Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Geologi och terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
sandstenar bestående huvudkammen når i Monte
Cimone 2,163 m men ligger vanl. under 1,700
m. Bergsryggarna resa sig kulissartat, så att
vattendelaren ryckvis förskjutes från en
bergskam till en följande n.ö. därom. Längs
nordsidan skiljes höglandet genom en mer el. mindre
markerad avsats från ett 200—300 m lägre, djupt
sönderskuret denudationsplan, utformat i svagt
veckade miocena lager. Ytterst följer en zon av
ett par hundratal meter höga randkullar, vilkas
mot n.ö. svagt fallande pliocena gipsavlagringar,
leror och märglar övergå i förlandet. —
Mellersta el. Centrala apenninerna
benämnes bergskedjesystemets mellersta, närmare
östkusten förlöpande del ung. till staden Isernia
i s. Även här har man samma zonala byggnad
som inom Nordapenninerna, men höjden är
betydligt större. Huvudkedjan bildas av djupt
sönderskurna, mäktiga triassiska, jurassiska och
kre-taceiska kalkmassor, som med branta, nakna
sidor vanl. höja sig över 2,000 m, kontrasterande
mot de skogklädda, huvudsaki. av tertiära
sediment uppbyggda lägre områdena. Dess n. del,
U m b r i s k a el. Romerska apenninerna
(A. Umbro), upplöser sig söderut i två större
kedjor. De förena sig åter i Monti Sibillini,
vilkas högsta topp, Monte Vettore, når 2,478 m.
Längre mot s. bli de mesozoiska kalkstenarna
alltmera dominerande. Därmed börjar ung. längs
tvärdalarna Tronto och Nera Abruzzernas
högland (Appennino Abruzzese), vidsträckta
högplatåer med branta sluttningar, genomdragna av
djupa dalklyftor, som inom de högre delarna
vidare utformats av den kvartära istidens
glaciä-rer. Mot ö. sänker sig detta högland hastigt till
ett i veckade tertiära sediment utbildat
denudationsplan av pliocen ålder på 1,000—700 m höjd,
vilket genom senare höjning och erosion upplösts
i platåer och ryggar. Genom det breda
Aterno-bäckenet uppdelas höglandet i s. i två
huvudkedjor: den ö., Gran Sasso dT t a 1 i a, når
i Monte Corno 2,914 m, Apenninernas största
höjd; till denna ansluter sig det likaledes
huvudsaki. av mesozoiska kalkstenar uppbyggda
Ma-jella-massivet (Monte Amaro 2,795 m). Den v.
huvudkedjan är betydligt smalare men höjer sig
dock i Monte Velino till 2,487 m. Genom
Rieti-bäckenet skiljes denna kedja i v. från S a b i n s k a
bergens {Monti Sabini; Monte Pellechia 1,388
m) breda men täml. låga ryggar och dessas
mäktigare, sydligare forts. Monti Simbruini och Monte
Ernici (Monte Viglio 2,156 m). — En rad
långsträckta bäcken, Pistoja—Florens-dalen,
Arno-dalen, Chiana-dalen, skilja Mellersta Apenninerna
från det bergiga v. förlandet,
Subapenniner-n a (Antiap pennino). De representera
bergskedjans instörtade v. del och ha karaktären av mer
el. mindre isolerade bergkomplex, vilka jämte
talrika nu utslocknade men unga vulkaner höja sig
över mäktiga, vitt utbredda, pliocena marina
avlagringar. Dessa än bergiga, än platåartade
backlandskap övergå n. om Pisa i Apuanska alperna
(Alpi Apuane), ett vilt bergland (Monte Pisanino
1,946 m), där nästan alla den geologiska tidskalans
formationer äro representerade, kraftigt veckade
och metamorfoserade. Här ligga vid Carrara de
berömda marmorbrotten i den intill 1,000 m
mäk
tiga liassiska kalkstensformationen. Mellan Arno
och Tibern utbreder sig en sönderskuren
högslätt, vars s. hälft utgöres av vulkaniska
bergarter. Dess högsta berg är Monte Amiata (1,734
m). Det lågland, som från Maremmerna n. om
Civitavecchia utbreder sig längs kusten vid foten
av Monte della Tolfa, böjer djupare in i land
kring Tibern och fortsätter mot s. till Pontinska
träsken el. t.o.m. omsluter dessa samt bildar
romarnas gamla kärnland, den s.k. Romerska
kampagnan (Campagna di Roma). En del av
kampagnan, som går under namn av Agro Romano,
omfattar de öppna slätterna kring nedre delen av
Tibern samt deras kustområde till gränsområdena
mot Pontinska träsken i s. Den inneslutes i n.
av höjderna kring den stora kratersjön Lago di
Bracciano (160 m ö.h.), i ö. av det komplex av
kratrar, som sammansätta Albanobergen, samt
av de sydligaste delarna av Sabinska bergen.
Romerska kampagnans slätter uppbyggas av de
tuff- och lavabäddar, som huvudsakligast under
tertiär tid bildades genom utbrott av Braccianos
och Albanobergens vulkaner. De äga därför i
huvudsak en jämn lutning från dessa berg ned
mot havet och Tibern, vilken senare beskriver sitt
vackra båglopp inom den zon, där de perifera
delarna av de flacka vulkankäglorna gränsa till
varandra. Kampagnan är fårad av ett stort antal
små dalar, som radiera mot Rom och med mer
el. mindre parallellt förlopp leda ned mot havet.
Som erosionsrester mellan dalarna kvarstå Roms
berömda sju kullar.
Gränsen mellan mell. I. och S y d i t a 1 i e n
(Italia meridionale) går s. om Isernia, där
Apenninerna åter närma sig den tyrrhenska kusten och
böja av mot s. och s.v. Inom detta avsnitt, S y
d-apenninerna, särskiljas Neapolitanska
(Appennino Napoletano), Lukanska (A. Lucano) och
Kalabriska apenninerna (A. Calabrese). De förra
utgöra en forts, av Abruzzernas v. kalkzon och
ha en likartad geologisk byggnad och topografi.
Mellan dalgångarna Volturno och Calore reser
sig Monte Miletto till 2,050 m, förlagrat av den
avloppslösa högslätten Piano del Matese på 1,000
m. I s. sluttar denna zon i Serra Dolcedorme
(2,271 m) med nästan 2,000 m mot Crati-sänkan
el. Piano di Sibari. ö. om denna Sydapenninernas
huvudstam utbreder sig i Lucania (Basilicata) ett
lägre (900—1,000 m) bergland med mjukare
former, bestående av tertiära sediment med intrusiva
serpentinmassor, motsv. centrala och n.
Apenninernas ö. zon. Kalabriska apenninerna skiljas
från Lukanska apenninerna genom Crati-sänkan.
De tillhöra de egentliga Apenninernas underlag
och bestå av graniter, gnejser och kristallina
skiffrar, ofta med täcken av överskjutna
mesozoiska kalkstenar el. avlagrade yngre tertiära
sediment. Att denna gamla berggrund nu går i
dagen, beror på den kraftiga höjning i postpliocen
tid, som ställvis torde uppgå till närmare 1,700 m.
Berggrunden har brutits sönder i block, som
olikformigt förskjutits i förh. till varandra. De
båda porfyr- och granitmassiven La Sila (Botte
Donato 1,929 m) och Aspromonte (Montalto
1,956 m) bilda de högsta partierna. Kalabrien
har sedan slutet av tertiärtiden varit utsatt för
mycket stora nivåförändringar. Ett resultat av
— 807 —
— 808 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
