Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INKA
mer, om vilkas ursprung och ålder vi dock
ingenting veta med säkerhet. Till dessa hör framför
allt den s.k. tiahuanacokulturen på höglandet vid
sjön Titicaca, vilken inkas underlade sig och vars
historia måhända går tillbaka till ett par
årtusenden före vår tideräkning. Dennas skapare voro
aymara-indianerna, vilka ännu talrikt bebo
trakterna kring Titicacasjön, medan inkakulturen
skapades av quichua-indianerna från trakten av
Cuz-co. — När spanjorerna på 1530-talet erövrade
inkariket, hade det ägt bestånd högst 400 år. Enl.
den indianska traditionen skulle det grundlagts
av fyra bröder, alla bärande titeln ayar (furste),
vilka någon gång på noo-talet jämte sina systrar
söderifrån inträngde i Cuzcodalen och småningom
underlade sig trakten kring den ort, som senare
blev inkarikets huvudstad Cuzco. Sedan en av
bröderna bragts om livet av de andra och två av
de övriga förvandlats till sten, blev den fjärde,
vars namn var Manco, ensam härskare på
platsen. Inkarikets tidigare historia är höljd i mytens
dunkel, men de indianska myterna och
traditionerna innehålla sannolikt en kärna av historisk
sanning. Enl. samstämmiga vittnesbörd av de flesta
gamla krönikörer hade inkariket styrts av tio
härskare före brödraparet Huascar och
Atahuall-pa, som på sätt och vis voro samregenter och
levde vid tiden för spanjorernas ankomst. Först med
den åttonde inkan, Pachacutic, börjar historia i
mera egentlig bemärkelse. Tupac Yupanqui, som
levde i mitten och slutet av 1400-talet, kunna vi
med säkerhet beteckna som den inkahärskare, som
bragte riket till höjdpunkten av yttre storhet och
inre organisation, och Huayna Capac, som dog
1525, levde under en tid, då den vite mannen redan
befann sig på Sydamerikas jord. — Från trakten av
Cuzco utbredde sig inkaväldet åt v., n. och s.
Pachacutic, grundläggaren av inkaimperiet,
underlade sig bl.a. större delen av aymaraområdet vid
Titicacasjön. Framför allt är dock hans son
Tupac Yupanqui känd som den store erövraren.
Denne tvang bl.a. folkstammarna vid stillahavskusten
till underkastelse. Här existerade vid denna tid
vissa uråldriga, i en del avseenden högt stående
kulturer — de som äro kända under namnen ica,
nasca och chimu —, vilkas ursprung och
förhållande till tiahuanacokulturen uppe på fjällen äro
omtvistade. Tupac Yupanqui företog även ett
krigståg till de av vilda indianstammar bebodda
okända trakterna ö. om Anderna, men av ännu större
betydelse blev Ecuadors erövring i n. Denna
fullbordades definitivt av sonen Huayna Capac. I s.
erövrades en stor del av Chile. När inkaväldet
hade sin största utsträckning, omfattade det hela det
väldiga kustområdet mellan Rio Ancasmayu i s.
Colombia och Rio Maule i mell. Chile. I ö.
sträckte det sig över Andernas skogbevuxna sluttningar
mot det lågland, som kallas El Gran Chaco. Men
Pachacutic och Tupac Yupanqui voro ej blott
stora erövrare utan även framstående statsmän
och organisatörer. Uppgiften att sammansmälta
de olika underkuvade folkstammarna till ett
etniskt helt var gigantisk. Utmärkande för
inkapolitiken var en skicklig och smidig diplomati men
även hänsynslöshet. De besegrade folken
behandlades milt, men uppror straffades med blodig
grymhet. Hövdingarna i erövrade områden fingo
SU 14. — 417 —
14 — Red. avsl. 19/ii 49.
i regel behålla sin ställning, om de förhöllo sig
lojala. Genom kolonister, s.k. mitimaes, som
överflyttades till sådana områden, utövade man
kontroll över den mer el. mindre opålitliga
befolkningen. I :s betydelse ligger icke däri, att de skulle
skapat en helt ny kultur. Grunden, på vilken de byggde,
var urgammal och på sätt och vis primitiv, men
detta primitiva förstodo de att utveckla ända till
dess yttersta konsekvenser. Sålunda voro
indelningen i klaner (s.k. ayllu) och den för inkariket
karakteristiska agrarkommunismen i verkligheten
uråldriga, för Sydamerikas indianer
kännetecknande institutioner och hade ej införts av i. Detsamma
gäller om många skapelser på den materiella
kulturens område. Redan tiahuanacotidens peruaner
hade ett utvecklat jordbruk med odlingsterrasser
och kanaler för konstgjord bevattning samt
boskapsskötsel, baserad på lamaavel. En del av de
s.k. inkavägarna äro i verkligheten för-inkaiska.
Den fulländade vävnadstekniken, som knappast
överträffats av något folk, samt keramiken ha icke
skapats av i. På den andliga kulturens område ha
i. infört och utbrett soldyrkan men icke dyrkan
av en högste skaparegud, en tro som har
uråldriga anor bland de andinska folken. Men på den
grund, som hade lagts av de peruanska
stammarna under århundraden, kanske årtusenden före
inkahärskarnas framträdande, utförde de ett
storartat socialt och politiskt nydaningsarbete.
Inkariket var icke enbart ett aggregat av olika, mot
varandra fientligt stämda folkstammar, utan en
verklig, i alla detaljer välorganiserad stat.
Samhällslivet var ordnat efter socialistiska principer.
Egentlig äganderätt existerade icke, åtm. icke vad
jordegendom beträffar. Varje familj fick sig ett
stycke jord tilldelad av staten, till vilket
huvudmannen hade nyttjanderätt och vars storlek
växlade efter familjens storlek. Av samhällsklasserna
stodo inkas, d.v.s. medl. av den kungliga familjen,
och adeln, till vilken vissa framstående hövdingar
och andra särsk. utmärkta män räknades, i en
särklass bl.a. däruti, att de voro fritagna från
skatter. Den tredje samhällsklassen, de s.k. puriccuna,
utgjordes av huvudmassan av befolkningen. Dessa
erlade skatt till staten, icke i form av penningar,
som voro okända, utan i form av arbete, som de
utförde för statens räkning. Alla allmänna
arbeten, ss. uppförandet av fästningar och tempel,
anläggandet av broar och kanaler, utfördes enl. detta
system av skattskyldiga indianer. Denna del av
befolkningen var även indelad i nio åldersklasser
alltefter arbetsförmåga, och det var noga
föreskrivet, vilka slags arbeten en gosse el. flicka, man
el. kvinna, som tillhörde en viss åldersklass, skulle
utföra. En hel hierarki av lägre och högre
tjänstemän existerade, av vilka en del övervakade det
såväl offentliga som privata arbete, som ålåg
puriccuna. Lättja och vårdslöshet i arbetet straffades
strängt, endast sjuka och åldringar voro fritagna
därifrån. I sin socialpolitik hade i. anteciperat
moderna sociala institutioner. Sålunda existerade en
fattiglagstiftning, som föreskrev, att fattiga samt
blinda, dövstumma, krymplingar och sådana, som
på gr. av ålder och långvarig sjukdom voro
oförmögna att arbeta och skaffa sig föda och kläder,
skulle underhållas på statens bekostnad. Ät
föräldralösa barn skulle skaffas vårdarinnor, o.s.v. Straff-
— 418 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
