Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Geologi, terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRLAND
Geologi och terrångformer. I. ligger på den v.
kanten av Europas kontinentalsockel. Blott 100
km n.v. om ön stupar havsbottnen brant från
200 m till mer än 2,000 m djup. Däremot äro
S:t Georgskanalen och Irländska sjön, som skilja
ön från England, mindre än 100 m djupa, och
Nordkanalen mellan L och Skottland är nästan
överallt mindre än 200 m djup. I:s berggrund
tillhör nästan helt de prekambriska och
paleo-zoiska formationerna. De yngsta av dessa äro
kalksten från stenkoistiden och röd sandsten från
devon (old red sandstone), vilka båda intaga stora
arealer på ön. De överlagra diskordant siluriska
och kristalliniska skiffrar, vilka deltagit i den
ka-ledoniska veckningen. Denna har från
Skandinavien över Skottland nått L, och här finner man
alltså det kaledoniska systemets sydvästligaste
utlöpare. De bestämma terrängformerna i 4 av
I:s yttre områden. Längst i n.v. mellan Lough
Foyle och Donegal Bay ligga sålunda Donegals
och Tyrones berg. De utgöra den s.v.
fortsättningen av de kaledoniskt veckade skotska
Gram-pianbergen och fortsättas i sin ordning mot s.v.
av Mayos och Connemaras berg, belägna mellan
Donegal Bay och Galway Bay. Båda komplexen
bestå av kristalliniska och siluriska skiffrar med
n.ö.—s.v. riktning samt av granitmassiv och
eruptivgångar. Terrängen bildas av ödsliga, 600
—800 m höga ryggar och dalar, täckta av
torvmossar. F.ö. har istiden här satt sin prägel på
landskapet i form av talrika rundhällar och ett
mäktigt moräntäcke, vars många fördjupningar
intagas av sjöar. I n.ö. finns likaså det
kaledoniska veckningslandskapet representerat, näml,
innanför kustlinjen mellan Belfast och Drogheda
och härifrån västerut till Shannons övre lopp.
Terrängen består här av låga kullar av
silurskif-fer, och över dem resa sig enstaka granitmassiv,
ss. Mourne Mountains (852 m) på ö. kusten.
Istidsmoränerna dominera även här. Det 4:e
silurområdet ligger mellan Dublin och Barrows
mynning. Det består av starkt veckade kambriska
och siluriska skiffrar med eruptiver samt av en
lång rygg av kristalliniska skiffrar och granit.
I detta område, som representerar den yngsta
kaledoniska veckningen, dominera de granitiska
Wicklow Mountains (Lugnaquilla, 926 m). V.
om Barrows estuarium resa sig Munsters berg.
Här äro stenkolsformationens kalkstenar och den
röda devonsandstenen sammanskjutna i långa
v.s.v. veck, medan dessa båda bergarter
annorstädes på ön äro oveckade. I s.v. I. möta vi
alltså den nordvästligaste utlöparen av den
ar-morikanska veckningen i Bretagne. Bergryggarna
i Munster bestå vanl. av sandsten, medan den
lösare kalkstenen är bevarad i dalgångarna. Här
reser sig I:s högsta berg Carrantuohill (1,042 m).
Även dessa berg äro präglade av de glaciala
terrängformerna och stor rikedom på sjöar. Slutl.
finns ett 6:e bergområde, Antrim, inskjutet mellan
n.ö. och n.v. I:s silurterräng. Det utgör
fortsättningen på den kaledoniska gravsänkan i
Skottland och s. Hebridernas till denna anslutna
vulkanområde. Antrim representerar en mesozoisk
havsarm. Underst ligga nu trias och kritlager,
täckta av mäktiga bäddar av miocen basalt, som
bilda Antrims 500 m höga platå. Basaltens pe-
Kustbild från Antrim.
larstruktur ger här och där upphov till
egendomliga terrängformer, t.ex. Giant’s Causeway. I s.
begränsas platån av en gravsänka, som i själva
verket utgör den sydligaste utlöparen av det
kaledoniska sänkningsfältet och i vars botten
Storbritanniens och I:s största sjö Lough Neagh
(400 km2) är belägen. Medan de här nämnda
6 bergområdena äro belägna i I:s kustlandskap,
intages öns centrum av ett flackt lågland, vars
berggrund mestadels utgöres av
stenkolsformationens vågräta kalkstenslager. Den produktiva
stenkolsformation, som en gång täckt dessa, är
nu så gott som överallt förstörd genom
denuda-tionen. Där marken nu består av kalksten, är
landskapet vanl. ofruktbart och karstartat med
doliner och underjordisk dränering. Här och där
resa sig över lågslätten ryggar av den
underliggande veckade silurformationen, vilka
genombryta kalkstenstäcket. I ö. är låglandet täckt av
en rätt mäktig morän, som är starkt kalkhaltig
och bördig. Den inre kalkstensslätten ligger i
centrum blott 30—40 men i kanterna mera än
100 m ö.h. Den går fram till havet i n.ö. vid
Donegal Bay, i v. vid Galway Bay och i ö.
mellan Wicklow Mountains och Dundalk Bay. I:s
ö. och s. kuster äro föga inskurna. Däremot är
v. kusten starkt sönderskuren, särsk. där de
kaledoniska och armorikanska systemen nå havet.
Den efter istiden inträdande sänkningen har
förvandlat dalarnas yttre delar till långa
trattfor-miga vikar, som särsk. i s.v. I. äro vackert
formade, så att man här kan tala om en väl
utvecklad riaskust. I:s största flod är Shannon,
vars flodområde upptar Vs av hela öns yta. Den
— 653 —
— 654 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
