Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Istrien - Istrorumänska - Istrum - István - Istveoner, istevoner - Isutkiksstation - Isvestija - Isvolskij, Alexander - Isväxt - Isyxa - Isälv, glaciärälv - Isänmaallinen kansanliike - Isättika - Isöre - Isört - It. - It - Itacism - Itacolumit - Itagaki, Taisuke - Itaka - Itakolumit, itacolumit - Itakonsyra - Itala - Italer - Italia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIA
I s t r i a el. H i s t r i a, har sitt namn av
istrer-nas illyriska stam. Under förra delen av 2:a
årh. f.Kr. erövrades landet av romarna; det
tillföll vid romerska rikets delning 395 e.Kr.
väst-romerska riket. Vid dess undergång 476 kom
I. under Odovakar och vid hans fall till
östgoternas rike. Justinianus lade 539 I. under
östromerska riket. 789 kom ö. delen av I. under
Karl den store, medan dess v. del förblev under
Bysans. På 800-talet kom hela I. under Italiens
kungar. Under medeltiden hade det växlande
öden, tillhörde först Bayern och 976—1040
Kärnten samt var därefter ett tvisteämne mellan
rivaliserande feodalherrar. Venedigs inflytande
gjorde sig starkt gällande, och huvuddelen av I. kom
att tillhöra dess välde; ö. delen tillföll åter
Habs-burg, vars besittningar från 1382 både n. och s.
om I., vid Trieste och Fiume, nådde fram till
Adriatiska havet. Denna uppdelning blev
bestående ända till 1797, då I. vid Venedigs
uppdelning i sin helhet kom under Österrike. Den
förut venetianska delen av I. fogades 1805 till
kungariket Italien, 1809 lades hela I. under
Frankrike. Wienkongressen återställde 1815 området
till Österrike. Efter i:a världskriget kom det
till Italien, efter 2:a världskriget till
Jugoslavien. [O.S.]A.Er;B.
Istrorumänska, se Rumänska språket.
Istrum, socken i Valle hd i Västergötland,
Skaraborgs län, och församling i Värnhems, Istrums,
Eggby, öglunda och N. Lundby pastorat i
Bil-lings kontrakt av Skara stift, n.ö. om Skara;
27,76 km2, därav 26,68 land; 305 inv. (1949; n
inv. pr km2). Socknen är flack i v., småkuperad
och sjörik i ö.; åkern utgör 31 % av landarealen,
skogsmarken 48 °/o. Egendomar: Remningstorp,
ölanda och Bränningsholm. Gravhögar och rösen,
stensättningar och resta stenar förekomma.
Kyrkan, trol. från 1200-talet, torde ha rivits på
1700-talet; förs, har nu gemensam kyrka med Eggby.
— Namnet skrevs 1275 de ystreem. Senare leden
är hem, från början med bet. gård. Förleden är
oklar. P.;Er.
Is’tvån, ungerskt mansnamn, se Stefan.
Istveoner [-å’-], i s t e v o n e r, en av de tre
huvudstammar, i vilka forngermanerna enl. Tacitus
indelades, sannolikt ur kultsynpunkt; jfr
Hermino-ner och Ingveoner.
Isutkiksstation, se Isbrytare.
Isvestija, se Izvestija.
Isvolskij, Alexander, statsman, se
Izvol-skij.
Isväxt, art av släktet Mesembryan’themum*.
Isyxa, en vid bergbestigning använd lätt
stålhacka, fastsatt på ett o. 1 m långt, smalt skaft,
försett med isdubb.
Isälv, g 1 a c i ä r ä 1 v, se Glaciär, sp. 755, och
Glacifluviala bildningar.
Is’änmaallinen kan’sanliike, se IKL.
Isättika, kem., se Ättiksyra.
Isöre, udde på Själland, Ods hd, vid Isefjordens
mynning i Kattegatt. Enl. uppgifter hos Sven
Aggesson och Saxo skall under äldre tider vid I.
ett danskt riksting ha hållits, där landets konungar
korats. Uppgifterna äro ej trovärdiga. Bakom
dem ligger möjl. det förhållandet, att I. varit en
vanlig samlingsplats för ledungsflottan.
SU 14. — 801 —
26 — Red. avsl. 12/ia 49.
Isört, art av släktet M esembryan’ themum*.
It., förk. för lat. it’em*.
It (eng., det), se Sex appeal.
Itacism’, i grekiska språket* uttalet av vissa
vokaler och diftonger som i (alltså eta som ita;
därav namnet i.). I., som i åtskilliga dialekter
(t.ex. beotiskan) kan spåras ända tillbaka till
arkaisk tid, undveks i klassisk grekiska men
framträdde åter i det senare språket och är i
nygrekiskan fullt genomförd. — I. vann i senantik och
bysantinsk tid insteg även i skoluttalet av den
klassiska grekiskan och behärskade detta även i
Västeuropa, till dess Erasmus av Rotterdam i en
berömd skrift (”De recta latini graecique
ser-monis pronuntiatione dialogus”, 1528) tog avstånd
därifrån till förmån för ett rekonstruerat uttal
av grekiskan, det s.k. etacistiska el. er a
s-miska uttalet. Det itacistiska uttalet, som
försvarades av Reuchlin och därför också ofta kallas
det reuchlinska, undanträngdes i
Västeuropa i stort sett under 1600-talet, även om ännu
under 1800-talet åtskilliga röster höjdes till dess
förmån. — Litt.: E. Drerup, ”Die Schulaussprache
des Griechischen von der Renaissance bis zur
Gegenwart” (2 bd, 1930—32); E. Wikén, ”The
itacistic, etacistic and henninian pronunciations of
Greek in Sweden” (i ”Eranos”, 1946). [W.N.JK.H.
Itacolumit, petrogr., se Itakolumit.
Itagaki, T a i s u k e, japansk politiker (1837—
1919), lägre riddare {samurai) i länsriket Tosa
och en av dem, som kraftigast medverkade till
den ”kejserliga restaurationen” 1868. Han var
medl. i den nya regeringen men kom snart på
kant med övriga ledare, vilka han ansåg alltför
byråkratiskt leda landets öden, och avgick 1873,
varefter han som lärare och publicist verkade
för mera demokratiska idéer. Han kallades
”Japans Rousseau” och vann talrika anhängare.
1881 grundade han det första verkliga politiska
partiet i Japan, Jiyuto, vilket starkt bidrog att
framtvinga Japans konstitution av 1891. 1900
överlämnade han ledarskapet av partiet till Ito,
som ombildade det till det stora partiet Seiyukai.
1900 lämnade I. den aktiva politiken. Han
upphöjdes till greve 1887. B.K.
Itaka, ö, se Ithaka.
Itakolumi’t, itacolumit, petrogr., en
sand-stensart, som i tunna plattor har en viss böjlighet,
ung. som sulläder. I. saknar bindemedel, men
kvartskornen gripa hakformigt in i varandra.
Itakonsyra [-å’n-], metylenbärnstenssyra,
qjj _ q COOH kan även uppfattas som ett
2 ।_derivat av citronsyra, ur vil-
H q___COOH ken i- bland andra ämnen
bil-2____das vid torrdestillation,
It’ala, latinsk bibelövers., se Bibeln, sp. 1021.
Ita’ler (grek, italoi’, lat. it’ali), i allm. beteckning
för det forntida Italiens bebyggare av
indoeuro-peisk härstamning, vilka talade de italiska
språken*; likaledes inbegripas ofta under beteckningen
i. bärarna av de i art. Italiens fornspråk nämnda,
till olika indoeuropeiska språkgrupper hörande
språken. Däremot innefattas i allm. ej under
beteckningen i. etruskerna. Stundom användes i.
som beteckning för Italiens övriga inbyggare i
mots. till romarna.
Ita’lia, italienska namnet på Italien.
— 802 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
