Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
och Vittoria Co lon na (1492—1547). Dramat
utvecklades på gr. av Polizianos ”Orfeo” och den
antika dramatiken framför allt av Giovanni
Giogio Trissino (1478—1550), vars
”So-fonisba”, den första regelrätta efterbildningen av
den antika tragedien i nyare tid, fick den största
betydelse för dramat såväl i I. som i Frankrike.
I denna tragedi användes för första gången den
orimmade elvastaviga vers, endecasillabo, som
sedan skulle bli beståndande i det italienska dramat.
Även Pietro Aretino (1492—1556) och
Tasso (”Torrismondo” med nordiskt motiv)
framträdde som tragediförf., under det att G i a m m
a-ria Cecchi (1518—87) och Ariosto voro de
ledande på komediens område, där även Machiavelli
gjort sig bemärkt. Vid sidan av denna dramatik
uppstodo dels Commedia deWarte*, dels herdedramat
i den ädla form det fick i Tassos ”Aminta” och
Giovanni Battista Guarinis (1558—
1612) ”Pastor fido”. Av kulturhistoriskt intresse
äro dels Baldassare Castigliones (1478
—1525) ”Cortegiano” och den snarlika ”Galatea”
av Giovanni D e 11 a Casa (1503—56), dels
Girolamo Savonarolas (1452—98) eldiga
predikningar o.a. religiöst-moraliska skrifter.
Lärda studier idkades flitigt, och världslitteraturen
fick sitt första vetenskapliga historieverk i
Machia-vellis ”Istorie fiorentine”, vid sidan varav värdigt
ställer sig Francesco Guicciardinis
(1483—1540) ”Storia d’Italia”. Ett
statsvetenskapligt verk är Machiavellis ”Principe”, som betytt så
mycket för senare tider. Språkfrågan och
stilistiska frågor ventilerades flitigt (se Italienska
språket). Akademiska sammanslutningar uppstodo,
framför allt Accademia Pontaniana och A
c-cademia della Crusca (se Akademi, sp.
385), vilken senare redan nu började utarbetandet
av ”Vocabolario della Crusca”.
Il decadimento (förfallets period) kallas tiden
från 1600 till 1750, ett i många avseenden fattigt
skede. Materiellt låg landet nere, åkerbruket var
vanskött, handeln hämmad av monopol. Politisk
utveckling förlamades genom främmande makters,
framför allt Spaniens, intrång. Tankefriheten bands
genom motreformationens reaktion, mäktigt rustad
tack vare inkvistion och straff. Den föregående
litterära perioden, som skenbart slutade i rikedom
och styrka, hade i verkligheten uttömt sina
krafter; vad den lämnade i arv, var teknik och fast
ut-hamrade former. Så blev litteraturen nu enbart
retorik och form. Man grävde i den välkända
klassiska arsenalen och filade i det oändliga
ämnen och tankar, som redan förut brukats till leda.
Innehållet miste alltmer betydelsen, allt större
vikt tillädes i stället dräkten. Den inre tomheten
och likgiltigheten vållade, att intet griper el.
inpräglar sig på allvar. — Endast Alessandro
Ta sson i (1565—1635) åstadkom med ”La
sec-chia rapita”, en parodi på hjältedikten, ett av
periodens få friska och minnesvärda verk. Periodens
förnämste virtuos var Giambattista
Marini (1569—1625), vars högt uppdrivna formella
teknik efterbildades runt om i Europa (jfr
Mari-nism). Mot denna riktning reagerade den 1690
grundade Arkadiernas akademi*.
Arka-dierna kämpade för enklare språk, för idyll i
stället för epos. Vad som skiljer dem från de
övriga, är emellertid eg. blott större torrhet och
pedanteri. Hos Pietro Antonio
Metastas i o (1698—1782) nådde glömskan av
innehållets värde sin yttersta konsekvens. I hans
lyriska dramer har linan löpts ut: ordet är melodi
och tjänar musiken; vad det betyder gäller intet,
mot hur det ljuder. Men Metastasio är dock en
boren konstnär, som är sig själv utan försök att låtsas
vara något annat. Han avser att roa för stunden
och intet annat, och hans verk roa därför än i dag.
På teatrarna bibehöll eljest Commedia del! arte
sin popularitet. Inom tragedien sökte den lärde
Scipione Maffei (1675—1755) gå tillbaka till
grekerna, medan Antonio Conti (död 1749) —
den förste i I. — medvetet imiterade Shakespeare.
Vanligare var dock, att man följde franska
mönster; så t.ex. Pietro Jacobo Martelli (1665—
1727). — Prosaverk flödade ymnigt: romaner,
noveller, predikningar, äreminnen, festtal, litterära
brev: ihålig retorik för det mesta, av senare
generationer så gott som helt förgäten. Sundare,
kraftigare var det språk, som skrevs av periodens
vetenskapsmän. Galileo Gali le i (1564—1642)
var seklets främste italienske prosatör. Andra
ypperliga stilister voro historikern Paolo Sarpi
(1552—1623), jesuiten Daniello Bartoli (1608
—85), humanisten Lorenzo Magalotti (1672
—1750), poeten, dramatikern och
litteraturhistorikern Apostolo Zeno (1668—1750),
filosofen Giambattista Vico (1688—1744). Flera
av dessa gjorde — liksom Galilei — levolt mot
de tankar, scm officiellt voro de erkända. Sarpi
kritiserade i sin ”Istoria del concilio tridentino”
katolska dogmer på ett sätt, som skaffade honom
kurians misshag och straff. Vico framlade i sin
”Principi di una scienza nuova d’intorno alla
commune natura della nazione” (1725) den tes om
att folken själva gestalta sin historia enl. sin natur
och sina sociala behov under lagbunden utveckling,
som är en av modern historiefilosofis grundtankar.
Il risorgimento (uppvaknandet) kalla italienarna
nästa period, 1750—1870. Den slappa likgiltighet,
varmed man tidigare mött såväl andligt som
politiskt förtryck, förbyttes nu i en allt bestämdare
vilja att göra sig fri. Livligare samfärdsel ökade
kontakten med andra länders idéer och
strävanden. Giuseppe Baretti (1719—89) gjorde
i sin tidskr. ”La frusta letteraria” propaganda för
engelsk litteratur och i sht för Shakespeare.
Gaspare Gozzi (1713—86) imiterade i sin
”Osservatore Veneto” Addisons ”Spectator”,
bröderna Pietro (1728—97) och Alessandro
(1741—1816) Verri och Cesare de
Becca-ria (1738—94) — som utgåvo den betydande
tidskr. ”11 Caffè” i Milano — kämpade liksom
Francesco Algarotti (1712—64) och
Melchiorre Cesarotti (1730—1808) för
Voltaire och encyklopedisterna. — Guiseppe
Par in i (1729—99) var den förste, som vände
sig från den fiktiva värld, vari italienska diktare
så länge dvalts, till verkligheten. I sin satiriska
cykel ”11 giorno” gisslade han den milanesiska
adelns lättja och sedeslöshet och hävdade, att
diktaren är diktare endast om han är ett med den
moral han bekänner. Samtidigt drog Vittorio
Alf ier i (1749—1803) i sina klassiska tragedier
en lans för frihet och jämlikhet gentemot tyranni
- 863 -
— 864 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
