Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
färdseln förbättrades väsentligt genom
nyanläggning av broar och landsvägar, sjöfarten fick en
uppblomstringsperiod, och en självständig isländsk
rederinäring växte fram.
I takt med denna utveckling organiserades
efter hand det politiska livet. Ur det gamla
bondepartiet framväxte Framstegspartiet, ur de
konservativa grupperna det moderna
Självständighetspartiet; härtill kommo ett växande
socialdemokratiskt och ett kommunistiskt parti
(Socialistpartiet), till vilket vänsterflygeln av det
socialdemokratiska partiet slöt sig 1938 och som
1937 blev representerat i alltinget. Fram till 2:a
världskriget var framstegspartiet oftast ledande
(regeringar 1927—32 och 1934—39); det gynnades
av valkretsindelningen men trängdes hårt av
självständighetspartiet. I samarbete med
socialdemokraterna genomförde framstegspartiet
under ledning av Tryggvi Pörshallsson och Jonas
Jönsson en rad ekonomiska och sociala reformer
till stöd för jordbruk och fiske. I motståndet mot
förbundslagen tog emellertid
självständighetspartiet ledningen, och såväl 1928 som 1937 framställde
alltinget önskemål att upphäva 1918 års
förordning, så snart förbundslagen utlöpte.
Utvecklingen av den inre isländska politiken präglades
starkt av den växande arbetarrörelsen, vilken gav
arbetarpartiet möjlighet att bliva ”tungan på
vågen” mellan de två ”borgerliga” partierna. Under
världskrisen, som hårt drabbade I., genomfördes
utsträckt kontroll över det ekonomiska livet, och
I. lyckades upprätthålla en gynnsam
handelsbalans. 1939 var krisen emellertid ännu ej
övervunnen, och en samlingsregering med
Framstegspartiet, Självständighetspartiet och
socialdemokraterna bildades i syfte att fortsätta kampen
mot krisens verkningar. Det föll sig naturligt,
att denna regering förblev sittande kvar, då
kriget s.å. utbröt i Europa. I. förklarade sig
neutralt liksom övriga nordiska länder, men det
stod klart, att just detta avlägset belägna land
kunde komma att beröras av kriget, då det
genom sitt läge tangerade flankområdet för
trafiken på Atlanten.
Med Tysklands besättande av Danmark 9/«
1940 avbröts samarbetet mellan de två
förbunds-länderna 3 år före förbundslagens upphörande. Den
isländska regeringen förklarade 10/4, att den
övertog samtliga regeringsfunktioner, d.v.s. kungens
utövande makt samt utrikespolitiska
angelägenheter, och 1941 valde man det förra ombudet i
Köpenhamn, Sveinn Björnsson, till
riksföreståndare med kunglig myndighet över allting
och regering. Därmed hade I. i realiteten fått
en suverän stats alla funktioner och var i så
måtto politiskt förberett, då engelska flottstyrkor
i maj 1940 landstego på ön i syfte att förhindra
eventuella tyska aktioner. Isländska regeringen
frambar protester mot landstigningen men fogade
sig i det oundvikliga, och ett fredligt samarbete
igångsattes för att lätta ockupationens bördor.
1941 avlöstes de engelska styrkorna av
amerikanska, och en militär överenskommelse kom
till stånd mellan USA och I. rörande öns
försvar under kriget. Småningom anlades en del
marin- och flygbaser, och I. utgjorde en viktig
del i den av amerikanska
flygtransportorganisatio
nen trafikerade luftfärjerouten Hudson
Bay—Grönland—I.—Skottland. Tack vare möjligheterna att
kunna basera tyngre flygplan på I. ökades
dessas offensivförmåga bl.a. under striderna mot
ubåtarna, vilka insattes mot de allierade
kon-vojerna. Den nya situationen befrämjade
naturligtvis tanken att genomdriva fullständig
frihet för I. även efter kriget, och i maj
1941 överlämnade alltinget en enhällig
försäkran, att I. icke hade för avsikt att för sin
del förnya förbundslagen, då denna utlöpte 1943,
samt att målet för självständighetskampen vore
upprättandet av en fri isländsk republik.
Regeringen anslöt sig till denna förklaring, men
därpå utbröt en politisk strid om rätta
tidpunkten för republikens införande, i det att i
synnerhet de ledande socialdemokraterna önskade,
att man skulle avvakta krigets slut, då man
hoppades, att såväl Danmark som I. i egenskap
av fria länder gemensamt skulle kunna upplösa
unionen. Isländarna i Köpenhamn anslöto sig
till denna ståndpunkt såsom varande den bästa
med hänsyn till ett förtroendefullt förhållande
de båda länderna emellan, och USA tillrådde
likaledes ett uppskov. Efter hand ökades
emellertid kravet på en snabb lösning av problemet,
icke minst genom att Självständighetspartiet 1942
övertog regeringen under Ölafur Thors’ ledning
och vid valen i nov. 1942 blev landets största
parti. Samtidigt blev Socialistiska
samlingspartiet (kommunisterna) det största arbetarpartiet.
Då emellertid partierna icke kunde enas vid
bildandet av regering under den av kriget
skapade ekonomiska och sociala spänningen, tillsatte
riksföreståndaren en ämbetsmannaregering, vilken
1943 förklarade, att den i frågor rörande
författningen skulle verkställa alltingets beslut,
närhelst så krävdes, oavsett unionsavtalets tidsfrister.
25/a 1944 beslutade alltinget enhälligt, att
unions-avtalet icke längre skulle äga giltighet, och
i mars antogs ett författningsförslag om
republikens upprättande. 2%—23/s verkställdes
folkomröstning, vilket fordrades enligt
överenskommelsen, och därvid avgåvos 70,536 röster för
upphävandet av grundlagen mot endast 535 för dess
bibehållande, under det att 68,862 mot 1,064
röstade för republikens införande. Dessförinnan
hade kung Kristian telegrafiskt ingivit protest
mot att I. ensidigt avgjorde saken, innan
Danmark återfått sin frihet, men regeringen svarade,
att man ansåg I. fritt att handla när som helst.
17/a s.å. proklamerades republiken på
Pingvellir i närvaro av främmande makters
representanter, och en välgångsönskan för I:s
framtid som fri nordisk stat mottogs från
konung Kristian. Till I:s förste president valdes
riksföreståndaren Sveinn Björnsson.
Republiken Island. Den nya
republiken föddes i en tid av oerhörd ekonomisk och
social press, som frambragts av kriget och
ockupationen. Från okt. 1942 till okt. 1944 rådde en
politisk kris, vilken tvingade riksföreståndaren
att behålla ämbetsmannaregeringen. Därpå
bildades under Ölafur Thors’ ledning en
samlingsregering med Självständighetspartiet, Socialistiska
samlingspartiet och socialdemokraterna, och i
febr. 1947 övertogo socialdemokraterna under
— 727 —
— 728 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
