Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
provinsialism, ty där får den spec. färg av
att enhetsverket så nyss fullbordats, att något för
alla gemensamt italienskt liv ej fanns, och att de
flesta fortfarande kände sig först som lombarder
el. kalabreser och sedan, i andra rummet, som
italienare. När den italienske naturalisten skulle
följa budet: beskriv det du ser, beskrev han
enbart sitt eget landskap. Som följd härav uppstod
en mäktig regionalistisk romanlitteratur: G i
o-vanni Verga (1840—1922), Luigi
Capua-na (1839—1915), Federico de Roberto
(1866—1927) beskrevo Sicilien, Ma til de S
e-rao (1856—1927) Neapel, Antonio
Fogaz-zaro (1842—1911) Valsolda, Grazia D e 1 e
d-da (1875—1936) Sardinien, Federigo Tozzi
(1883—1920), Bruno Cicognani (f. 1879)
Florens o.s.v.
1900-talet började med en allmän reaktion mot
positivismen, som behärskat den italienska
kulturen under 1800-talets sista skede.
Revolutionärerna fingo vind i seglen, och man åstadkom
en ny kultur i antipositivismens tecken. Gabriele
d’Annunzio, Giovanni Pascoli (1855—
1912) och Antonio Fogazzaro öppnade nya
litterära perspektiv genom att skapa högtstående verk,
som charmera genom sin rika, nyanserade
symbolism. Deras verk äro originella, fly det banala,
söka efter en djupare konst och bygga samtidigt på
en omfattande humanistisk skolning: verismen
upphörde att vara modern. Banbrytaren på
filosofiens, historiens och kritikens områden var
Bene-detto Croce (f. 1866), med vilken Giovanni
Gentile (1875—1944) samarbetade, och hans
språkrör var den kända tidskr. ”La Critica”,
grundad 1903: hans antipositivistiska filosofi, särsk. hans
estetik (”Estetica”, 1902), vann omedelbar
genklang i en kulturvärld, uttråkad av positivismens
böjelse för petitesser och trångsynthet. Den store
litteraturhistorikern Francesco de Sanctis
(1817—83), av den då härskande positivistiska
skolan, vars verk hade mottagits med likgiltighet,
fick nu full rättvisa och gav impulser till den
nya forskningen. d’Annunzio var den störste
representanten för den italienska och kanske den
europeiska dekadentismen. Nära honom stå
Giu-seppe Antonio Borgese (f. 1882) och
Italo Svevo (1861—1928). Pascoli hörde icke
direkt till dekadentismen; hans verk är mera
intimt och djupgående, han ignorerade
sensualismen och kretsade kring livets gåta. De bästa av
hans många dikter nå liksom d’Annunzios den
moderna lyrikens högsta toppar, det
karakteristiska hos honom är en tendens till djupa,
innerliga episka toner. Efter Pascoli och d’Annunzio
följde i crepuscolari, futurismen och la poesia pura
(den rena poesien; också kallad ermetica,
hermetisk). Crepuscolarernas största namn var lyrikern
Guido Gozzano (1883—1916). Till samma
grupp hörde också lyrikern Francesco Gaeta
(1879—1927), romanförf. Umberto
Frac-c h i a (1889—1930) och, trots hans relation till
futurismen, Aldo Palazzeschi (f. 1885).
Crepuscolo betyder skymning, och dessa skalder
kallades crepuscolari, därför att de voro
människor utan tro, de voro skeptiker och stagnerade,
resignerade i sin pessimistiska åskådning. Elos
Gozzano blev d’Annunzios snillrika sensualistiska
och naturdyrkande konst svagare och
vardagligare.— Från verismen utgingo Luigi P i r a
n-dello (1867—1936) och Matilde Serao
(1856—1927). Pirandello, verist i början, skapade i
fortsättningen sin originella konst, som icke var
främmande för dekadentisternas och
crepuscolarernas skeptiska livsåskådning, men i mots. till dem
var han icke resignerad och stagnerande, ty han
reagerade både mot skepticismen och mot det
onda, så att hans konst blev laddad av dramatisk
spänning. Besläktad med Pirandello och futurismen
på gr. av förkärlek för det paradoxala och det
overkliga är il teatro grottesco, företrädd av
Rosso di San Secondo (f. 1887), Luigi
Antonelli (f. 1882) och Luigi Chiarelli
(f. 1884): motivet är oftast det omoraliska, som
smutsar livet, men det behandlas så, att
skildringen kommer en att känna avsmak för det
omoraliska, som skildras, och ett behov av en
högre idealitet, ett drag, som återfinnes hos
Pirandello. Tendens till crepuscolarism och en
stil, påverkad av d’Annunzio, visade Ercole
Luigi Morsellis (1882—1921) teater. Ibland
påverkad av d’Annunzio, ibland personlig är den
utmärkta dramatiska begåvningen Sem
Benel-1 i (f. 1877). Detsamma gäller också om lyrikern
Ada Negri (1870—1945). Otillfredsställd
positivist, omedveten antipositivist är den
betydande skalden och kulturhistorikern A r t u r o
Gr af (1848—1913). — Trots sitt uppror mot
traditionen och sin dynamiska materialism visade
futuristerna, bland vilka märkas C o r r a d o
G o v o n i (f. 1884), Luciano Folgore
(f. 1888) och deras ledare Filippo Tommaso
M a r i n e 11 i (1876—1944), tydliga samband med
d’Annunzio och la poesia pura. Deras lidelse för
maskinen och materien fick ofta d’annunzianskt
sinnliga toner. Deras kamp mot grammatiken
och förkunnande av parole in libertå (ord i frihet)
möta på ett mycket finare och djupare sätt hos
la poesia pura. Mera traditionsenliga äro en rad
förf.: Alfredo Panzini (1863—1939), R i
c-cardo Bacchelli (f. 1891), Francesco
Chiesa (f. 1871), Ugo Oj etti (1871—1946),
Ferdinando Martini (1841—1928),
Angelo Gatti (1875—1948), Antonio B aldin i
(f. 1889) och Marino M or et t i (f. 1885). Högst
bland dessa stå Panzini, vars författarskap
karakteriseras av äkta berättarkonst, både ironisk och
dämpat lyrisk, och Bacchelli, vars roman ”11
mulino del Po” höjer sig till en episk nivå. —
Icke traditionalister men icke heller dekadentister
äro en rad nyare förf., som bilda en grupp för
sig. Deras poesi {poesia pura el. ermetica’) är en
originell utveckling av d’Annunzios och
Pasco-lis. Den kännetecknas av ett naket men
intensivt språk, som är fritt från alla traditionella
och grammatikaliska band och vars djärva och
nya former legitimeras av den nya och djupare
poesi, som de ville fånga. Både poesia pura och
futurismen ha samband med Croces estetik, enl.
vilken konsten är originell intuition, oberoende
av yttre band, t.ex. grammatiken. Bland de
viktigaste av dem kunna nämnas G i u s e p p e
Ungaretti (f. 1889), vars första diktsaml. är
från 1914, Eugenio Montale (f. 1896),
som debuterade 1916, Giovanni Papini (f.
— 867 —
— 868 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
