Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Teater - Film - Musik - Konst - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISLAND
sällskap, vilka spela i lokaler på 200—500 platser
och årl. uppföra flera program, av vilka några
äro icke obetydliga verk av lokala dramatiker.
De flesta av dessa amatörgrupper åtnjuta anslag
från stat och kommun. Reykjaviks teaterförening
erhåller bidrag med f.n. 60,000 isl. kr årl. Hälften
av nöjesskatten skall restitueras till den nya
Nationalteatern som bidrag till driftskostnader, den
andra hälften går till en byggnadsfond för
uppförande av lokala teaterbyggnader och
medborgarhus.
Opera och balett i vanlig mening finnas icke.
Däremot ha några isländska sångare väckt
europeisk uppmärksamhet, bl.a. Stefan Islandi, f.n.
engagerad vid Det Kgl. Teater i Köpenhamn, och
Einar Kristjänsson, f.n. engagerad vid operan i
Hamburg. Sedan 1940 utkommer en teatertidskr.,
”Leikhüsmål”, med Haraldur Björnsson som
chefred. och ansvarig utgivare. B.Hgn.
Film. Någon filmproduktion av betydelse finns
icke i I. Planer finnas emellertid på att inspela
långfilmer av isländska pjäser och manuskript.
Blott två kortfilmer med tal ha framställts (1948
och 1949), förutom landskapsbilder. Det finns o.
40 biografer i landet. Filmcensuren är statlig
och rätt sträng i sin bedömning.
Musik. Isländarna äro ett folk med musikalisk
begåvning; därom vittna dels den stora mängden
bevarad folkmusik, dels det ständigt vakna
intresset för tonkonsten. Av äldre isländsk musik,
som alltjämt hålles i ära, märkas två arter:
enstämmiga rimur (danssånger) och s.k. tvisöngur
(tvåstämmiga sånger), besläktade med medeltidens
tvåstämmiga oFganum. Kompositionstekniken
(melodi och samklang) vid båda dessa arter bär
tydlig prägel av hög ålder, och dessa sångers
användning erbjuder ett sällsynt ex. på odlandet av
gammal musik ända fram till vår tid. En
framstående forskare på området är prof. Bjarni
Porsteins-son, som också var kompositör, i sht av
kyrkomusik. Hans samling av folkmelodier (publ. 1906—09)
är noggrann och omfattande och räknas nu som
klassisk. Bland andra samlare av folkmelodier äro
Jon Leifs och Hallgrimur Helgason. Leifs upptog
en del melodier på grammofonskivor. E. M. v.
Hornbostel publicerade en betydande undersökning
i ”Deutsche Islandforschung”, 1 (1930). — I:s
isolerade läge och fåtaliga befolkning medförde, att
den musikaliska aktiviteten länge förblev rätt
obetydlig. Först under 1900-talet kan man tala om en
fortlöpande stegring av musiklivet. I Reykjavik
finns en symfoniorkester, delvis i förbindelse med
Musikskolan. I de flesta städer och större
samhällen finnas biåsorkestrar. Påfallande är det stora
antalet körer, såväl blandade körer som manskörer.
Den första körsammanslutningen bildades 1860,
och f.n. finnas fyra större manskörer i Reykjavik.
Körsångens betydelse är också större på I. än
i något annat land, och den musikaliska
produktionen bestod tidigare i övervägande grad av
vokalmusik. Förutom av inhemska förmågor
givas även talrika konserter av utländska gäster.
1930 grundades Musikskolan, sedan s.å. under
ledning av Päll Isölfsson. Bland kända tonsättare
kunna nämnas Sveinbjörn S v e i n b j ö
rns-son (1847—1927), under många år verksam i
Skottland, och Sigfüs Einarsson (1877—
1939). Den ledande personligheten i I:s musikliv,
både som tonsättare, kyrkomusiker, organisatör
och pedagog, är den ovannämnde Päll i s ö 1 f
s-s o n (f. 1893). Av andra mera kända tonsättare
märkas Jon Leifs (f. 1899), som länge varit
bosatt i Tyskland och i sin övervägande
modernistiska produktion tagit starka intryck av
germanska stämningar, samt Sigvaldi Kaldalöns,
Karl O. Runölfsson, Björgvin GuÖmundsson och
Ärni Thorsteinsson. E.A.;B.Hgn.
Konst. Den nordiska vikingatidens konst
överfördes till L, där man funnit rester av hus och
gudahov (rekonstruktion av V. GuÖmundson). Den
avlånga salbyggnaden med grästorv samt resta
och liggande stolpar och bräder går också igen
i I:s kyrkor; HofstaÖir ger ännu exempel därpå.
De flesta av I:s kyrkor äro från nyare tid, enkla
och av trä. Hölars domkyrka är däremot gammal
och av sten. I interiören ser man här och
där ännu anslutning till den norska
träskärar-konsten. Bland de vackraste är Sands
kyrkas inre. Ett och annat praktfullt snideri från
medeltiden är bibehållet, t.ex. dörren från
Val-thiofsstad (nu 1 museet i Reykjavik). Mot
medeltidens slut och under 1500-talet fick I. även ett
ganska betydande bokmåleri. — Under de senare
årh. har L haft en och annan porträttmålare av
blygsam art. Bertel Thorvaldsen var av isländsk
härkomst. Först inemot 1900 fick L en mer
betydande inhemsk konst, inledd av
landskapsmå-larna Pörarinn Porläksson (1867—1924)
och A sg rimur Jonsson (f. 1876) samt
skulptören Einar Jönsson (f. 1874). Bland
deras efterföljare märkas den hos Matisse och
Johannes K. Kjarval utbildade målaren Jon
Stefansson (f. 1881), vars starkt
Cézanne-in-spirerade måleri haft betydelse för den senare
konsten på L, GuÖmundur Thorsteinsson,
Jön P o r 1 e i f s s o n, Finnur Jönsson,
Gunnlaugur Blöndal, GuÖmundur
Einarsson, som också är skulptör och
grafiker, Sveinn P ö r a r i n s s on, Magnus
Ä r n a s o n och dennes hustru Barbara M o
r-row Ärnason, träsnidarna RikarÖur
Jönsson och Asmundur S v e o n s s o n, den
abstrakte målaren Thorvaldur S ku 1
a-son och skulptören Sigurjön Olafsson
(f. 1908). — I:s Nationalmuseum grundades i
Reykjavik 1863 av den som konstnär och
dräktreformator kände SigurÖur
GuÖmundsson (1833—74). [E.WJK.Re.
Litt.: ”Islands Aarbog”, udg. av Dansk-islandsk
Samfund (årlig sedan 1928); ”Iceland”, utg. av
Th. Thorsteinsson (4 ed. 1946). — Geologi
och geografi: Th. Thoroddsen, ”L, Grundriss
der Geographie und Geologie” (2 bd, 1905—06),
”Die Geschichte der isländischen Vulkane” (1925);
A. Engström, ”Åt Häcklefjäll” (1913 och senare);
H. Blomberg, ”Bland vulkaner och varma källor”
(1924); Hj. Lindroth, ”L, motsatsernas ö” (1930;
eng. övers. 1937); S. Axel Anderson, ”Icelandic
industries” (i ”Economic Geography”, 1931); G.
G. Baröarson, ’T:s Gletscher” (1934); W. Heering,
”Das unbekannte I.” (1936); V. Stefansson,
”Iceland, the first American republic” (1939); S.
Si-gurÖsson, ”Landbrug og Landboforhold i I.”
(1940); N. E. Nörlund, ”I:s Kortlægning” (1944);
— 745 —
— 746 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
