Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Istider el. glacialtider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISTIDER
Den nordeuropeiska nedisningen omfattade vid
sin största utsträckning hela Fennoskandia, större
delen av Brittiska öarna, Nederländerna, n.
Tyskland och Polen samt hela n. Ryssland (se karta).
Centrum för glaciationen låg ej, som man kunde
vänta, på den skandinaviska fjällkedjan utan
något ö. om denna, där nederbörden anhopades på
läsidan. Härifrån följde isströmmen till en
början, som ledblock visa, Östersjöns dalgång och
gick senare — allteftersom istäckets mäktighet
ökade — radiärt ut från iscentrum och täckte
maximalt 6,5 mill. km2. Den nordamerikanska
glaciationen hade 3 centra: ett i n.v. i Kordillererna,
ett v. om Hudson Bay och ett på Labrador,
varifrån landisen sträckte sig ned till s. om den
kanadensiska gränsen i v., till S:t Louis i mellersta
och till New York i de ö. delarna. Inalles voro
c:a 12 mill. km2 nedisade. Glaciärer i tropikerna,
t.ex. i Afrika, Himalaya och Anderna, hade
större utbredning än nu. Iskappor funnos på nu
icke nedisade bergskedjor och högländer.
Mäktigheten av istäckena i de stora
nedisningarnas centrum har uppskattats till 2,000 ä 3,000
m, varför t.ex. i Skandinavien även de högsta
bergstopparna varit täckta av landis. Den
maximala nedisade arealen beräknas till 55 mill. km2
mot en nutida av 15,5 mill. km2 (jfr Glaciär).
Följden av att allt detta vatten — c:a 130 mill. km3
— bands i landisar, blev en eustatisk sänkning av
havsytan, varigenom stora delar av havets botten
utanför nedisningsområdena torrlädes och
landområden, som nu äro skilda av hav, kommo i
fast förbindelse med varandra, t.ex. Brittiska
öarna med n. Frankrike. På gr. av det väldiga
trycket av isen kom emellertid jordskorpan inom
nedisningsområdena att isostatiskt tryckas ned.
I områdena mellan landisarna ge sig istiderna
tillkänna genom minskad avdunstning, sänkt temp.
och ökad nederbörd, s.k. pluvialperioder,
varvid en stor del av nuv. depressioner och
avloppslösa områden fylldes med vatten. Faunan
i sedimenten härifrån visar, att vattnet vid denna
tid varit starkt utsötat. Enl. vad strandlinjer och
sediment ange, upptog t.ex. det nuv. Kaspiska
havet stora områden av trakterna i n. och ö. (se
Aralokaspiska inhavet). Liknande var fallet med
områden i Sahara samt Asiens, Amerikas och
Australiens öknar.
Isens herravälde under denna tid har emellertid
ej varit enhetligt utan avbrutet av perioder, i
n-terglacialperioder, med klimat t.o.m. mil-
N. Europa Alperna N. Amerika Förhistoria
IV. [-Weichsel-Warthe-istid-] {+Weichsel- Warthe-istid+} Würm-istid [-Wisconsin-istid-] {+Wisconsin- istid+} Magdalenien Solutréen Aurignacien
3- Saale-Weichsel
(Skärumhede-Eemlager) (Skifferkol kalktuff) Sangamon Mousterien
III. Saale-istid Riss-istid [-Illinois-istid-] {+Illinois- istid+} Acheuléen
2. Elster-Saale (Esbjergleror) [-(Hochterras-senschotter)-] {+(Hochterras- senschotter)+} Yarmouth Chelléen
II. Elster-istid Mindel-istid [-Kansas-istid-] {+Kansas- istid+} Eolicum(?)
(Cromer forest beds m.fl.) Avlagr. ej kända Afton
I. Baltisk istid Günz-istid [-Nebraska-istid-] {+Nebraska- istid+} »
dare än det nuvarande. Man är numera ganska
ense om, att det existerat fyra istider, avbrutna
av interglacialer, parallelliserade enl. vidstående
schema (romersk siffra = istid, arab, siffra =
in-terglacial).
I Sverige ha på åtskilliga platser över varandra
liggande moränbäddar konstaterats, spec. gäller
detta s. Skåne. Om dessa tillhöra olika istider el.
blott äro oscillationer av samma is, kan ej ännu
anses fastslaget. Rörelseriktningarna ha
emellertid varit mycket olika såsom framgår av ledblock
och isräfflor (jfr Skåne, geologi).
Det sista istäckets avsmältningstid i
Fennoskandia kallas senglacialtiden. Enl. De Geer
delades detta skede i 3 avd.: 1)
daniglacialti-den, varunder isranden drog sig tillbaka ganska
långsamt från n. Tyskland och de danska öarna till
s. Skåne, 2) gotiglacialtiden med en
isrecession av 50—100 m pr år till de stora
ändmo-ränstråken i s. Norge, mell. Sverige och
Salpaus-selkä i Finland. Efter ett uppehåll och ev. en
framryckning skedde återtåget av isranden under
3) finiglacialtiden med 300—400 m pr år
norrut, till dess att isen blivit så uttunnad, att en
stor issjö, den central jämtska issjön,
som stod uppdämd mellan fjällen i v. och isen i ö.,
bröt genom landisresten på dess smalaste del vid
Stugun i Indalsälvens dalgång. Vid tappningen
medsopades grus och sand, som avsattes i
dåvarande Östersjön. Denna katastrof, som inträffade
o. 8,700 år f.Kr., är märkbar vida omkring genom
sitt ”tappningsvarv” i de varviga sediment, som
under isavsmältningen avsatts utanför iskanten
och som ligga till grund för bestämning av den
sen- och postglaciala tidens längd. Efter
tappningen vid Stugun börjar den postglaciala tiden
(enl. De Geer), varunder klimatet snabbt
förbättrades.
Vid landisarnas avsmältning gjorde sig samma
— 797 —
— 798 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
