Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
struktur icke blev likformig. Allmänna drag äro,
att fr.o.m. 1000-talet städerna tillkämpade sig
stora rättigheter och, om de icke formellt — som
Venedig — voro utan överhuvud, dock reellt blevo
det. Städernas inflytande utbredde sig över den
kringliggande landsbygden, då borgarnas
kapitalöverskott i stor utsträckning användes till förvärv
av jordagods. Fr.o.m. 1200-talets mitt avlöstes i
regel städernas fria författningar, under vilkas
hägn blodiga politiska och sociala strider ofta
utkämpats, av diktatur. S.k. tyranner förstodo att
gripa makten i de olika städerna; de inre
striderna avlöstes av ständiga krig mellan tyrannerna,
vilkas antal därunder förminskades. Stadsstaterna
— så kunna I:s fria städer under senmedeltiden
benämnas — minskades till sitt antal. Vid
medeltidens slut voro Milano* under Visconti och
Sforza, M a n t o v a* under Gonzaga, F e r r a r a*
under Este, Florens* under Medici de
viktigaste. Venedig* och Genua*, som grundade
vidsträckta och betydande handelsvälden med
stödjepunkter på olika håll i Medelhavet, gingo egna
vägar; P i s a*, som länge framgångsrikt tävlat
med Genua som handelsstad och även uppbyggt
ett handelsvälde, kom 1406 till Florens.
Vid medeltidens slut började de europeiska
makterna alltmer syssla med I:s problem —
egendomligt nog samtidigt med att grunden för I:s
rikedom genom de stora geografiska upptäckterna
rycktes undan. De nya händelserna anknöto till
de gamla. Som arvtagare till Neapels 1435
utslocknade dynasti Anjou voro Frankrikes kungar,
som innehavare av Sicilien — samt efter 1435 av
Neapel — Aragoniens (senare Spaniens)
kungar och som högsta herrar i n. I. de tysk-romerska
kejsarna intresserade av I:s affärer. De viktigaste
inhemska makterna voro Milano, Florens, Venedig
och Kyrkostaten. Ligor och allianser uppgjordes,
bekrigade varandra och sprängdes. Resultatet blev,
att Milano och Neapel tillföllo huset Habsburg,
1556 dess spanska gren. Den stora uppgörelsen
om dess besittningar, spanska tronföljdskriget 1700
—13, överförde länderna till Habsburgs
österrikiska gren, men under kabinettspolitikens tid
nybildades kungariket Neapel* 1735 och
hertig-dömet P a r m a* 1748 under furstar av huset
Bourbons spanska gren. Florens, som omdanats
till ett hertigdöme T o s c a n a*, tillföll
Habsburg, som även behöll Milano, över huvud var
Österrike under 1700-talets senare del den
härskande makten i n. L; även hertigdömet M o d
e-n a* tillföll genom äktenskapsförbindelser huset
Habsburg. Den enda inhemska makt, som förstod
att hävda sig, var grevarna av Savojen*, vilkas
stamland visserligen var ett franskt län men som
under skickligt utnyttjande av de politiska
intrigerna ständigt ökat sina besittningar i ö. riktning
in på italienskt område; 1713 förvärvade de
Sicilien som kungarike men måste utbyta det mot
Sardinien, varefter deras land omskapades till
konungariket S a r d i n i e n*.
Som en stormvind gingo revolutionskrigen fram
över L; endast öarna Sardinien och Sicilien
be-höllo sina gamla överhuvud. Savojen införlivades
med Frankrike; på de gamla staternas grund
nybildades Cispadanska republiken,
Transpadanska republiken, C i s a 1-
pinska republiken, Italienska
republiken och Liguriska republiken
in. L, Romerska republiken och P a
r-thenopeiska republiken (se dessa ord)
av Kyrkostaten och Neapel, vilka dock inom kort
återupprättades. Republikernas författningar voro
kopierade efter de författningar, som voro giltiga
i Frankrike vid deras tillkomst. Monarkisk
statsform erhöll på fastlandet allenast Toscana som
kungariket E t r u r i e n*. Franska kejsardömet
gick fram en annan väg än republiken: stora
områden, Genua, Toscana, Parma och Kyrkostaten,
införlivades med Frankrike, största delen av n.
L, bl.a. Milano samt republiken Venedig, vilken
först nu gick under som självständig stat och
varav en del en tid tillhörde Österrike, ställdes
som ”kungariket I.” i personalunion med
Frankrike. Napoleon kröntes 1805 till dess konung,
re-gent med titeln vicekonung blev Eugène de
Beau-harnais. Några smärre områden i n. gåvos som
furstendömen åt Napoleons släktingar; i Neapel
styrde först Josef Bonaparte, sedan Joakim Murat
som konungar i Napoleons anda.
Efter 1815. Efter Napoleons fall tillföllo
enl. Wienkongressens beslut i juni 1815 Milano,
Mantova och Venetien Österrike, som här
upprättade en lydstat, kungariket
Lombardiet-Venetien. Viktor Emanuel I av Sardinien
återfick sitt rike, utvidgat med Genua, storhertig
Ferdinand III av Toscana och hertig Frans
IV av M o d e n a återinsattes. Piacenza och
Guastalla förenades med Parma till ett
hertigdöme under Napoleons gemål Marie Louise,
medan bourbonen Ludvig II av Etrurien t.v. erhöll
L u c c a. Vid Marie Louises död skulle
bourbonerna återinsättas i Parma och Lucca
sammanslås med Toscana. Kyrkostaten
återupprättades ung. i sin gamla utsträckning; Ferrara n.
om Po kom dock till Österrike. Vidare grundades
kungariket Bägge Sicilierna under
Ferdinand L I väsentliga stycken var ordningen före
1792 återställd; överväldet på halvön hade åter
tillfallit Österrike. Dess område i I. var
utvidgat, och överallt regerade furstar, som genom
släktskap el. intressegemenskap voro knutna till
Habsburg. I sista hand avgjordes I :s öde av
Met-ternich. En ytterligtgående reaktion följde: överallt
blev envälde med censur och politisk polis regel,
reformerna från franska tiden omintetgjordes mer
el. mindre, religionsfriheten upphävdes. Alla
furstar främjade prästerskapets makt och inflytande,
tronen skulle vila på altaret. I österrikiska I. var
regimen hård men ej oduglig. Toscana och Lucca
regerades tidvis ganska väl, Sardinien, Modena,
Kyrkostaten och Bägge Sicilierna vanstyrdes;
rövare plundrade i Roms omgivningar. De
okunniga, av sina präster ledda massorna fogade sig
merendels, medan den bildade medelklassen
anslöt sig till oppositionen. Inom denna kan
urskiljas en höger, som krävde författningar i de
skilda rikena — 1812 års spanska konstitution
var mönstret —, och en vänster, som dessutom
ville ena den italienska nationen i ett rike. Sin
egentliga härd fick oppositionen i de hemliga
sällskapen, frimurarna och carbonari*, vilka senare
hade ledningen vid den militärrevolution, som vid
budskapet om den spanska revolutionen 1820
ut
— 823 —
— 824 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
