Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inkunabel, vaggtryck, paleotyp - Inkurabel - Inkvartering - Inkvisition - Inkvisitor - Inkvisitorisk - Inkännande - Inköpsbudget - Inköpscentralernas ab. ICA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INKÖPSCENTRALERNAS AB. ICA
tor & F. Isaac (”An index to the early printed
books in the British Museum”, 2 bd, 1898—1938;
suppl. 1900—03; register 1906), M. Pellechet
(”Ca-talogue général des incunables des bibliothèques
publiques de France”, 3 bd, 1897—1909) och I.
Collijn*. En systematik över de olika i.-typerna är
K. Haebler, ”Typenrepertorium der Wiegendrucke”
(5 bd, 1905—24). — Litt.: ”Beiträge zur
Inkuna-belkunde”, 1—9 (1907—38); K. Haebler,
”Hand-buch der Inkunabelkunde” (1925). W.N.
Inkura’bel, obotlig.
Inkvarte’ring, mil., förläggning av militär trupp
hos civila. I. kunde förr beredas trupp i såväl
fred som krig jämlikt av K.m:t fastställd
tågordning. I. förbereddes av förläggningstrupp,
och dennas befälhavare mottog av vederbörlig
civilmyndighet kvarterlista. Med ledning av
kvarterlistan uppgjordes förläggningslista, varigenom
underavd. tilldelades förläggningsområden. Ät
tågande trupp kunde med el. utan
kronobetjä-ningens medverkan i. anordnas genom frivilligt
avtal med icke i.-skyldiga personer.
Kommunikationernas utveckling och truppernas ökade
förmåga att själva förlägga sig (tält) ha gjort, att
den gamla formen av i. ej längre finnes.
Skyldighet att bereda i. åt trupp el. enskilda under
övningar i fredstid finns sålunda icke i Sverige,
i mots. till vad förhållandet är i ett flertal andra
stater. I krigstid (under förstärkt
försvarsbered-skap) däremot kan i. påfordras enl.
rekvisitionslagen. — I. av civilbefolkning är planlagd äga
rum i samband med civilförsvarets utrymning av
orter. [E.0.B.1S.E.B.
Inkvisitio’n (lat. inquisi’tio, sökande,
undersökning o.d.; av inqui’rere, undersöka o.d.), katolska
kyrkans organ för uppspårande och utrotande av
kätteri. När kristendomen blivit romerska rikets
officiella religion, införde kejsarna dödsstraff för
sekter, som ansågos samhällsfarliga, t.ex.
mani-kéer och donatister. Detta ogillades då av kyrkans
målsmän; den första egentliga kättaravrättningen,
år 385 (se Priscillianus), framkallade allmän
indignation. Bruket av lindrigare tvång i trossaker
accepterades däremot snart av kyrkan. Så
anbefallde Augustinus, med hänvisning till GT:s
lagar och Luk. 14:23 (”nödga människorna att
komma hitin”), för de gensträviga en ”faderlig”
tuktan, varmed han förstod kroppsstraff, böter och
landsförvisning. Hans uttalanden i kättarfrågan
förblevo normerande för teologer och
kyrkostyrelse till o. 1200. Då hade kätteriet utvecklat sig
till en verklig fara för kyrkan; katarernas*
hemliga sällskap hade från noo-talet fått en oerhörd
utbredning. Det uppblomstrande rättsstudiet grep
då tillbaka till den romerska rättens
straffbestämmelser; i katarerna såg man manikéernas
arvtagare. För påvedömet, som börjat göra anspråk på
världsherravälde, tedde sig kätteriet som
ingenting mindre än majestätsbrott och som något, som
borde bestraffas därefter. Seden att bränna
kättare levande synes ha införts av upphetsade
folkmassor med furstarnas bistånd (första kända fall
i Orléans 1022). Kyrkan sökte t.v. undvika denna
ytterlighet och organiserade på noo-talet särsk.
inkvisitionsdomstolar under biskoparnas ledning
för att uppspåra och döma kättare. Dessa skulle,
enl. fördrag 1184 mellan påven och kejsar
Fred
rik Barbarossa, exkommuniceras och därefter av
kejsaren lysas i bann (vilket innebar
landsförvisning, ärelöshet och egendomsindragning). Först
genom kejsar Fredrik II stadgades uttryckligen
(1224), att kättare skulle brännas på bål, vilket
stadfästes av påven Gregorius IX 1230. Denne
sköt åt sidan den biskopliga i. och skapade i dess
ställe en påvlig i. (kallad Sa’nctum offic’ium, den
heliga tjänsten), som anförtroddes åt
munkordnarna, särsk. dominikanerna. Angivelse,
vittnesmål och förhör vid inkvisitionsdomstolarna voro
sådana, att den anklagade lämnades försvarslös.
Värst blev det, sedan tortyr av påven Innocentius
IV 1252 godkänts som medel att pressa fram
bekännelse och angivelse av medskyldiga. Den som
trots allt stod fast vid sitt kätteri, och likaså den
som återföll däri, överlämnades åt de världsliga
myndigheterna (”kyrkan utgjuter icke blod”, sades
det). Dessa riskerade bann och interdikt, om de
icke verkställde straffet; i regel voro de villiga,
ty de fingo andel i bytet efter de avrättade.
Kättare, som återkallade under processen, sluppo
undan med kyrklig botgöring; skedde återkallelsen
vid bålet, följde livstids fängelse. Till i:s uppdrag
hörde även processer mot häxor, alkemister,
ock-rare o.d. samt bokcensur. — I:s första
verksamhetsfält blev Italien och Sydfrankrike (se
Albi-genser). I Tyskland fick i. snart fast fot, bl.a.
genom den grymme Konrad av Marburg, som
gjorde sig så hatad, att han blev ihjälslagen (1233).
Mäktigast blev i. i Spanien, där den på 1400-talet
ordnades som en statsinrättning. Storinkvisitorn
Thomas av Torquemada utlämnade på 12 år minst
2,000 personer till bålet; överlämnings-ceremonien
kallades här autodafé*. Även i Böhmen och
Nederländerna krävde i. talrika offer, likaså i
England bland Wyclifs anhängare. De skandinaviska
länderna blevo förskonade. — Motreformationen
medförde ett nytt uppsving för i., särsk. i Italien,
Spanien och Nederländerna. Sanctum officium
återupprättades som en kardinalkongregation
(ännu bestående). Under 1700-talet upphörde i. i
flertalet länder; dock kvarstod den i Spanien till 1808
och i Kyrkostaten till 1870. — Antalet dödsoffer
utgjorde endast en ringa procent av de inför i.
anklagade. Större skada gjorde i. sannolikt genom
sina omänskliga fängelser och
egendomskonfiske-ringen, som drabbade även den dömdes familj.
I:s metoder måste bedömas mot bakgrunden av
den genomgående grymheten i dåtida rättskipning.
Samvetsfrihetens princip blev först långt efter
reformationen allmänt känd inom kristenheten. —
Litt.:H.Ch. Lea, ”A history of the inquisition” (3 bd,
1888); Hj. Holmquist, ”Tvång, tolerans,
samverkan” (1929); H. Nickerson, ”The inquisition” (2
ed., 1932); J. Guiraud, ”Histoire de 1’inquisition”
(2 bd, 1935—38); G. G. Coulton, ”Inquisition and
liberty” (1938). A.Mn.
Inkvisi’tor (lat. inquisi’tor, av inqui’rere,
undersöka), medlem el. ledare av en
inkvisitionsdomstol; även i utvidgad användning: sträng domare.
Inkvisito’risk (jfr Inkvisitor), strängt el. grymt
rannsakande; inkvisitions-, genomträngande. —
Inkvisitorisk process, se Straffprocess.
Inkännande, psykol., se Inlevelse.
Inköpsbudget, företagsekon., se Företagsbudget.
Inköpscentralernas ab. ICA, startat 1939,
ge
— 433 —
— 434 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
