Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
och förtryck. Bägge voro reformatorer också genom
sin oavlåtliga strävan bort från de metaforer,
antiteser, ordlekar etc., som voro den föregående
perioden så kära. — Vincenzo Monti (1754
—-1828) och Ugo Foscolo (1778—1827) äro
två andra dåtidens stora namn. Den förre är
kultiverad artist med sällsynt fulländad form,
men innehållsligt en spegel för den oroliga
brytningstid, varunder han levde: obeslutsamt
vacklande från ett till ett annat. Hos den senare
däremot, en av I:s största och ädlaste diktare, slog
den hos Parini och Alfieri ännu abstrakt fattade
nationalkänslan ut i flammande låga. Fördriven
från sin ”förrådda fädernestad” Venedig tolkade
Foscolo i ”1 sepolcri” och ”Jacopo Ortis” med
oförglömlig styrka sin bitterhet över I:s beroende
av irämmande förtryckare. — Sina tragedier skrev
Alfieri av hat till fransmännen i antik stil. Av
samma skäl vände sig Carlo Gozzi
(1720—-1806) till den numera åt sidan skjutna commedia
delVarte, medan däremot hans rival Carlo G o
1-doni (1707—93) tog lärdom av Molière och
dennes franska efterföljare. Goldoni åstadkom en viktig
reform genom att dels söka sig från det
mekaniska staplandet av farsäventyr till verkligt
karak-tärsstudium och dels att sträva att i sina repliker
bevara det språk, som verkligen talades på gator
och torg. Gozzi, som föraktade Goldonis
”folklighet”, ville i sina ”Fiabe” återuppliva smaken
för det övernaturliga, det fantastiska och vann
utanför I., framför allt hos tyska nyromantiker,
många beundrare, men slog i hemlandet aldrig an
som den alltjämt populäre Goldoni.
Samma tid, d.v.s. 1700-talets senaste halvsekel,
ägde många prosaförf. av rang. Latinisten
Francesco Maria Zanotti (1692—1777)
var även framstående italiensk stilist. G e r o 1
a-mo Tiraboschi (1731—94) grundade med sin
”Storia della letteratura italiana” italiensk
litteraturhistoria. Antonio Genovesi (1712—69)
var I:s förste nationalekonom. Den ovan nämnde
C. de Beccaria lade med sitt verk ”Dei delitti
e delle pene” grunden till modern straffteori.
Under 1800-talets första decennier segrade
romantiken i I. som annorstädes. I ”La lettera
se-miseria di Crosostomo” av Giovanni Berchet
(1783—1851) 1816 och i ett berömt brev från
Manzoni till Mas si mo d’A z e g 1 i o (1798—
1866) 1823 formulerades tydligt det nya
programmet: nytt innehåll, bättre i överensstämmelse
med ”tidens anda” och klätt i annan dräkt än den
nötta antika; full frihet från estetiska regler och
bud; ämnen och språk, som fattas av den mest
olärde; verk, som tjäna ej endast till nöje utan
— och framför allt — till uppfostran och maning;
bannlysandet av allt, som ej är av den diktande
själv känt och upplevat. I realiteten blev
huvudkravet att skapa verk, som kunde elda den
italienska halvöns bebyggare mot främmande
förtryckare för nationell enhet. Redan hos Alfieri hade
politisk inspiration varit starkare än den poetiska.
Ännu mer kände sig den italienska litteraturens
representanter från 1800 till 1870 som direkta
medhjälpare till sitt lands politiker och härförare, ej
alltid till fördel för det konstnärliga resultatet.
— Periodens största namn på prosans område var
Alessandro Manzoni (1785—1873), förf.
till den av samtiden liksom av följ, italienska
generationer gränslöst älskade romanen ”1
pro-messi sposi”. Artistiskt ligger dess främsta
betydelse i språkets skönhet; Manzoni sopade
definitivt undan de sista resterna av retorik och
skrev en genomskinligt klar, underbart enkel och
böjlig prosa. Kring Manzoni fylkades en mängd
andra diktare, vilkas arbeten likaledes, som det
sagts, för österrikarna betytt mer än förlorade
bataljer: roman- och memoarförfattarna
Francesco Domenico Guerrazzi (1804—73),
Silvio Pellico (1789—1854), Berchet,
Tommaso Gros si (1791—1853), Massimo
dÄzeg-lio (1798—1866), Cesare Cantü (1804—95),
Gabriele Rosetti (1783—1854), I p p o 1 i to
Nievo (1832—61), skalderna Giovanni
Prati (1814—84), Luigi Mercantini (1821—
72), Giuseppe B elli (1791—1860), G i
u-seppe Giusti (1809—50), dramatikern
Giovanni Battista Niccolini (1786—1861).
T.o.m. en enstöring och sjuk pessimist som G i
a-como Leopardi (1798—1837), vars klassiskt
formade dikter helst bränna in hans tröstlösa
visshet om alltings fåfänglighet, manade i
can-zoner som ”All’ Italia” och ”Sopra il
monumento di Dante” till kamp för nationell
självständighet. Även historiker och filosofer lämnade
sina bidrag: Pietro C olle tt a (1775—1831),
Carlo Botta (1766—1837), Att o V a
n-nucci (1810—83), som skrev frihetsmartyrernas
historia, Gino Capponi (1792—1876), T
e-renzio Mamiani (1799—1885), Antonio
R o s m i n i-S e r b a t i (1797—1855), Vincenzo
Gioberti (1801—52).
Då med 1870 det stora befrielseverket avslutats,
kom en ganska naturlig reaktion. Med all makt
strävade nu italiensk dikt bort från didaktism,
den må vara av politisk el. moralisk art, och
strävade samtidigt bort från den dubbla isolering, som
uppgåendet i ”nationella plikter” medfört, på
mångfaldiga sätt manifesterande sin önskan att nå
kontakt med andra länders litterära strömningar i
syfte dels att befruktas därav, dels att bli känd
och uppskattad även av icke-italienare, d.v.s. bli,
som termen lyder, ”europeiserad”. En stor skald,
Giosuè Carducci (1835—1907), stod på
gränsen mellan gammalt och nytt. Medan det eljest
under denna period var individen, varom diktarnas
intresse koncentrerades, var det hos Carducci ■—
liksom hos enhetsdiktarna — nationen, som det
talades om och talades till. Carducci var den
stränge profeten, som talade utåt och högt,
så att alla måtte höra. Han var ant. klädd till
strid el. till fest. Hans folk slöt alltid upp i
krets kring honom, dess fröjd var hans fröjd,
dess smärta hans smärta. Helt exponent för ny
inriktning var däremot Gabriele d’Annunzio
(1863—1938). Det egna jaget var genom hela
hans väldiga alstring huvudpersonen. L’art pour
1’art-teorien torde aldrig ha haft en mer hängiven
anhängare. Flaubert och Zola voro d’Annunzios
läromästare i hans första noveller och romaner,
över huvud finner man deras inflytande runt
om i de sista 1800-talsdecenniernas italienska
prosa. Naturalism kallas den riktning de bägge
fransmännen representerade. I I. benämnes den
v e r i s m, stundom också regionalism el.
su 14. — 85^ —
28 a — Red. avsl. u!n 49.
— 866 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
