Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Instrktionstest el. direktionstest - Instruktiv - Instruktis, Instruktör - Instrument - Instrumental(is) - Instrumentalism - Instrumentalmusik - Instrumentalstil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSTRUMENTALSTIL
uppgifter el. följa givna anvisningar. I. användes
huvudsaki. inom barnpsykologien. — Jfr
Instruk-tionsbrädetest.
Instrukti’v [även in’-], se Instruera. — Språkv.
I. (instructi’vus), kasus, särsk. i finskan, vanl.
betecknande sättet varpå el. medlet varmed en
handling utföres.
Instruktri’s, Instruktö’r, se Instruera.
Instrument’ (lat. instrumen’ tum, verktyg, av
instru’ere, uppbygga), i) Mer el. mindre
komplicerade verktyg, redskap el. apparater, i allm.
avsedda för naturvetenskapliga, medicinska,
musikaliska el. tekniska ändamål. Ang. musikaliska i.
se Musikinstrument.
2) Skriftlig handling, protokoll, över utförd
förrättning, t.ex. bouppteckningsinstrument,
besikt-ningsinstrument.
Instrumenta’l(is) (lat. instrumenta’lis, näml,
ca-sus, av instrumen’tum,verktyg, hjälpmedel),språkv.,
en kasus*, som betecknar medlet el. verktyget.
Som särskild kasus uppträder i. bl.a. i sanskrit;
i andra indoeuropeiska språk har den ofta
sammansmält med andra kasus, t.ex. i latinet med
ablativ, i de nordiska fornspråken med dativ.
Instrumentalism’, fil., se Pragmatism.
Instrumentalmusik, i motsats till v o k a 1 m
u-s i k, musik, skriven för och utförd av instrument.
Uråldriga fynd och avbildningar ge vid handen,
att instrument varit kända mycket tidigt, men i:s
äldsta historia är trots detta dunkel, då man ofta
ej vet, hur dessa instrument använts. Från
antiken är dock självständig i. känd. Den europeiska
medeltidens talrika instrument torde huvudsaki.
ha använts i anslutning till vokalmusik. De äldsta
proven på ”ren” i. härstamma från c:a 1300.
Under 1400-talet framträder i. med rikare bildningar,
till en början under starkt beroende av
vokalmusiken och främst i verk för luta, klaver och orgel.
Snart lösgör den sig dock från vokala förebilder
och framstår fr.o.m. 1500-talets slut som en fullt
självständig och allt flitigare odlad musikalisk
konstart (jfr Musik, historia). — Ett
instrumentalt musikstycke kan bestå av en enda sats el. av
en följd av satser, en cykel, varvid såväl den
enskilda satsen som ock själva satsföljden kunna
uppbyggas på olika sätt. Den enskilda
instrumentala satsens viktigaste former äro: 1) Fugan*,
den ”stränga” stilens speciella form. 2) D a n
s-formerna, även kallade liedformerna,
urspr. använda spec. inom dansmusiken men
senare även på annat håll. De enkla dansformerna
bestå av ett fåtal på olika sätt sammanfogade
musikaliska avsnitt. Den ”odelade dansformen”
upprepar ett enda, ofta endast 8 takter långt avsnitt,
a, ett antal gånger: al-a–a3 o.s.v. I andra former
sammanfogas två olika avsnitt, a, resp, b, vilket
ger den ”tvådelade dansformen”: a-b, den s.k.
”barformen”: a^-a^-b och den ”tredelade
dansformen”: a^b-a2. De sammansatta dansformerna
bestå av större bildningar, t.ex. A-B-A, där såväl A
som B i sin tur kunna uppvisa olika enkla
dans-former. 3) Sonatforme n*, utbildad under
påverkan från såväl fugan som dansformerna.
4) R o n d o t*, som går tillbaka på gamla
sångformer och betyder en utveckling av de
sammansatta dansformerna; 5)
variationsformerna (se Variation), inom vilka en musikalisk
variationsteknik kommer till användning på olika
sätt. 6) Improvisatoriska och andra
friare former, som med växlande uppbyggnad ge
intryck av att följa ögonblickets ingivelse och
stämningens skiftningar; hit höra bl.a. t o c c a t a,
fantasi, invention, preludium, i
m-p r o m p tu, ballad, nocturne(se dessa ord).
De viktigaste cykliska formerna äro: 1) Sviten*,
som sammankopplar minst två, oftast fyra el.
fler danser. Dess blomstringstid var 1600- och
början av 1700-talet. 2) S o n a t a n*, som växte
fram ur ricercare n*. Dess viktigaste typer
äro kyrkosonatan, sonata da chiesa, fullt utbildad
av Corelli, och kammarsonatan, sonata da camera,
den förra i ”sträng” stil med fugeringar, den
senare påverkad av danssviten. Utlöpare av
kyrkosonatan äro såväl den franska uvertyren
(se Lully) som ock den neapolitanska s i
n-fonian (se Sinfonia). 3) Sonaten*, den
wien-klassiska och efterföljande i:s mest använda
cykliska form, där åtm. den första snabba satsen
uppvisar sonatform. — Litt: P. Lindfors, C.-A.
Moberg & S. E. Svensson, ”Musikens instrumentala
former” (1943). S.W.
Instrumentalstil, mus. Den tidigaste
instrumentalmusiken på västerländskt område uppstod under
senmedeltiden genom överflyttning av vokalverk
till musik för instrument (orgel, luta, stråk- el.
biåsensemble). På gr. av skillnaden mellan den
mänskliga stämmans och instrumentens tekniska
möjligheter antog så småningom
instrumentalsatsen vissa, från vokalstilen skilda, tekniska
kännemärken, som även blevo normgivande vid
komposition direkt för instrument. Man kan redan på
1500-talet skilja mellan orgel-, lut- och
virginal-stil. Under 1600-talet uppstod å ena sidan de
virtuosmässiga violin- och clavecinstilarna och å
andra sidan olika slags ensemble- och
orkesterstilar. Ensemblemusiken hade fram till 1700-talets
mitt i regel 2—5 självständiga stämmor (stråk- el.
biåsinstrument), som sammanhöllos medelst ett
generalbasinstrument. Orkesterstilen höll mindre
strängt fast vid stämmornas självständighet: i:a
och 2:a violinerna följdes sålunda ofta åt i enklang,
oktav, ters el. sext, altviolinerna fördubblade i
överoktav el. enklang violoncellerna, som i sin tur
följde kontrabasarna i överoktav. Det föll alltså
på generalbasinstrumentets lott att fylla ut
harmonierna. Karakteristiska för högbarockens i. blevo
också concerto grosso-besättningarna (se Concerto
grosso). I den nya instrumentalstilen fr.o.m.
1700-talets mitt blev skillnaden mellan orkester- och
ensemblestil mera utpräglad. Generalbaspartiet
bortföll så småningom. Orkesterns stråkgrupp
blev oftast fyrstämmig (kontrabas och violoncell
svarade gemensamt för basstämman) och koriskt
(flerfaldigt) besatt. Biåsarna (1 å 2 flöjter, 2
oboer, 2 fagotter, 2 horn, 2 trumpeter och senare
2 klarinetter) voro solistiskt besatta. De hade dels
att svara för det harmoniska underlaget i
orkester-tuttit, dels kunde de bilda mot stråkarna
konser-terande solopartier el. grupper (se Besättning och
Orkester). Ur de vid denna tid för intimare bruk
vanliga ensemblerna för 2—8 soloinstrument utan
generalbas, som förekommo vid
underhållnings-musik, utvecklade sig fr.o.m. Haydn
stråkkvartetten* till den för ädlare musik mest användbara
— 497 —
— 498 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
