Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Tidningar - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
den också under skiftande red. förblev, tills den
1912 upphörde. 1874 började en annan av I:s
ledande tidn. att utkomma, ”isafold”, red. av den
frisinnade Björn Jönsson. Sedermera ha
grundats andra tidn. i Reykjavik, den största är
”Mor-gunblaÖiÖ”. Varje politiskt parti har nu sitt eget
organ. Akureyri fick sin första tidn. 1853; även
andra köpstäder ha sina egna tidn. De ha nu
alla mer el. mindre modern teknisk utstyrsel.
Ett fåtal äro dagliga, de flesta utkomma en
gång i veckan, över ett 50-tal tidskr. utges, bland
vilka märkes ”Skirnir”, som nu är 123 år gammal
och den äldsta tidskr. i Norden. I förh. till
invånarantalet är I. världens främsta
tidningsutgivnings-land. [F.J.]E.
Litteratur. Före reformationen.
Liksom I. koloniserats från Norge, utgör också dess
litteratur från början en direkt fortsättning av
litteraturen i Norge o. 900. Att skilja Norges och
I:s andel i den äldsta västnordiska litteraturen
är därför mycket svårt; betr, de genomgående
anonyma s.k. eddadikterna (se Edda) har
det hittills visat sig omöjligt. Även betr, dessa
ha islänningarna i varje fall den ovanskliga
förtjänsten, att de ha bevarat dikterna till nuv. tid.
Det litterära intresset och den litterära
bildningen på I. ha i alla tider haft ett djup och en
bredd, som sakna motstycken, och även under
tider, då intet nytt av betydelse frambragts, ha
islänningarna med storartad trohet vårdat det
litterära arvet. Härtill har i hög grad bidragit
det isländska språkets konservatism, vilken gör,
att varje läskunnig islänning utan större
svårighet kan tillägna sig sitt lands fornlitteratur.
Fram till 1100-talet fick all litteratur sin
spridning uteslutande genom muntlig tradition. Av
största betydelse blev den tolerans och det
intresse, som den katolska kyrkans män på I., i
mots. till i alla andra germanska länder, visade
den inhemska, delvis rent hedniska litteraturen.
De ställde skrivkonsten i den profana
litteraturens tjänst och använde själva fr.o.m. Are i
största utsträckning sitt modersmål. — Jämte
eddadiktningen odlades i Norge vid tiden för
I:s kolonisation av män som Brage, Torbjörn
Hornklove och Tjodolv den s.k.
skaldediktningen, vilken i mots. till eddadiktningen
mestadels behandlar aktuella ämnen i en nästan
genomgående stilistiskt och metriskt synnerligen
konstfull och invecklad form (jfr Drapa,
Drott-kvätt och Kenning). Ehuru arten levde kvar i
Norge åtm. ett par hundra år, togo
islänningarna på detta område helt och hållet ledningen
med skalder som Egil Skallagrimsson
(900-talet), Nordens förste store centrallyriker,
Kormakr ögmundsson (935—970), E
i-narr Helgason Skålaglamm (senare
hälften av 900-talet), Hallfred Ottarsson
(o. 967—1007), Sigvat Thordsson (o. 995
—o. 1045) och Arnor (1000-talet). Många
islänningar hade under åren 900—1300 i
skaldediktningen sitt verkliga uppehälle, och isländska
hovskalder uppträdde ej blott i alla Nordens
länder utan även i England (Gunnlög Ormstunga
m.fl.). Redan före 1100 började skaldediktningens
dekadans; man stelnade i schablon. Innehållet
blev under dessa senare årh. ofta ej längre tids-
historiskt utan t.ex. antikvariskt (Hallar-Steins
”Rekstefja”) el. katolskt-religiöst (”Leiöarvisan”,
”Harmsöl”, ”Pläcitüsdräpa”). I eddadiktens form
är avfattad den gripande visionsdikten
”Sölar-IjöÖ” (1200-talet?). Den religiösa skaldedikten
kulminerade med munken E y s t e i n n Ä
s-g r i m s s o n s (d. 1361) berömda ”Lilja”, där
dock den egentliga skaldestilen (utmärkt av
ken-ningar o.d.) är en övervunnen ståndpunkt. —
Till skaldepoesien kunna också räknas de flesta
s.k. lausavisor (lausavisur’), improvisationer
av olika slag (satiriska, erotiska o.s.v.), som i
stort antal finnas inströdda i släktsagor o.a.
prosalitteratur. — Trol. under inflytande av
balladen, som också vann insteg på L, uppstod på
1300-talet el. något tidigare en ny art av episk
diktning, de s.k. r i m o r n a, som odlats och
njutit oerhörd popularitet ända till modern tid.
I formellt avseende äro de en blandprodukt
(slutrim jämte stavrim, kenningar). Innehållet
är i allm. hopbragt från olika arter av
prosalitteratur (”Friöjjjöfsrimur” efter Fritjofs saga,
o.s.v.). Originell är den dråpliga satiren
”SkiÖa-rima” (o. 1400?).
Islänningarnas självständigaste och
konstnärligt märkligaste insats i litteraturen ligger på
prosans område. Redan under den muntliga
traditionens tid utarbetades säkerligen de ömt
vårdade orts- och släkttraditionerna i relativt fast
konstnärlig form. Släkt- el. ättesagan
(saga = prosaberättelse) behandlar nästan
uteslutande tilldragelser från republikens äldsta tid
fram till o. 1030. Den utmärkes av en sträng,
manlig saklighet, lysande karaktärsteckning och
briljant återgivna dialoger. Även kompositionen
är ofta beundransvärd. Även om traditionen ej
sällan ombildat fakta, är dock ättesagan i
princip sann, och jämförelsen med senare tiders
historiska roman är följaktligen missvisande. De
förnämsta ättesagorna äro ”Eyrbyggia-”,
”Lax-døla-”, ”Vatsdøla-” och ”Nialssagan”, vidare
”Egils-”, ”Gunnlaugs-”, ”Gisla-”, ”Grettis-” och
”HallfreÖarsagan”, vilka delvis ha mindre
omfång och äro mer uppställda som en enstaka
persons biografi. Ett utpräglat rent historiskt
syfte framträder i konungasagorna. Den
isländska hävdateckningens fäder voro prästerna
Sämund frode (1056—1133) och Are (1067
el. 68—1148). Den sistn:s på modersmålet
avfattade isländska historia, ”Islendingabök”, ligger
i vissa avseenden till grund för hela den
märkliga prosalitteraturen. De flesta konungasagor
behandla Norges historia. Samlingsverk äro
”Ägrip”, ”Morkinskinna” och ”Fagrskinna”. De
förnämsta arbetena äro Karl Jönssons (d.
1213) ”Sverris saga” (sagan om kung Sverre)
och framför allt Snorre Sturlassons (1179
—1241) ”Heimskringla”, som skildrar Norges
historia fram till 1177, utmärkt av vetenskaplig,
ej sällan konstruktiv, kritik och lysande
stilkonst. Snorres verksamhet fortsattes av
brorsonen Sturla PorÖarson (1214—84; t.ex.
”Håkon Håkonssons saga”). Stora och viktiga
historiska samlingsverk av annan karaktär äro
”Landnåmabök”, som detaljerat skildrar I:s
kolonisation, ”Sturlungasagan”, med mörka bilder
ur öns historia under 1200-talet, och ”Biskupa
— 739 —
— 740 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
