Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
(cisalpina), och trängde fram ända till Tibern.
Genom deras expansion led etruskernas makt i n. I.
avbräck. I s. I. gjorde sig under 400-talet en
folkrörelse märkbar, som utgick från ett italiskt folk.
— När italerna* kommit till I., är obekant — dock
säkert i förhistorisk tid. De ha kommit från n.
De indelas efter språket i två huvudavd., 1 a
titt e r n a på ett geografiskt högst begränsat
område s. om Tiberns lopp samt umbrosabellerna. Av
de sistn. bodde de historiskt föga betydelsefulla
umbrerna längst åt n. ung. i prov. Umbrien.
Av sabellerna bodde ö. om latinarna s a b i n e
r-n a, s. om dessa i landet ö. om Kampanien s a
m-n i t e r n a. Redan under 400-talet erövrade de
r ett stamförbund organiserade samniterna
Kampanien, där grekiska kolonier voro belägna.
Under 300-talet inskränktes genom samniterna
ytterligare det grekiska väldet; samnitiska stammar
bosatte sig i sydligaste I.: lukaner och bruttier.
Samma årh. såg en ny makt träda fram: det var
den latinska staden Rom, som under småkrig
med latinska, sabinska och etruskiska stammar
växt sig stark samt i och med samniterkrigen*
gjorde sitt inträde i den syditalienska
storpolitiken. De segrar, som Rom här och eljest skördade,
ledde redan under 200-talet till I:s, senare genom
de puniska krigen och erövringen av de
hellenistiska staterna till den dåtida kulturvärldens
samling under Rom. Under årh. närmast omkr. Kr.f.
underlade de romerska härarna sig även stora delar
av v. och mell. Europa och vidgade därmed
kulturvärlden och det välde, vars centrum I. var. Se
vidare Rom och Romerska riket.
Under den romerska kejsartiden miste romarna
sin ledande ställning i riket, nya med Rom
jämbördiga el. t.o.m. överlägsna centra växte fram,
särsk. Konstantinopel. 395 blevo dessa två städer
medelpunkter i de två delar, vari romarriket då
delades, Rom i det västromerska, Konstantinopel
i det östromerska riket. Under den germanska
folkvandringen smälte det västromerska riket
alltmer samman, då olika germanfolk under egna
kungar övertogo försvaret och därmed den
politiska makten i landområde efter landområde.
Under den västromerske kejsaren stod slutl. direkt
endast I., där dock germaner likaledes bildade
huvuddelen av krigshären. 476 lät dennas
befälhavare Odovakar* avsätta den siste i Rom
residerande kejsaren Romulus Augustus och
utropade sig själv till konung över de i I. bosatta
germanerna. Denna ordning gillades ej av det
östromerska kejsarhuset i Konstantinopel, och i
samförstånd med detta tågade östgotakungen
Teo-derik den store mot I. Hans segrar 488—493
gjorde slut på Odovakars välde och ledde till
upprättande av östgoternas* mäktiga rike med
huvudland i I. Efter Teoderiks död möjliggjorde
inre splittring för kejsar Justinianus att inblanda
sig i östgotariket, och efter flera långa fälttåg
föll det 553 offer för den östromerska expansionen,
lades direkt under Konstantinopel och
införlivades alltså med Bysantinska riket. Kort
därefter följde emellertid langobardernas*
tåg till I. 568. Strider mellan det bysantinska
väldet — dess besittningar kallades ofta
exarka-tet* — och de olika langobardiska furstendömena
fyllde de närmast följ, seklerna. I striderna togo
påvarna en allt livligare del; som hjälpare mot
langobarderna inkallade de de frankiska
konungarna Pippin den lille och Karl den store. Den
förre lade genom donation till påvestolen av vissa
landområden 755 grunden till den senare så
betydelsefulla Kyrkostate n*, den senare
erövrade langobardernas land och kröntes 800 till
kejsare. N. I. blev en del av det frankiska
riket, under det att s. I. var delat mellan
langobardiska furstendömen — det viktigaste kallades
Benevento* — och det bysantinska riket. I
Sicilien satte under 800-talet araberna sig fast.
Inom det frankiska riket styrdes n. I. tidtals av
konungar, som residerade i Pavia, Karl den stores
son Pippin (781—810) och dennes son Bernhard
(810—818). Vid rikets delning 843 tillföll n. I.
kejsar Lothar och kom vid dennes död 855 och
delningen av hans länder som ett särskilt
kungarike till hans son Ludvig II. Om kungariket
Italiens — så benämnes I:s n. delar — krona
kämpades under följ. årh. en förvirrad kamp;
bland de främsta pretendenterna märktes
Beren-gar* av Friuli, Hugo* av Burgund och Berengar*
av Ivrea. Härunder feodaliserades landet totalt,
och i Rom förföll påvemakten: två adelsdamer
Teodora och Marozia behärskade staden, som
932—54 styrdes av den sistn:s son Alberik som
ett slags adelsrepublik. Detta förfall fick ett slut
först med den tyske kungen Otto I:s kröning 951
till langobardisk kung och kejsarkröning 962.
Därmed var n. I. för långa tider framåt förbundet med
Tysk-romerska riket (se Tyskland). S.
I. fortfor som förr att vara delat mellan de
bysantinska kejsarna samt langobardiska o.a.
furstar. Nya makthavare voro araberna, som fattat
fäste även på I:s kontinent, och sedan 1029 n o
r-mannerna. I den på 1070-talet utbrutna
striden mellan påve och kejsare stödde dessa den
förstn. Särsk. Tancreds av Hauteville söner
utmärkte sig: Robert Guiscard fördrev bysantinerna
från I., Roger erövrade Sicilien från araberna.
Dennes son Roger II blev herre även över
Syd-italien och fick 1130 av påven titeln konung av
Sicilien. Efter denna tid har s. I. en egen
historia, även om det en tid — under kejsar Fredrik
II — var förenat med n. I. under samme herre.
Genom sicilianska aftonsången* splittrades Roger
II:s gamla välde 1282 i två riken, ön Sicilien under
den aragoniska kungaätten och på fastlandet
kungariket Neapel under ätten Anjou. Se
vidare Sicilien och Neapel.
I n. I. hade liksom i s. städerna hållit sig
genom folkvandringstidens stormar, dessa städer
voro alltjämt livliga handelscentra, icke minst
emedan en stor del av Levantens varor fördes till n.
Europa via dem. Särsk. framträdande var
Venedigs roll härför. Före, under och efter korstågen
tilltog levanthandeln väsentligt, och I:s städer
fingo för Europas ekonomiska liv en dominerande
betydelse. Närings- och penningförhållanden
stodo i dessa städer på ett vida mera utvecklat
stadium än i samtida städer utanför I. Olika
naturförhållanden och politiska växlingar gestaltade de
olika städernas ställning inom näringslivet på
väsentligt olika sätt samt medförde tid efter annan
betydelsefulla förskjutningar; i överensstämmelse
härmed står, att städernas politiska och sociala
— 821 —
— 822 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
