Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Intelligensblad - Intelligensdefekt - Intelligensen, intelligenspartiet - Intelligenskvot - Intelligensmätning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTELLIGENSDEFEKT
jan av 1700-talet i Tyskland namn på tidn., vilkas
huvudsyfte var att meddela annonser och
kungörelser, särsk. officiella. Dessa blad kommo
småningom att även innehålla nyhets- och
underhåll-ningsmaterial. En speciell betydelse har I. fått i
namnet på två nordiska tidskr.:
”Intelligensblad e”, litterär tidskr. i Köpenhamn 1842—44,
utg. av J. L. Heiberg, samt
”Intelligens-b 1 a d”, tidskr., utg. i Uppsala 1844—45 av F. G.
Afzelius med biträde av B. E. Malmström, Carl
Ekendahl och H. A. Lindhult, alla ivriga
företrädare för den hegelska filosofien liksom
Heiberg. E.
Intelligensdefekt, se Defekt.
Intelligensen, intelligenspartiet,
ironisk benämning på det parti, huvudsaki.
sammansatt av stadsbor och andra ”herrar”, som var det
mera rustika Lantmannapartiets motståndare i A.k.
Vid riksdagen 1867 brukade det benämnas
”minis-teriella partiet”, men redan följ, år var namnet I. i
svang. Vid 1873 års riksdag tog sig partiet självt
namnet Centern, i icke ringa mån för att
undvika spenamnet, men särsk. för att markera,
att det bildade en center inom riksdagen, mellan
å ena sidan Lantmannapartiet i A.k., å andra sidan
F.k:s mera aristokratiska och konservativa
grupper. Småningom vann namnet Centern överhand,
och benämningen I. försvann. I. var icke något
organiserat parti. Motsättningen till
Lantmannapartiet och en social samhörighetskänsla mellan
kammarens stadsbor och herremannaelement ersatte
program och utgjorde det egentliga föreningsbandet.
Bland I:s ledande el. mest framträdande män må
nämnas Ch. Dickson,.E. J. Sparre, C. E.
Caspars-son, A. Rundbäck, S. Wieselgren. S. A. Hedin torde
under 1870-talet närmast kunna räknas till I. E.Ths.
Intelligenskvot, se Intelligensmätning.
Intelligensmätning, psykol., pedag. Uttrycket i.
användes först av den franske psykologen A. Binet
för att beteckna det förfarande, varigenom
intelligensutvecklingen hos en individ bestämmes med
hjälp av förståndsfrågor, ordnade i serie efter
stigande svårighetsgrad. Metodiken för i.
utvecklades till att börja med i anslutning till
psykiatriska undersökningar av vuxna personers själsliv.
Enskilda prov för fastställandet av defekter i
intelligenshänseende utarbetades, delvis också hela
prövningsserier. Det växande intresset för barnets
och spec. för det psykiskt efterblivna barnets
problem ställde emellertid nya krav på
prövnings-metodiken. För att kunna fastställa intellektuell
undermålighet hos barn i olika levnadsålder blev
det nödvändigt att även undersöka och bestämma
normala barns i motsvarande levnadsåldrar
intellektuella prestationer. — Den första fullständiga
intelligensmätningsskalan är ett verk av A. Binet.
Hans bekanta prövningsserier, tillkomna 1908 och
1911, innehålla prov av stegrad svårighetsgrad.
Uppmärksamhets- och koncentrationsprov, prov
för undersökning av kritikförmåga, logiska
slut-ledningsprov, definitionsfrågor m.fl. bilda kärnan
i prövningsserierna. Talrika bearbetningar och
revisioner av binetskalan ha sedan tillkommit. Den
mest bekanta är den som utförts av den
amerikanske psykologen L. M. Terman, den s.k.
Stan-ford-revisionen. En svensk bearbetning, utförd
av G. A. Jaederholm, utkom 1914. Denna skala
har sedan reviderats av Terman i samarbete med
M. Merrill och föreligger sedan 1943 i svensk
bearbetning av A. Hellström. Svenska i n d i v i d u a
1-testskolor ha bl.a. utarbetats var för sig av R.
Anderberg, J. Elmgren och T. Husen
(CVB-ska-lan). En ny skala är dessutom under arbete på
uppdrag av Statens psykologisk-pedagogiska inst. För
att en intelligensskala skall vara användbar, skola
testen vara intelligens- och icke kunskapstest, och
resultat, erhållna vid skilda tillfällen och bedömda
av olika experimentatorer, skola uppvisa konstans.
Intelligensutvecklingen angavs tidigare oftast
genom den s.k. intelligensåldern Oå), som
för ett normalt barn sammanfaller med
levnadsåldern (Lå). En intelligensålder lägre el. högre
än levnadsåldern anger intellektuell efterblivenhet,
resp, intellektuellt försprång. Förhållandet
mellan lå och Lå nämnes intelligenskvoten
(eng. intelligence quotient, förk. IQ). För att
kunna arbeta med hela tal brukar man
multiplicera kvotsiffran med 100. Inom
psykologien användes företrädesvis begreppet
intelligenskvot, eftersom man anser det missvisande att
röra sig med åldersbegrepp i detta avseende. Om
en vuxen människa har en intelligens, motsv. det
normala för t.ex. ett 6 års barn, har den vuxne
dock helt andra erfarenheter och annan
kunskaps-fond än barnet. Vid normal intelligensutveckling
är IQ = 100, vid intellektuell efterblivenhet mindre
än 100. IQ är för barn en i det närmaste konstant
storhet, som i vanliga fall icke ändrar sitt värde
under uppväxttiden. Den har därför icke blott
ett diagnostiskt utan även ett betydande
pro-gnostiskt värde. Intelligenskvoterna fördela sig i
stort sett efter den s.k. gaussiska
felfördelnings-kurvan. Vid undersökningar i USA har Terman
funnit följande fördelning för barn i åldrarna
2—18 år:
55 65 75 85 95 105 115 125 135
IQ 1=54!—64 —74 —84j —94 —104 —114)—124 —134 -144 ^145
•/.
antal i °/o 11 °/o 3 ®/o j 9 °/o j 20 °/o 24 °/o (22 °/o 12 °/o 5% 2’/o 1’/o
Med ledning av 7Q-värden kan man bedöma de
prövade som undernormalt begåvade (under IQ
85), genomsnittligt begåvade (IQ 85—115) och
överbegåvade (över IQ 115). Dylika ZQ-värden äro
dock icke avgörande för en individs sociala
kapacitet, eftersom denna bestämmes även av andra
faktorer. Däremot äro de av betydelse bl.a. för
placering i hjälp- el. normalklass, bedömning av
åtgärder vid brottmål och i fråga om
sterilise-ringsbeslut. Gränserna för bedömning av
undermålighet kunna variera från land till land. I
Sverige räknar man i allm. med idioti vid en IQ under
40, imbecillitet vid en IQ mellan 40 och 65 å 70
och debilitet vid en IQ mellan 65 å 70—85. —
Intelligensutvecklingen är störst under den tidiga
barndomen men avtager sedan successivt. Vid o.
17-årsåldern är den i stort sett avslutad.
Vid diskussionen av sådana frågor, som röra
intelligensens natur, intelligens samt arv och miljö,
intelligens och ras, intelligens och kön m.fl., ha
resultat, vunna vid intelligensundersökning,
spelat en avgörande roll. Den för
intelligensundersökning använda metoden har haft betydelse för
— Sn —
— 512 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
