Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inkomst- och förmögenhetsskatt - Inkomstskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INKOMSTSKATT
genhet i jämförelse med övrig inkomst. Denna
form av årlig förmögenhetsbeskattning, som
innebär, att inkomsten av förmögenhet blir desto
hårdare beskattad ju större den övriga inkomsten
är, är relativt ovanlig. 1934 infördes dessutom
en särskild skatt å förmögenhet, och i samband
med att denna 1938 skärptes nedsattes
ovannämnda 60-del till V100. 1947 upphävdes
sambandet mellan inkomst- och förmögenhetsbeskattning
helt genom att 1938 års k.f. om statlig i. ersattes
med dels en förordning om statlig inkomstskatt*,
dels ock en förordning om statlig
förmögenhetsskatt*. C.Wr.
Inkomstskatt, skatt, som utgår efter en persons
el. ett företags inkomst (jfr Förmögenhetsskatt).
I flertalet länder äro i. relativt nya. England
införde visserligen en i. redan 1799 på gr. av
den belastning kriget medförde på budgeten, men
denna avskaffades 1816. 1842 infördes den ånyo
i syfte att täcka det budgetunderskott, som
spannmålstullarnas avskaffande medfört. USA fick en
progressiv i. under inbördeskriget. Den första
tyska i. infördes i Hessen 1869, medan Tyska riket
först 1920 fick en allmän i. I Frankrike
påbyggdes cedulärskatterna först 1914 med en allmän i.,
efter det att under 1800-talet en rad förslag härom
avvisats som ”socialistiska”. I Danmark infördes
en permanent i. 1903. Sverige fick 1902 en
provisorisk i., vars uppgift var att bidra till
kostnaderna för försvarsreformen. 1910 infördes en
permanent inkomst- och förmögenhetsskatt. Redan
1810 hade man försökt med en progressiv i., som
dock misslyckades, främst på gr. av
skattebetalarnas och skattemyndigheternas gemensamma
motstånd, varefter man återgick till ett system
med proportionella avkastningsskatter. I Norge
infördes i princip en i. redan 1880, medan
Finland fick en i. först 1920. — Införandet av en i.
har alltså i regel blivit aktuellt i tider av
finansnöd. Den har främst syftat till att träffa större
inkomsttagare, varför den ant. gjorts progressiv
el., som i England, degressiv. Ofta var den först
tänkt som tillfällig, ehuru den sedan blivit
permanent. Sedermera har progressionen successivt
skärpts, samtidigt som penningvärdets fall gjort,
att i. utsträckts till att omfatta även små
inkomsttagare. Att införandet av en allmän i. i
regel dröjt så länge, beror ej blott på det
motstånd den i regel mött från de större
inkomsttagarnas sida utan även på att taxeringen krävt
en utbyggd administrativ apparat. Som ex.
på i:s expansion kan nämnas, att den svenska i.
1904 gav blott 10,5 mkr, motsv. 0,5% av
nationalinkomsten, medan den statliga i. 1948—49
beräknas ge 2,100 mkr, motsv. 48% av
skatteinkomsten och 8—9% av nationalinkomsten. I. har på
så sätt i Sverige, liksom i andra länder med
modernt skattesystem, blivit ryggraden i
beskattningen. Orsaken härtill är, att den bättre än
någon annan skatt visat sig i stånd att ge
Staten de erforderliga inkomsterna, samtidigt som
beskattningen förskjutits i progressiv riktning.
Ev. i förening med en årlig förmögenhetsskatt har
den kunnat användas till att merbeskatta
kapitalinkomst i jämförelse med arbetsinkomst. Vidare
har i. visat sig mest effektiv, när det t.ex. gällt
att bereda lättnad åt familjeförsörjare. I:s
genom
brott har också gått hand i hand med den
politiska demokratiens.
Utmärkande för en i. är, att den utgår ur den
skattskyldiges hela inkomst. En skatt, som
endast är lagd på t.ex. dividender el. låneräntor,
utgör alltså ej en i. utan en avkastningsskatt. Ej
heller en krigskonjunkturskatt* är därför en i.
i egentlig mening. I. är subjektiv, d.v.s. den
tar hänsyn till den skattskyldiges personliga
förhållanden, ss. försörjningsplikt. Då den
skattskyldiges inkomst utgör i:s objekt, har inom
finansvetenskapen mycken möda lagts ned på att
konstruera ett riktigt inkomstbegrepp. Något
entydigt riktigt sådant existerar dock ej (jfr
Inkomst). Även om olika länder av historiska el.
andra skäl arbeta med något olika
inkomstbegrepp, kan man dock säga, att utgångspunkten
för det fiskaliska inkomstbegreppet är, att som
inkomst skall beskattas varje värdetillskott, som
ökar skatteförmågan, såvida det ej beskattas på
annat sätt, ss. arv, gåva och vanl. lotterivinster.
Störst svårighet har det vållat att fastställa, i
vilken omfattning kapitalvinster* skola beskattas.
Här utvisa också olika länders i.-lagar stora
skiljaktigheter. I. i egentlig mening kan blott
läggas på fysiska personer, då man blott vid dem
kan ta hänsyn till försörjningsplikt o.d. S.k. i.
brukar dock även i större el. mindre omfattning
läggas på juridiska personer. Härigenom kunna
de fysiska personer, som stå bakom dem, bli
dubbelbeskattade (jfr Bolagsbeskattning).
Man kan skilja mellan följ, tre huvudtyper av
i.: 1) All inkomst beskattas efter samma
progressiva tariff, medan merbeskattning av
förmögen-hetsinkomst erhålles genom en fristående
förmögenhetsskatt (t.ex. i Sverige, Norge och Danmark).
2) Merbeskattningen av förmögenhetsinkomst
erhålles genom att från arbetsinkomst får göras
ett skattefritt avdrag, som ej tillätes vid den förra
(t.ex. i England). 3) Skilda inkomstarter
beskattas efter olika hög tariff med proportionella
avkastningsskatter, vilka bindas samman till en i.
genom att hänsyn tas till inkomsttagarens
subjektiva förhållanden. Ovanpå dessa cedulärskatter
lägges sedan en progressiv ”globalskatt” (det
romanska systemet). — Statliga i. upptas i alla
länder med ett mera utvecklat finansväsen.
Däremot är det mindre vanligt, att kommunerna, ss.
i de nordiska länderna, uppta självständiga i. Då
flera kommuner kunna ha krav på avkastningen
av den kommunala i., blir denna sällan en ren i.
utan står på gränsen till en avkastningsskatt (jfr
Kommunala finanser). — Ang. de olika
ländernas i. se resp, land, finansväsen.
Uppenbarligen måste inkomst, som ej uppgår
till existensminimum, vara befriad från i. Vill
man lindra beskattningen på mindre
inkomsttagare, kan det skattefria avdraget, såsom tidigare
skedde i England och USA, höjas avsevärt utöver
vad som motsvarar existensminimum. Vanligt är
också, att även större inkomsttagare få göra
samma skattefria avdrag. Detta kan motiveras med
att den del av inkomsten, som motsvarar
existensminimum, saknar skatteförmåga. För anhängare
av lönefondsteorien utgjorde denna del av
inkomsten en produktionskostnad. Sverige är ett
ex. på land, där det skattefria avdraget för vissa
— 425 —
— 426 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
