statssekreteraren för
I. E. M o n t a g u och vicekonungen Lord
Chelmsford utarbetat förslag godkände
parlamentet i dec. 1919 en författning för I.
Vicekonungens kabinett fick flera indiska ministrar
och centralparlamentets båda kamrar flera valda
än utnämnda medlemmar. Detsamma gällde de
parlamentariska kamrar (Legislative Council), som
i var och en av åtta provinser skulle fungera vid
guvernörens sida. Av provinsernas ärenden skulle
en del (transferred subjects) behandlas av dessa
lagstiftande provinsråd och ur dem framgångna
indiska kabinett, andra (reserved subjects) skulle
handläggas direkt av guvernören i samråd med
ett verkställande råd (Executive Council), i vilket
dock minst en indier skulle ingå. Denna sinnrikt
uttänkta ”dyarki” skulle småningom vänja
indierna vid parlamentarisk självstyrelse utan att
riskera obstruktion av livsviktiga ärenden. —
Valrätten till central-, resp, provinsförsamlingarna
var fortfarande starkt begränsad av census, ehuru
den utökades till o. 900,000 för den förra, 7 mill.
för de senare. De civila tjänstemännen skulle till
minst 35% vara indier. Arméns indisering
påskyndades genom inrättandet av en kadettskola i
I. 1922. Under 1920-talet uppsattes flera rent
indiska militära förband. Verkan på opinionen av
dessa omfattande politiska reformer
omintetgjordes av flera omständigheter. Den spända
situationen i flera delar av L hade föranlett regeringen
att genom en särskild lagstiftning på tre år
(Rowlatt Acts) förlänga det under kriget härskande
undantagstillståndet. Dessa lagar tillämpades
knappast alls men väckte stor bitterhet, då deras
tillkomst kunde anses upphäva
författningsrefor-mens effektivitet. Fr.o.m. 1919 framträdde den
från Sydafrika hemkomne advokaten M. K.
G a n d h i* som ledare för en intensifierad
självständighetspropaganda, som på ett verkningsfullt
sätt förenade europeiska demagogiska metoder
med appeller till I:s religiösa och etiska ideal
(satyagraha, sanningssökande). Den politiska
strejken (hartal) i april 1919 blev under hans ledning
en stor framgång men ledde också till blodiga
uppträden i Delhi, Bombay m.fl. orter. I Amritsar
lät general Dyer efter fem mord på engelsmän
skjuta på en folkmassa, varvid bortåt 400
personer dödades och många fler sårades, en händelse
som mer än något bidrog till att väcka hat mot
engelsmännen. Gandhis motåtgärd blev den även
av kongressen godkända passiva
motståndsrörel
— 271 —
— 272 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
