Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
sen (non-cooperation), som tog sig uttryck i
avståndstagande från all politisk verksamhet, val
o.d. och bojkott av brittiska varor. 1922 avblåste
Gandhi icke-samarbetskampanjen, som började
urarta till våldsamheter; själv satt han 1922—24 i
fängelse för delaktighet i dess anstiftande. Under
tiden kom politiken att domineras av
svaräj-{självständighets-) partiet, som ville föra den politiska
kampen vidare inom de givna parlamentariska
organen, låt vara mest i obstruktionens form. Dess
ledare blevo C. Das (1870—1925), M. Nehru
(1861—1931) och dennes son J. Nehru (f. 1889).
De ortodoxa hinduerna, som även deltogo i
kongresspartiets verksamhet, fingo vid denna tid en
egen organisation med namnet Mahäsabhä under
ledning av Madan Mohan Malaviya. Samtidigt
samlade sig I:s muhammedaner kring fordran på
ett nytt och starkt kalifat {Khilafat Movement).
Genom kalifatets avskaffande 1924 förlorade denna
rörelse sin raison d’ètre men uppgick i stället i
den av Moslem League (grundad 1906) ledda
indisk-islamiska nationalismen. Men denna
politiska aktivitet ledde till att motsättningarna
skärptes icke blott mot engelsmännen utan även
mellan I:s två huvudreligioner; 1920-talet
kännetecknades framför allt av de ständigt ökade
konflikterna mellan hinduer och muhammedaner, som
ofta ledde till blodiga uppgörelser. Den av
brittiska parlamentet 1927 tillsatta
Simon-kommissio-nen för undersökning av författningsfrågan
bojkottades i I. enl. beslut av kongressen; därvid
uttalade J. Nehru för första gången önskemålet, att
I. helt skulle separera från brittiska imperiet.
I dec. 1929 upptog kongressen denna punkt på sitt
program som svar på brittiska regeringens
förslag om en rundabordskonferens och gav Gandhi
fullmakt att leda den s.k. ohörsamhets-(crøi/
disobedience-)kampanjen. Gandhis berömda
”saltmarsch” till kusten av Gujarat i mars 1930, en
protest mot regeringens saltmonopol, blev det mest
kända uttrycket för det passiva motståndet, medan
Abdul Ghaffar Khans islamiska ”rödskjortor” i
nordvästprovinserna och Bengalens
bombterrorister effektivt tillgodosågo handlingens propaganda.
Den första rundabordskonferensen ägde rum i
London nov. 1930—jan. 1931 och samlade ett antal
betydande indiska personligheter men inga
kongresspolitiker. I maj 1931 lössläpptes Gandhi efter
en överenskommelse med vicekonungen om
politiskt vapenstillestånd; hans därpå följande
deltagande i den andra rundabordskonferensen ledde
icke till något resultat. Efter Gandhis återkomst
i jan. 1932 proklamerades ånyo ”ohörsamhet”,
men regeringens snabba ingripande förekom
svårare excesser, och då Gandhi i fortsättningen
framför allt inriktade sig på ett nytt mål, de
kastlösas höjande, ebbade ohörsamhetskampanjen
småningom ut under 1934. På grundvalen av tredje
rundabordskonferensens diskussioner nov.—dec.
1932 och följande långvariga kommittéarbeten
godkände parlamentet 1935 en ny författning, som
trädde i funktion från april 1937 men fick ännu
mindre betydelse än 1919 års. Enl. den nya
författningen skulle I. utgöra en förbundsstat, dels
omfattande provinserna, dels de furstestyrda
stater, som önskade biträda federationen. Det federala
parlamentet och 6 av de 11 provinsparlamenten
skulle ha två kamrar, varvid den nedre helt
tillsattes genom val och väljarkåren avsevärt
utökades (till c:a 9 mill. för det federala underhuset,
c:a 36 mill. för provinsunderhusen).
Generalguvernören skulle ensam svara för försvaret och
utrikespolitiken och hade fortfarande stora
reservbefogenheter i händelse av obstruktion mot
lagförslag, som han i vissa fall själv kunde
promul-gera som lag. Kongressen tog avstånd från den
nya författningen men deltog icke desto mindre
i valen i april 1937 och vann majoritet i sex
provinser, där den också bildade regeringar. Däremot
blev det aldrig möjligt att bilda en federal regering
på parlamentarisk grundval. Under 1938 ledde
oenigheten mellan kongressen och Moslem League
till öppen brytning. Inom muhammedanska
kretsar hade i början på 1930-talet tanken på en separat
islamisk statsbildning under namnet Pakistan
uppkommit och snabbt fått spridning; på
Moslem-League-kongressen i Lahore 1938 genomdrev den
allsmäktige presidenten M. A. J i n n a h, att ligan
upptog denna punkt på sitt program. Inom
kongresspartiet uppstod vid denna tid oenighet, och
Gandhis motståndare fascisten S. Ch. B o s e blev
dess president; 1939 genomdrev Gandhi hans
till-bakaträdande. En av kongresspartiets
invändningar mot den nya författningen var vidare, att
furstestaterna, utan att själva demokratiseras,
skulle få sända representanter till
federalparlamentet; den allt bittrare motsättningen mellan
furstarna och kongressen bidrog att splittra I:s
folk.
Vid 2:a världskrigets utbrott förklarade
kongressens arbetsutskott, att det icke kunde tillstyrka
I:s deltagande i ett ”imperialistiskt krig”.
Kongressministrarna i åtta provinsregeringar avgingo,
och kongresspolitikerna sökte på allt sätt sabotera
imperiets krigsansträngningar. Under 1941
arresterades därför Gandhi, Nehru, Azad m.fl. politiker;
Bose flydde till Tyskland och uppsatte 1943 en
indisk ”frihetsregering” i Japan. Stora delar av
I:s befolkning slöto emellertid samtidigt upp på
imperiets sida; över 1 mill. frivilliga togo
värvning, och den indiska armén utmärkte sig på
många fronter, särsk. i Afrika. Industrien
arbetade för upprustningen, och furstarna ställde sina
resurser till londonregeringens förfogande. I febr.
1942 försökte Chiang-Kai-shek vid ett personligt
besök förgäves övertala kongresspolitikerna att
ställa sig på de allierades sida och hjälpa Kina;
kongressen hoppades, att Japans seger skulle
säkerställa I:s frihet. I april avvisade de den
brittiska regeringens genom Sir Stafford Cripps
framförda förslag om att I. skulle erhålla
dominionställning efter kriget och till dess
skulle styras av en regering med övervägande indiska
ministrar. I aug. s.å. proklamerade Gandhi passivt
motstånd mot alla imperiella krigsansträngningar.
I okt. 1943 efterträddes Lord Linlithgow
som vicekonung av överbefälhavaren för den
indiska armén Archibald Wa v e 11. De
närmaste åren präglades i inrikespolitiskt avseende
alltmer av den ökade spänningen mellan
kongressnationalisterna, som ville ha ett enigt fritt
I., och Moslem League, som yrkade på
delning efter konfessionerna i ett islamiskt Pakistan
och ett huvudsaki. hinduiskt Hindustan. Efter
— 273 —
— 274 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
