Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Religiösa förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
i kulter, som mest intresserat folkets massa. A g n i
(ordet betyder ”eld”) är offerelden och S o m a
offerdrycken, bägge tänkta som gudar och
hyllade i talrika hymner. Y a m a är dödsrikets
härskare. Karakteristiskt för den forntida indiska
mytologien är, att de manliga gudomligheterna
dominera, medan i den senare hinduismen de
kvinnliga bli minst lika populära. — Även den
lägre mytologi och magi, som starkt framträda
i ”Atharvaveda”, uppvisa indoeuropeiskt arvegods.
Detta gäller även viktiga delar av ritualen:
likbränningen, varmed förknippades föreställningar
om själens färd till saligt liv, och de utförliga
kröningsceremonierna (räjasüya och aqvamedha),
som vittna om det sakrala kungadömets betydelse.
Den vediska ritualreligionen har aldrig upphört
att spela en roll i I:s religiösa liv. Vid sidan
av andra riktningar kvarstår den som ett slags
hinduisk högkyrka, och 1800-talets reformrörelser
anknyta stundom till dess principer. Men den
förlorade tidigt sitt grepp om massorna i
konkurrens med andra fromhetsformer. I vad mån
detta redan skett i förbuddistisk tid, är svårt att
avgöra. Till den vediska litteraturen höra också
en rad urkunder, huvudsaki. på prosa, som ge
en annan bild av det religiösa livet än hymnerna
och ritualen. Det är aranyakas, brahmanas och
upanishaderna. I dessa framföras f.f.g. tankar,
som starkt komma att prägla den senare
utvecklingen: läran om karma, om själavandringen
(sam-sära), strävan efter frälsning (möksha) från all
sorts existens i ”utslocknandet” (nirväna),
allmystiken (ätman-brahman-Våxa.n). Men kronologien är
besvärlig: i den språkligt ganska enhetliga
upa-nishadlitteraturen finnas forntida och mycket sena
dokument om varandra. I denna framträder den
mera filosofiska spekulation, som gett upphov till
de sex klassiska religionsfilosofiska systemen
(dar-ganas): mimamsa, vedanta, nyaya, vaiqeshika,
samkhya och yoga. Äldst äro kanske de två sistn.,
som torde höra till förutsättningarna för
buddismens uppkomst. Mimamsa söker ge
systematisk form åt den vediska offertekniken, vedanta
åt den allmystik, som anses som den indiska
religiösa tankens klassiska linje.
500-talet f.Kr. var en jäsningsperiod; ur den
framgingo bl.a. två betydande religiösa
nyskapelser, buddismen* och jainismen*. Den traditionella
hinduismen torde ha varit på tillbakagång. Under
200-talet f.Kr. gynnades buddismen av konung
Aqoka. Men följ. årh. störtades hans dynasti av
Pushyamitra (184 f.Kr.), och vi ha tecken på en
hinduistisk renässans. Från århundradena närmast
f. och e.Kr. härstamma en grupp yngre
upani-shader och de religiöst-profana lagböcker (t.ex.
Manus lagbok), som kodifiera den indiska
sed-vanerätten men också äro viktiga religiösa
dokument. Framför allt fick nu den förnyade
hinduismen sitt uttryck i de stora hjältedikterna
”Mahabharata” och ”Ramayana”. Den senare
handlar om prins Rama, en inkarnation av guden
Vishnu; den förras huvudhandling, kriget mellan
två furstesläkter, är en historiserad omformning
av de gamla myterna om strider mellan gudar
och demoner. De gamla gudarna ha blivit hjältar,
emedan nu en ny gudavärld ersatt den vediska.
Hjältedikterna, och särsk. ”Mahabharata”, upp-
SU 14. — 289 —
10 — Red. avsl. 15/ii 49.
visa en dubbel aspekt: dels innehålla de en mängd
gammalt mytiskt material (från indoiransk och
indoeuropeisk tid), som här f.f.g. upptecknats, dels
hylla de gudomligheter, som spelat en
underordnad roll i de vediska texterna men fr.o.m. denna
tid blevo I:s populäraste: Vishnu (även kallad
Narayana och Hari), Q i va (Iqa, Mahadeva,
Paqupati), Surya, Ganeqa samt gudinnan
Dur ga (Kali, Devi m.fl. namn). I kulten bilda
dessa fem gudomligheter ofta en enhetlig grupp.
Det typiska draget i den senare utvecklingen är
annars tendensen att koncentrera kult och
spekulation på någon av dessa gudomligheter, en
exklusivitet, som tenderar till monoteism utan
att riktigt nå fram dit. Dessa rörelser kallas med
ett något oegentligt namn för hinduismens sekter.
— I ”Mahabharata” finnas både Qivaitiska och
vishnuitiska partier; dess mest bekanta episod,
”Bhagavadgita”, är en bekännelse till den i
Krish-na inkarnerade Vishnu. Ett väsentligt drag i
Vishnu-dyrkan är föreställningen om gudens
nedstigande på jorden i olika djur- och
människogestalter (avatara-läran); av dessa ha prins Rama
och herdegossen Krishna blivit de populäraste
och huvudgudar i nya sektbildningar. Fr.o.m.
denna tid började tempel, gudabilder och heliga
skrifter spela en roll i indisk religion.
I den följ, religiösa utvecklingen vidgades
klyftan mellan subtil spekulation och krass
folk-fromhet alltmer. Hinduismens egen utveckling
betingades länge av motsatsen till buddismen.
Denna gynnades ånyo under i:a årh. e.Kr. av
indoskytiska furstar i n.v. I. och började
samtidigt sin mission utanför I. Men även
hinduismen bredde ut sig i Bortre Indien, Indokina och
den sydöstasiatiska övärlden, ofta i konkurrens
med den buddistiska missionen. Buddismens
skarpsinniga filosofi stimulerade också
hinduismen till religionsfilosofisk produktion. Den
ortodoxa linjen nådde sin höjdpunkt med filosofen
Qankara (800-talet e.Kr.), enl. traditionen en
väldig buddist- och jainist-bekämpare. Hans
mo-nistiska allmystik (advaita-vedanta) anses av
många som krönet på indisk religiös spekulation.
— Den folkliga hinduismen träder oss litterärt
till mötes i puranas (”fornskrifterna”),
omfångsrika, populära arbeten av både berättande och
lärande innehåll. Äldst är trol. ”Vishnupurana”
från 300-talet e.Kr., störst och betydelsefullast
”Bhagavatapurana” från 900-talet, Krishna-kultens
heliga bok. I Vishnu-kulten med dess avläggare,
Rama- och Krishna-kulterna, ingår framför allt
den nya form av personlig fromhet, bhakti
(”hängivenhet”), som ersatte den gamla ritualismen.
Men Vishnu-kulten fick även sina
religionsfilo-sofer, som, bekämpande Qankara, utvecklade en
teistisk åskådning: Ramanuja (noo-talet), som
byggde på samkhya, och Madhva (1200-talet).
I Qiva-kulten träda mörkare och vildare sidor
av I:s religiösa kynne fram. Det finns strängt
asketiska Qiva-sekter men också sådana, som
söka frälsningen i tygellösa utsvävningar.
Dyrkan av Qivas gemål som den aktiva potensen
(qakti) ledde till egenartade sektbildningar
(Qäkta-sekterna), där erotiken stod i centrum av
kulten. Detta gäller särsk. Bengalen, där
Durga-Kali blev ett slags nationalgudinna. Efter sina
— 290 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
