Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia - Författning och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
fascistutrensningen blev relativt mild och
upphörde i stort sett i mars 1946. En av regeringen
utsedd rådgivande nationalförsamling (Consulta
nazionale) förberedde sept. 1945—febr. 1946 statens
politiska rekonstruktion. Konung Viktor Emanuel
abdikerade 9/s 1946 och efterträddes av U m b e
r-t o II. Denne måste i sin tur avgå, sedan en
folkomröstning 2/e s.å. med 54% av de avgivna
rösterna hade lett till införande av republik. Till
provisorisk president valdes Enrico de N
i-c o 1 a. Vid val till en konstituerande
nationalförsamling, som förrättades samtidigt med
folkomröstningen, dominerade 3 partier: Kristligt
demokratiska partiet (Democrazia cristiana) med
drygt 8 mill. röster, socialisterna (4,7 mill.) och
kommunisterna (4,3 mill.). Kristligt demokratiska
partiets ledare de Gasperi bildade med dessa
partier en koalitionsregering, i vilken han själv även
blev utrikesminister. I okt. 1946 överenskommo
kommunisterna och socialisterna att samverka enl.
ett radikalt program. Regeringen rekonstruerades
i nov. s.å., varvid socialistledaren P. Nenni blev
utrikesminister. I jan. 1947 sprängdes partiet. En
antikommunistisk grupp under G. Saragat bröt
sig ut och bildade ett nytt parti. Socialisternas
majoritet fortsatte under Nenni det politiska
samarbetet med kommunisterna. Som följd av krisen
avgick regeringen; de Gasperi bildade en ny
koa-litionsministär, bestående av 7 kristliga
demokrater, 3 Nenni-socialister, 3 kommunister och 2
oavhängiga. Utrikesminister blev greve Sforza. 1947
var för I. ett kritiskt år, utmärkt av starkt
stigande levnadskostnader för befolkningen,
löneak-tioner och svåra strejker. Vänsterpartierna
vägrade att godkänna en anti-inflationspolitik, och i
maj föll regeringen. Sedan Nitti och Orlando
misslyckats att bilda ministär, fick de Gasperi
ånyo uppdraget, och i juni var hans 4:e ministär
färdig. Den bestod av 10 kristliga demokrater
och 5 oavhängiga; vänsterpartierna voro
orepresenterade. Den ekonomiska och sociala krisen
fortsatte, likaså de politiska svårigheterna. Med
2,5 mill. inskrivna medl. och majoritet i
fackföreningsrörelsen intog det av P. Togliatti ledda
kommunistpartiet en skärpt hållning enl.
anvisningar av Kominform* och i nära kontakt med
de franska kommunisterna. I väntan på
ekonomisk hjälp enl. Marshallplanen* förde de Gasperi
en fast men ändå försiktig politik och breddade
i dec. 1947 sin regering, varvid den oberoende
socialisten Saragat blev v. konseljpresident och
2 andra av hans anhängare inträdde. —
Fredsfördraget mellan I. och de allierade, som hade
undertecknats i Paris 10/2 1947, trädde i kraft 15/g
s.å. Det innebar, att I. avträdde Tolvöarna och
Rhodos till Grekland och huvuddelen av Venezia
Giulia samt några öar i Adriatiska havet till
Jugoslavien. Trieste* blev fristat under FN:s
kontroll. Smärre gränsrevideringar till Frankrikes
förmån fastställdes efter folkomröstningar.
Syd-tyrolen förblev italienskt enl. ett i fredsfördraget
upptaget avtal med Österrike. I. avsade sig rätten
till alla sina besittningar i Afrika. Dessa skulle
t.v. förbli under brittisk militärkontroll; om
segrarmakterna 15/g 1948 ej hade uppnått enighet om
de italienska koloniernas framtida ställning, skulle
frågan avgöras av FN:s generalförsamling. Som
krigsskadestånd skulle I. betala 125 mill. § till
Jugoslavien, 105 mill. till Grekland, 100 mill. till
Sovjetunionen, 25 mill. till Albanien och 5 mill.
till Etiopien. — Republikens konstitution trädde
i kraft Vi 1948 (se nedan under Författning). I
april s.å. höllos allmänna val, som fingo
karaktären av en avgörande kraftmätning mellan
demokratien och vänsterextremismen. Resultatet
blev en stor seger för Kristligt demokratiska
partiet, som med c:a 48% av de avgivna rösterna
erhöll 307 av de 574 mandaten i
deputeradekammaren och 148 av inalles 346 platser i senaten.
Den kommunistisk-socialistiska folkfronten fick
med sammanlagt 31 % av rösterna (9 °/o
minskning jämfört med 1946) 182 kammarmandat och
119 platser i senaten. Saragats socialistparti kom
på 3:e plats med 7 % av rösterna. Valets
segerherre de Gasperi bildade i maj 1948 sin 6:e
regering. De kristliga demokraterna fingo 11 av 20
ministerposter, Saragat-socialisterna 3, de
oavhängiga 3, liberalerna 2 och republikanerna I.
Sforza förblev utrikesminister. Till republikens
president valdes förutv. finansministern Luigi
E i n a u d i. Ett attentat i juli 1948 mot
kommunistledaren Togliatti, som sårades men överlevde,
ledde till generalstrejk. Regeringen behärskade
dock läget, och krisen övervanns snabbt. — Ett
mycket starkt katolskt inflytande präglar
efterkrigstidens I. Förhållandet till påvestolen är
alltjämt grundat på Lateranfördragen, vilket
uttryckligen är fastslaget i författningen. Partiväsendet
har under republikens första tid fungerat ganska
väl, främst tack vare Kristligt demokratiska
partiets stabiliserande inverkan. Ett flertal
småpartier finnas men ha ringa betydelse; gruppen Uomo
qualunque* samlade dock vid valen 1946 över I
mill. röster men splittrades snart och blev bety-^
delselös. Liberalerna ha närmat sig
Saragat-socialisterna och republikanerna. Ett 3:e
socialistparti, Socialistiska enhetspartiet, uppstod i dec.
1949 under ledning av Giuseppe Romita och
Ig-nazio Silone genom att en grupp av Saragats
anhängare bröt sig ut och förenade sig med den
fronderande högerflygeln av Nennis parti. De
politiskt organiserade monarkisterna erhöllo vid
1948 års val 2fl/o av rösterna. Neofascismen (jfr
Fascism) har framträtt som ett nytt parti,
Movi-mento sociale italiana (300,000 inskrivna medl. 1949).
Fackliga landsorganisationen (Confederazione
ge-nerale del lavoro) började rämna 1948, och 3
grupper ha därefter brutit sig ut, näml, de kristliga
fackföreningarna, republikanska partiets arbetare
och anhängare till Saragat. Separatistiska
tendenser gjorde sig efter 2:a världskriget gällande,
särsk. på Sardinien och Sicilien. Dessa öar och
några områden på fastlandet ha fått en viss
autonomi. Den unga republiken har anslutit sig till
Atlantpakten och blivit medl. av det 1949 bildade
Europarådet. Dess inträde i FN har 4 ggr
förhindrats genom ryskt veto. — Frågan om I:s
kolonier avgjordes 1949 av FN (se nedan
Besittningar, sp. 842). B.;P.Dhl;S.Br.
Författning och förvaltning. I:s författning och
förvaltning basera sig på den grundlag,
Constitu-zione della repubblica italiana, som av den 1946
utsedda konstituerande församlingen slutgiltigt
antogs 22/i2 1947 och som trädde i kraft Vi 1948.
— 837 —
— 838 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
