Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Författning och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
Inalles inrymmer den, bortsett från 18 särsk.
numrerade övergångs- och slutbestämmelser, 139
artiklar, fördelade på en inledning på 12
artiklar, ägnade åt de grundläggande principerna,
och två avd. på 35, resp. 92 artiklar, ägnade åt
medborgerliga plikter och rättigheter i fråga om
såväl civila, etisk-sociala, ekonomiska som
politiska förhållanden, resp, republikens organisation.
Främst bland de grundläggande principerna
märkes förklaringen, att I. är en demokratisk
republik, grundad på arbetet. Suveräniteten
tillkommer folket, som utövar den i författningens
former och inom dess gränser. Men därtill
ansluta sig omedelbart en rad bestämmelser, som
vanl. höra hemma i en rättighetsförklaring.
Republiken erkänner och garanterar människans
okränkbara rättigheter, men den kräver också
uppfyllande av de plikter solidariteten kräver.
Det är dess uppgift att undanröja hindren för
medborgarnas frihet, likställighet och fulla
utveckling av personligheten.
Främst i den egentliga rättighetsförklaringen
märkes stadgandet, att den personliga friheten
är okränkbar. I enlighet därmed garanteras
hemfrid, föreningsrätt, tryckfrihet och rättshjälp åt
medellösa och förbjudas straff, som ej fastställts
i redan gällande lag. 8-årig obligatorisk och
kostnadsfri skolundervisning skall införas som en
staten åvilande etisk-social plikt. I den underavd.,
som ägnas åt ekonomiska förhållanden,
uppdragas grundlinjerna till en modern arbetsrätt.
Fackföreningarna äro fria men måste registreras.
Strejkrätten erkännes. De ekonomiska reglerna
äro över lag så vagt formulerade, att de tillåta
en borgerlig likaväl som en socialistisk
organisation av samhället. Industriell demokrati skall
införas. I den underavd., som ägnas de politiska
förhållandena, förklaras rösträtten vara en
medborgerlig plikt. Valskolkare kunna berövas
möjlighet att få pass och att deltaga i examensprov
för statsämbeten.
I författningens 2:a huvudavd. redogöres först
för parlamentet och dess befogenheter. Det
består av deputeradekammaren och republikens
senat. Gemensamt sammanträda de blott i 6 fall,
av vilka de viktigaste äro val av republikens
president och vissa högre domare samt vid
beslutande av åtal mot republikens president,
konseljpresidenten och ministrarna.
Deputeradekammaren utses genom allmänna och direkta
val i proportionen 1 deputerad på 80,000 inv.
Valbarhetsåldern är 25 år, rösträttsåldern 21 år
och kammarens mandattid 5 år. Senaten
väl-jes på regional grund genom allmänna och
direkta val. Varje region (se nedan) väljer 1
senator pr 200,000 inv. samt därefter ytterligare
1 senator för ev. överskjutande 100,ooo-tal, vartill
kommer 1 senator för Aosta-dalen.
Valbarhetsåldern är 40 år, rösträttsåldern 25 år och
mandattiden 6 år. Republikens president kan därtill
till senatorer på livstid utse 5 medborgare, som
utmärkt sig genom utomordentliga meriter på de
sociala, vetenskapliga, konstnärliga och litterära
områdena. Kamrarna skola sammanträda varje
vår och höst. De kunna sammankallas till extra
session på initiativ av sina talmän el. av
repu
blikens president el. av Vs av resp, kammares
medl. När en kammare sammanträder till extra
session, skall enl. lag även den andra
sammankallas. Sammanträdena äro i regel offentliga.
För att ett giltigt beslut av en kammare skall
föreligga, fordras, dels att flertalet av dess medl.
äro närvarande, dels att majoriteten av de
närvarande deltaga i beslutet. I vissa fall fordras
kvalificerad majoritet. Regeringsmedl. ha, även
när de ej äro medl. av kammaren, rätt att
närvara vid sammanträdena. De ha även skyldighet
att närvara, när så begäres. Lagstiftningsmakten
utövas gemensamt av båda kamrarna. Initiativet
tillkommer regeringen, varje medl. av kamrarna,
varje organ el. samfund, som författningen
tillerkänt denna befogenhet, samt slutl. folket självt.
För att ett folkinitiativ skall anses föreligga,
fordras, att ett i paragrafer utarbetat förslag
framlägges, som stödes av minst 50,000 väljare.
Utskottsväsendets organisation regleras i en
särskild arbetsordning. I själva grundlagen sägs
dock, att alla lagförslag, som förelagts en
kammare, skola enl. arbetsordningens regler
behandlas av ett utskott och därefter av kammaren själv,
som godkänner det paragraf för paragraf och
därefter genom slutlig votering. Genom
arbetsordningen kan dock ett snabbare förfaringssätt
fastställas. För att lätta kamrarnas arbetsbörda
har grundlagen därjämte upprättat särskilda
utskott att besluta på deras vägnar. De skola vara
så sammansatta, att grupperna i parlamentet äro
företrädda däri i proportion till sitt medlemsantal.
För att undvika missbruk har stadgats, att varje
lagförslag kan överlämnas till kammaren själv
för diskussion och votering, om regeringen el.
V10 av kammarens medl. el. Vs av utskottets medl.
så begära. I vissa fall måste kamrarna själva
besluta, näml, vid lagförslag, som angå
konstitutionen, val, legislativ delegation, bemyndigande
att ratificera internationella överenskommelser
samt godkännande av budgeten och
statsutgifterna. Presidenten kan genom motiverat budskap
till kamrarna begära ny överläggning, men om
de på nytt antaga lagen, måste han promulgera
den. Han kan också upplösa dem efter att ha
hört deras talmän. Folkomröstning anordnas för
att besluta om upphävande helt el. delvis av en
lag, när detta begäres av minst 500,000 väljare
el. 5 regionala råd. Undantagna från
folkomröstning äro skatte- och budgetlagar, frågor, som
beröra amnesti och nåd, och frågor om
bemyndigande åt presidenten att ratificera
internationella överenskommelser. Ett förslag, som
underkastats folkomröstning, är godkänt, om i
omröstningen deltagit V2 av de röstberättigade och
om majoritet bland de giltiga rösterna uppnåtts.
Delegation av den lagstiftande makten till
regeringen får ske, endast om grunderna bestämts
och de huvudsakliga bestämmelserna angivits och
blott för begränsad tid och begränsat syfte. I
utomordentliga fall kan regeringen vidtaga
provisoriska lagstiftningsåtgärder, men i sådana fall
skola lagarna samma dag framläggas för
kamrarna, som skola inkallas, om de ej äro samlade.
Regeringens på så sätt utfärdade dekret måste
förvandlas till lag inom 60 dagar från deras
offentliggörande; i annat fall förlora de all giltighet.
— 839 —
— 840 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
