Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
genom Ä. Magnusson och P. Vidalin. I övrigt
skedde under tidens lopp vissa förändringar i
handelsförhållandena, i det att än handelskompanier,
än kungen själv drev handeln. Det behövdes en
grundlig reformering av förhållandena; här möter
nu ett namn, vars bärare tog upp kampen från
grunden, Sküli Magnusson (1711—94). Under sin
strid med köpmännen arbetade han även för
upprättandet av en ylle- och klädesfabrik i Reykjavik
1752. Men företaget gick illa, delvis på gr. av
ovilja från köpmännens sida och trots att kungen
stödde det med betydande belopp. Inemot årh:s
slut måste det upphöra. En betydelsefull följd
hade emellertid dessa ”inrättningar”, som de
kallades, näml, att Reykjavik blev I:s huvudstad.
1788 frigavs handeln på I. för alla danska
undersåtar, men förhållandena blevo icke mycket bättre
därigenom. En ansökan från I. om att få fritt
handla med alla nationer 1795 blev barskt
avslagen, och först 1854 blev handeln fri för alla
nationer, vilket medförde genomgripande förändringar
till det bättre. — Senare hälften av 1700-talet var
på det hela taget mycket sorglig för I. Många
naturkatastrofer hade landet fått uppleva men ingen
värre än det förfärliga vulkanutbrottet 1783 i s.ö.
I. (Skaftåelden), som härjade vida omkring och
vållade obotliga skador.
1660 blev Danmark arv- och envåldsrike; 1662
underkastade sig även isländarna enväldet,
arvrike hade I. varit sedan Magnus Lagaböters tid.
Alldeles utan brytningar gick det icke, men I.
fick löften om att allt skulle förbli vid det gamla.
Så blev det också till en början, men det visade
sig dock snart, att alltingets redan tidigare
förringade betydelse nu alltmer försvagades. Stor
förvirring med hänsyn till vad som var lag och
rätt i landet uppstod. I landets högsta ledning
skedde den förändringen, att ett landsfogdeämbete
upprättades för skatteindrivningen, ett
stiftsbe-fallningsämbete och ett amtmansämbete; efter
ytterligare ett årh. tillkom ett nytt amtmansämbete.
De bestodo till in på 1900-talet. Slutl. förtjänar
anmärkas, att de båda biskopsdömena nedlades o.
1800; I. blev ett enda biskopsdöme med biskop i
Reykjavik, där även en latmskola upprättades.
Vid freden i Kiel 1814 förblev I. under den
danska kronan. Då Fredrik VI upprättade de
rådgivande provinsialständerna, fick I. 1834 2
representanter i Roskilde ständerförsamling, 1838 ett
särskilt ämbetsmannaråd i Reykjavik, och 1843
återupprättades ett rådgivande allting. Men därmed
kunde naturligtvis icke den nationella rörelse
tillfredsställas, vilken växte fram samtidigt med den
danska national-liberalismen. Den isländska
na-tionalitetsrörelsen leddes av historikern Jon
Si-gurÖsson i tidskriften ”Ny fjelagsrit” och krävde
för I. en mer självständig ställning och eget
lagstiftande allting. Under arbetet på den danska
fria grundlagen av 1849 krävde isländarna
nationell frigörelse i så måtto att endast
kungamakten, tronföljden, utrikespolitiken och vissa
andra förhållanden skulle vara gemensamma för
Danmark och I. 1851 sammanträdde ett isländskt
”nationalmöte”, som skulle vara rådgivande vid
lösningen av de politiska mellanhavandena
mellan länderna. Då man från dansk sida föreslog,
att junigrundlagen skulle gälla även för I., och
då man ville erkänna I:s allting endast som
rådgivande organ, förkastade det isländska
na-tionalmötet förslaget och upplöstes av
konungens ombudsman. 1854 upphävdes de sista
bestämmelserna om den gamla monopolhandeln,
men då SigurÖsson i fortsättningen även
krävde ersättning för de på sin tid indragna
klosteregendomarna, avbröt Danmark
förhandlingarna, och den politiska striden skärptes. 1871
genomförde Danmark mot I:s protester på egen
hand en provisorisk lösning, i det att I.
förklarades som integrerande del av det danska riket
men med speciella landsrättigheter. Tre år senare
vid ett besök på I. i samband med landets
1000-års fest utfärdade danske konungen en fri
författning åt I. Enligt denna fick alltinget
lagstiftande myndighet i alla särskilda angelägenheter
samt anslagsrätt. Denna ”home rule” blev ett
avgörande steg fram mot politisk frigörelse. Dock
hindrades I. ännu någon tid att kunna fullt
utnyttja de beviljade rättigheterna, eftersom en
dansk minister i danska regeringen skulle handha
I:s angelägenheter och upprepade gånger kom i
konflikt med alltingets beslut. Följande år gällde
därför den storpolitiska striden i synnerhet I:s
krav på egen nationell regering, men denna kom
till stånd först 1903 efter systemskiftet i
Danmark. Nu upprättades ett ministerium,
stjörnar-räd, i Reykjavik med Hannes Hafstein som
förste inhemske minister, råöherra, och under hans
styrelse genomfördes en rad ekonomiska och
andra reformer på I., vilka på många områden
bringade landet i kontakt med modern
skandinavisk kultur och skandinaviskt samhällsliv
(modernisering av samfärdsel, skattesystem, skol-,
telegraf-, bank- och medicinalväsen, inrättande
av univ. i Reykjavik 1911 etc.). Kvar stod
emellertid fortf. I:s gamla krav på självständighet,
och kampen om detta krav fortfor under åren
fram till i:a världskriget, då danskar och
islän-dare slutl. enades om förbundslagen av 1918
(provisoriskt gällande för 25 år och uppsägbar från
1940) jämte den därpå följande författningen av
1920.
I. under unionsavtalet I9i8(—1943).
I enlighet med den nva förordningen erkände
Danmark I. som ett självständigt, suveränt
rike i union med Danmark. Konungamakt och
utrikesministerium voro gemensamma, och I.
representerades av en delegat i danska
utrikesministeriet. Samtidigt fick I. sin egen flagga erkänd
som statsflagga. Ministeriet i Reykjavik bestod av
3 parlamentariskt valda medlemmar. Den
lagstiftande makten låg hos konungen och alltinget, vilket
hade gemensamt val men därefter uppdelades i 2
avd., ett övre ting (intill V3 av medl.) samt ett
nedre. I Köpenhamn inrättades en isländsk
legation, vars angelägenheter ombesörjdes av ett
sändebud (minister); vidare bildades en
danskisländsk nämnd med rådgivande uppgift, som
stod till förfogande för båda ländernas
regeringar vid behandlingen av gemensamma
angelägenheter. Under denna styrelse fortsattes
moderniseringen, vilken bl.a. fick genomgripande
betydelse för landets näringsliv. För fisket blevo
metoderna med trål av stor betydelse, och även
jordbruket moderniserades på olika sätt.
Sam
— 725 —
— 726 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
