Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isabey, 2. Eugène - Isachsen, Gunnar - Isacsz, Pieter - Isaeus - Isæus, Magnus - Ísafjörður - Isagogik el. biblisk inledningsvetenskap - Isai (Jesse), Jessai - Isaios - Isak (Abrahams son) - 1. Isak I Komnenos (bysantinsk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISAK
J. B. Isabey: Kejsarinnan
Josephine, 1813.
Waldemars-uddes konstsamling.
mariner och eleganta
historiemålningar. I.
är representerad i
Nationalmuseum, Stockholm, med en marin
och en 1600-talsscen.
Isachsen [i’sak-],
Gunnerius
(Gunnar) Ingvald, norsk
militär,
polarforska-re och museiman
(1868—1939),
rytt-mästare 1899,
avsked som officer
med fast lön 1917,
major 1924. 1898—
1902 deltog I. som
kartograf i
Sverd-rups expedition med
”Fram” till de
arktiska öarna n. om Cana-
da, där stora områden tidigare okänt land
kartlädes. Efter tjänstgöring i franska armén i Algeriet
och Paris 1903—05 inledde han med sin exp. till
Spetsbergen 1906 den långa raden norska
forskningsfärder till denna ögrupp. Själv ledde han
fyra av dessa sommarexp., av vilka de två första,
1906 och 1907, bekostades av furst Albert I av
Monaco och ingingo i dennes oceanografiska
sommarfärder till polarfarvattnen. Särsk. n.v.
hörnet av Västspetsbergen kartlades. Arbetet
fortsattes söderut till Isfjords-området under de
större och rent norska exp., som L, delvis med
statsunderstöd, ledde 1909 och 1910. 1919 knöts
I. till norska legationen i Paris som teknisk
sakkunnig vid de förhandlingar, som ledde till
att Norge 1920 tillerkändes suveräniteten över
Svalbard. — Under sin verksamhet i
polartrakterna kom I. också att syssla med den norska
ishavsfångstens historia. Då 1920 oenigheten med
Danmark blossade upp ang. rätten att färdas på
östgrönland, sökte I. i tal och skrift sprida
upplysning om de norska fångstintressenas karaktär
och omfattning. Han deltog i två sommarexp.
till östgrönland. Den första, 1923, fick ett
dramatiskt förlopp. Fartyget fastnade i drivisen och
kunde först efter två mån. ta sig fram till
Island som vrak. 1924 var huvudändamålet med
färden sökandet efter en försvunnen
skeppsbesättning. 1926—27 följde I. på privat uppdrag
ett valkokeri till Rosshavet, vintern 1929—30 var
han statens valfångstinspektör på det
sydatlan-tiska fångstfältet, och 1930—31 ledde han den
4:e och sista ”Norvegia”-exp. till Antarktis. På
denna färd kringseglades den antarktiska
kontinenten. — Från 1923 till sin död var I. dir. för
Norsk sjöfartsmuseum i Oslo, som under hans
ledning fick egen polaravd. Själv av
sjömans-släkt behandlade I. i sina historiska arbeten
ämnen både från ishavsfångstens historia och från
norsk segelfart i övrigt. Bland I:s skrifter
kunna, förutom de vetenskapliga och topografiska
resultaten från polarfärderna, nämnas ”Folk,
fångst og færder. Nordmændene paa Spitsbergen
og Ishavet” (i ”Det norske geogr. selskabs
aar-bok”, 28—30, 1916—19, tr. 1921), ”Ishavsfarer
Sivert Tobiesen, hans dagböker” (därst.), ”Spitsber-
gen-Norge” (1921), ”Norske fangstmænds ferder
til Grönland” (i ”Det norske geogr. selskabs
aar-book”, 31—32, 1919—21, tr. 1922), ”Grönland og
Grönlandsisen” (1925), ”Jorden rundt efter
blåhva-len” (1927), ”Norske fangstmenns og fiskeres
ferder til Grönland 1922—1931” (i ”Norsk geogr.
tidsskr.”, 4, 1932), ”Norvegia rundt Sydpollandet”
(1934) m.fl. avh. av sjöfarts- och fångsthistorisk
art. — Litt.: A. Hoel i ”Norsk geogr. tidsskr.”,
1940—41. F.I.
Isacsz [i’saks], Pieter, holländsk-dansk
porträttmålare (1569—1625), var verksam vid Kristian
IV:s hov; ett dubbelporträtt av konungaparet
finnes i Rosenborgsamlingen. Hans son I s a a c I.
(1599—o. 1665) var verksam i Amsterdam och har,
påverkad av Rubens, målat dels porträttgrupper,
dels mytologiska scener (två i Kunstmuseet,
Köpenhamn).
Isaeus [ise’-], attisk talare, se Isaios.
Isæ’us, Per Magnus Reinhold, arkitekt (1841
—90), tjänstgjorde
från 1877 som lärare
(från 1882 prof.) vid
Tekniska högsk. Som
arkitekt gick han i den
gängse nygotiska
riktningen (Norstedt &
söners hus på
Riddar-holmen, Sturebadet,
interiörer i Berns
salonger m.m.). F.ö. märkas
utställningshallar i
Wien och Philadelphia.
I. var I. G. Clason
behjälplig vid Nordiska
museets nybyggnad.
tsafjöröur, stad och viktigaste hamn på n.
Island vid IsafjarÖardjüp, 2,830 inv. (1948).
Isagogi’k (av grek, eisagoge’, inledning) el. b i
b-lisk inledningsvetenskap kallas den
vetenskapliga undersökningen av bibelböckernas
ursprung, kanons och textens historia. För att betona
i:s rent litterära uppgift (i mots. till t.ex. kritisk
undersökning av bibelböckernas historiska
tillförlitlighet, jfr Bibelkritik) har stundom namnet
”biblisk litteraturhistoria” och liknande föreslagits. —
Litt.: E. Stave, ”Inledning till GT:s kanoniska
skrifter” (1912).
I’sai (J e s s e) — i NT J e s s a i (Matt. 1:5) —,
Davids fader. Davids ätt kallas I:s stam (Jes. 11:1),
Messias telningen från I:s rot (v. 10); jfr Sv. ps.
51:1 ”Jesse rot och stam”. — Jfr Livsträd.
Isaios [-ai’-] (lat. Isaè’us), attisk talare, från
Chalkis på Eubea (o. 350 f.Kr.), enl. traditioneh
lärjunge till Isokrates och Demosthenes’ lärare.
Bevarade äro n tal, vilka alla röra arvsprocesser,
utg. med fransk övers, av P. Roussel (1922).
Kommenterad uppl. av W. Wyse (1904).
Isak, Abrahams son, biperson i flera
patriarksägner, huvudperson i 1 Mos. 26. I. torde ej vara
en personifikation av en stam utan en gammal
sägengestalt. Som I:s söner räknas Jakob och Esau.
Isak, bysantinska kejsare.
1) I s a k I Komnenos, uppsattes 1057 av
feodaladeln och militären på tronen, sedan under
de sista regenterna av makedonska huset rikets
— 681 —
— 682 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
