Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Geologi och terrängformer - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
Utsikt från en trädgård i Ravello ovanför Amalfi.
Ur K. W. Gullers & S. Trenter, ”Italien”.
dessa äro de väldiga terrasser, som uppstått
genom abrasion och vilka förekomma särsk. på den
tyrrhenska sidan, där de uppdelat bergsluttningen
till en jättestor trappa från havets nivå till 1,000
m över detsamma. — Södra I. består dessutom
av andra element, som förenats med resterna av
Apenninerna till en sammanhängande massa. Det
ena äro Garganoplatån (Promontorio del Gargano
med Monte Calvo 1,056 m) och dess s. forts.,
den apuliska Murge-platån, förenade med den
apenninska sockeln genom Tavoliere-sänkan. I
mots. till Lucanias av floderosion rikt
utskulp-terade områden, är Le Murge ett karstliknande
område, inom vilket nästan intet öppet rinnande
vatten når kusten. Det andra elementet i
Syd-italien är de recenta vulkanerna i Neapel-området,
som vuxit samman med den apenninska massan,
dels genom avsättningen av de vulkaniska
ut-brottsprodukterna själva, dels genom de deltan,
som utbyggts särsk. av Volturno. Lik en mot
havet öppen amfiteater utbreder sig här
Cam-pagna felice, omgiven av förkastningshorstar och
vulkaner och till största delen uppbyggd av de
senares bördiga tuffer. Slätten sträcker sig mot
n. till Monte Massicos horstberg (811 m) och
begränsas i ö. av de i trappstegsformiga avsatser
sönderdelade yttre förkastningsblocken av
Apenninerna. Sydgränsen bildar Sorrentohalvön
(Monti Lattari) med Capri. I mots. till de
centralitalienska vulkanerna äro de i Neapel-området, de
på Flegreiska fälten och Vesuvius (1,186 m), ännu
verksamma.
Italienska öarna (Italia insulare) äro till
sin byggnad mycket olikartade. Utanför
Apenninska halvön fortsätta Apenninerna in.
Sicilien (25,571 km2). I n.ö. delen av ön resa sig
sålunda de kristalliniska Monti Peloritanii (1,374 m)l v.
om dessa höja sig de av sandsten och konglomerat
uppbyggda Monti Nébrodi el. M. Caronie (1,846
m) och deras forts. Le Madonie (1,977 m). De
senare liksom kedjans v. forts, fram till Trapani
bestå av kalksten. Egadiska öarna (Isole
Egadi) utgöra den tertiära veckningszonens
yttersta utlöpare åt detta håll. S. därom består
Sicilien av ett av miocena och pliocena lager
uppbyggt backland, i ö. genomsprängt av unga
eruptiver och här begränsat av Catania-slätten
(Piana di Catania). N. om denna reser sig Etnas
(3,274 m) höga kägla, som täcker en god del av
öns ö. kust. Den är den enda verksamma
vulkanen i Apenninernas ytterzon. N.v. om
Messina-sundet ligga Lipariska öarna (Isole Eolie
el. I. Lipari), lokaliserade till tre stjärnformigt
utstrålande spricklinjer. De bestå av 7 vulkaner,
av vilka blott den n.ö., Stromboli (926 m), och
den s., Vulcano (499 m), äro verksamma. I mots.
till Sicilien anses Sardinien (24,089 km2)
utgöra en rest av det gamla tyrrhenska fastlandet,
som till större delen sjunkit i Medelhavet, ön
består huvudsaki. av kristalliniska bergarter, i ö.
och n.ö. av graniter, vilka likaledes uppbygga den
stora platån Monti del Gennargentu (1,834
m)-Längre i s.ö. täckas dessa av kristalliniska
skiffrar, i s.v. ersatta av tertiära sediment, som stryka
från n.v. till s.ö. och anses utgöra en forts, av
Västalperna. Mitt på öns v. sida reser sig
vulkanen Monte Ferru (1,050 m), som varit verksam
från pliocen till tidig historisk tid. [J .F .]E.Nn ;Edg.K.
Klimat. I. har ett mycket gynnsamt klimat, till
icke ringa grad beroende på att Alperna skyddar
det från nordliga kalluftsinbrott. I klimatiskt
hänseende kan man urskilja 3 huvudområden:
Alperna, Poslätten och den egentliga apenninska
halvön.
De s. alpsluttningarna, de mot s. öppna
alpdalarna och särsk. trakterna kring alpsjöarna Lago
Maggiore, Lago di Como och Lago di Garda äro
berömda för sitt underbara vinterklimat, vilket
har sin grund i det mot s. exponerade läget, den
föhnlika uppvärmningen av de norrifrån över
Alperna nedströmmande luftmassorna, den relativt
ringa molnigheten och det därav betingade stora
antalet solskenstimmar. Den årliga
nederbörds-fördelningen inom alpområdet överensstämmer i
stort med den mellaneuropeiska klimattypen med
sommarhalvåret nederbördsrikare än
vinterhalvåret. De högst belägna delarna ha nederbördsmax.
i juli, men ju mera man närmar sig Poslätten, ju
mera förskjutes max. mot hösten.
Det utmärkande för Poslättens klimat är relativt
kalla vintrar (januaritemp. o—30) och varma
somrar (julitemp. 23—240). Nederbördsfördelningen
uppvisar två max., ett i maj och ett i okt. I de v.
delarna infaller huvudmax. i maj, i de ö. delarna i
okt. För hela Poslätten är nederbördens
vintermin. mera utpräglat än sommarmin.
Nederbörds-mängden, som vid foten av Alperna är över 1,000
mm, minskar till c:a 700 mm i själva Podalen.
Den egentliga appenninska halvön har i
synnerhet i de s. delarna ett utpräglat subtropiskt kli-
— 809 —
— 810 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
