Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRLAND
Jakobs välde. Ett fredsfördrag slöts, enl. vilket
katolikerna skulle återfå sina rättigheter, men det
bröts omedelbart av engelska parlamentet, som
införde en mängd tvångslagar, de s.k. Penal Laws,
vilka uteslöto katolikerna från parlamentet och
fråntogo dem så gott som alla medborgerliga
rättigheter. Men handel och sjöfart lamslogos genom
navigationsakten, och lagstiftningen drabbade även
I:s protestanter: ett förbud mot ylleindustrien
tvang 20,000 irländska puritaner att emigrera.
Sådana åtgärder närmade dem i viss mån till
katolikerna och ställde dem i opposition mot
regeringen i London. När de under nordamerikanska
frihetskriget bildade frivilliga trupper, s.k.
volun-teers, för att avvärja en hotande invasion från
Frankrike, fick I. ett viktigt maktmedel. Med dess
stöd genomdrev H. Grattan upphävandet dels av
handelstvånget, dels av Poynings’ Law genom den
s.k. Renunciation Act av 1782, varigenom I:s
parlament, som dock var rent protestantiskt, blev
oberoende av det engelska och kunde genomföra
en för I:s ekonomiska blomstring viktig
lagstiftning. Franska revolutionen gav nytt mod, och
1791 stiftade i Belfast T. Wolfe Tone föreningen
United Irishmen för att ena alla irländare oavsett
religion och härstamning och arbeta för
likställighet i parlamentet. Agitationen blev alltmer
revolutionär, och för att stävja den gav Pitt genom
den s.k. Relief Act 1793 katolikerna rösträtt till
parlamentet men ej valbarhet. Då nu reformarbetet
avstannade, blev oron allt starkare, och
motsättningen mellan protestanter och katoliker gjorde sig
ånyo starkt gällande; inbördes strider rasade
mellan den 1795 stiftade hemliga protestantiska
Orange Society och den katolska
försvarsorganisationen Defenders. Detta lamslog den irländska
frihetsrörelsen, och de uppror, som man 1798 och
1803 med fransk hjälp företog under Edward
Fitzgerald, Wolfe Tone och Robert Emmet,
kuvades hastigt, och ledarna straffades. Pitt sökte
lösa svårigheterna genom att 1800 förmå I:s
parlament att besluta union med Storbritannien,
varefter I. i st.f. eget parlament fick sända
representanter till parlamentet i London. De
förbättringar i katolikernas ställning, som utlovats,
ute-blevo, och de irländska parlamentsled:s ringa
antal hindrade dem ständigt att genomdriva sina
önskningar. I stället satte nya tvångslagar sin
prägel på de närmaste 40 åren, och till kontroll
av agitation på landsbygden upprättades 1814 en
halvmilitärisk poliskår, Royal Irish Constabulary,
som ägde bestånd ända till fristatens tillkomst.
Under ledning av Daniel O’Connell framväxte
emellertid på I. en mäktig katolsk folkrörelse,
organiserad i den 1823 grundade Catholic
Association; den lyckades 1828 vid ett fyllnadsval till
parlamentet samla en stark majoritet för O’Connell,
trots att han som katolik ej var valbar. Konung
och ministär måste ge vika, och katolikernas
emancipation genomfördes 1829. Katolikerna hade
härmed fått medborgerliga rättigheter, en Irish
Reform Act 1832 förbättrade ytterligare i någon
mån deras ställning, och det förut katolikerna
åliggande tiondet till de protestantiska prästerna
utbyttes 1838 mot en penningskatt. O’Connell sökte
nu genomdriva the repeal, upphävandet av unionen,
och grundade 1840 Repeal Association men kunde
icke bemästra den rörelse han framkallat, och då
han förordade en mera moderat hållning, gick
ledningen över till en mera radikal rörelse under
Th. Davis m.fl., benämnd Young Ireland. Vid
denna tid gick en fruktansvärd hemsökelse med
vittgående politiska konsekvenser fram över L: det
var potatissjukans härjningar 1845—46.
Folkmängden hade sedan seklets början ökats med o.
3 mill. Fattigdomen var stor, och folket levde
nästan uteslutande på potatis. När potatisskörden
slog fel, uppstod en hungersnöd, som i förening
med följdsjukdomar ryckte bort 1 mill. människor.
En emigration började, som minskade
folkmängden från mer än 8 mill. 1845 till c:a 5 mill. 1885.
Nu fick den radikala rörelsen ökad fart: en
revolutionär fraktion bildades under ledning av J.
Mitchell, som vädjade till våld. 1848 gjorde Smith
O’Brien ett upprorsförsök, som dock lätt
undertrycktes. Hemliga kamporganisationer bildades
såväl bland emigranter i Amerika som i I.
(Fe-nier, Clan-na-Gael, Irish Republikan Brotherhood)
med fullst. lösryckande från England som mål,
varvid även våld skulle användas. Gladstones
liberala ministär sökte lugna oron med
reformer. Så avskaffades I:s anglikanska kyrkas
ställning som statskyrka 1869, och
jordreformer genomfördes, ehuru med ringa räckvidd.
Det framträdde emellertid allt klarare, att I:s
agrara förhållanden — de engelska
jordmagnaternas exploatering av arrendatorerna — var en
kräftskada; i I. bildades 1879 av M. Davitt en
organisation, National Land League of Ireland, som
åsyftade en genomgripande lösning av frågan och
i sitt arbete härför icke skydde drastiska medel.
Samtidigt tilltog propagandan för home rule* både
inom det irländska folket och dess
representanter i parlamentet. Den politiska och ekonomiska
rörelsen sammankopplades, då C. S. Parnell 1880
blev ledare för båda. Nu organiserades skickligt
obstruktion i parlamentet, och lantfolket i I.
började en seg kamp mot godsägarna, varvid bl.a.
bojkott blev ett mäktigt vapen och icke heller
våldsammare medel skyddes. Den engelska
regeringen sökte komma till rätta med svårigheterna
genom reformer och kraftåtgärder. En viktig
förbättring i arrendatorernas ställning genomfördes
1881, då regleringen av förhållandet mellan
jordägare och arrendator underställdes en statlig
kommission; därjämte antogos nya tvångslagar, som
efter mordet på ministern för I., Lord Cavendish,
i Dublin 1882 ytterligare skärptes. 1886 beslöt
emellertid Gladstone att försöka en radikal
lösning av den iriska frågan och föreslog
genomförandet av home rule. Härav följde dock blott
splittring inom det liberala partiet, och ett nytt
försök 1893 misslyckades likaledes. Det liberala
partiet avlöstes som regeringsparti av
unionister-na; samtidigt försvagades de irländska
nationalisternas styrka och slagkraft genom inre splittring
(se härom Parnell). Däremot genomfördes flera
viktiga lagar i jordfrågan, varigenom småbruk
främjades och arrendatorerna sattes i stånd att
med billiga statslån inköpa sina gårdar (Lord
Ashbournes lag av 1885, Land Purchase Act av
1891, Irish Land Act av 1903 och 1909). Först
sedan det irländska nationalistpartiet 1910 enats
under ledarskap av J. Redmond, blev åter home
— 661 —
— 662 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
