Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiska språk - Italoromanska språk - Itard, Jean Marc Gaspard - Itascasjön, Lake Itasca - Itchikava Danjouro - Itcho, Hanabusa - Itelmer - Item - Ite, missa est - Itenez - Iter. - Iteration - Iterativ - Iteratur - Iterera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITERERA
dom talade språken av indoeuropeisk
härstamning (jfr Italiens fornspråk). I. omfatta två,
täml. starkt skilda grupper. Till den ena höra
latinet och faliskiskan, den i och kring
Falerii i s.ö. Etrurien talade dial., som är oss
bekant genom ett antal smärre, på ett det
latinska närstående alfabet avfattade inskrifter. Den
andra gruppen representeras av oskiskan och
umbriskan. Den förra har sitt namn efter
oskerna (grek. Opikoi, lat. Osci), en italisk
folkstam, som redan före den historiska tidens början
uppgått i samniterna, vilkas språk den
historiska oskiskan utgjorde. Oskiskan är känd
genom ett stort antal inskrifter, bland vilka två
större, cippus Abella’nus från Abella i Kampanien
och tab’ula Banti’na från Bantia i Lucania. Dessa
inskrifter äro avfattade på tre alfabet, det latinska,
grekiska och oskiska, vilket sistn. tillhör den från
den latinska skilda skriftutveckling, som även
föreligger i etruskiskan och umbriskan. Oskiskans
område var Samnium, Kampanien, Lucania och
Bruttium; det fortlevde där långt in i kejsartiden
och talades t.ex. i Pompeji ännu vid stadens
undergång 79 e.Kr. Oskiskan har sannolikt haft
en egen litteratur; av oskiskt ursprung var den
romerska fa’bula atellana. Umbriskan är känd
nästan uteslutande genom de iguvinska
tavlorna, funna 1444 i Gubbio, det forna Iguvium,
7 till antalet, av vilka de 4 och en del av den
5:e äro skrivna med det umbriska, det etruskiska
närstående alfabetet, de övriga med det latinska
alfabetet. Tavlorna härröra trol. från 2:a årh.
f.Kr.; redan f.Kr. torde umbriskan helt ha
undanträngts av latinet. — Om övriga i. (de
sabel-liska dialekterna, volskiskan m.fl.) är vår
kunskap ännu så gott som ingen. — I. stå de keltiska
språken närmast och synas med dem en gång ha
bildat en italo-keltisk enhet. Den tidigare antagna
nära samhörigheten med grekiskan synes
däremot icke vara stödd på mera bärande grunder.
— Litt.: R. v. Planta, ”Grammatik der
oskisch-umbrischen Dialekte” (2 bd, 1892—97); C. D.
Buck, ”A grammar of Oscan and Umbrian”
(1904); F. Muller Jzn, ”Altitalisches
Wörter-buch” (1926). [C.F.1K.H.
Italoromanska språk, se Romanska språk.
Itard [-a’r], Jean Marc Gaspar d, fransk
pionjär för dövstum- och sinnesslövården
(1775—-1838). Genom påverkan från abbé Sicard kom I.
att ägna sig åt dövstumundervisningen och var
anställd som läkare vid dövstuminst. i Paris. I.
experimenterade i olika avseenden med
dövstumundervisningen och inrättade bl.a.
artikulations-kurser för dövstumma med hörselrester (”Traité
des maladies de 1’oreille et de 1’audition”, 1821).
På sinnesslöundervisningens område blev I.
pionjär genom att omhänderta och uppfostra en
sin-nesslö pojke, den s.k. ”vilden från Aveyron”.
Därigenom bevisade L, att det var möjligt att
uppfostra och undervisa sinnesslöa barn (”Rapport
sur les nouveaux développements et 1’état actuel
du sauvage de 1’Aveyron”, 1807). E.Bng.
Itascasjön [itäs’ka-], Lake Itasca, liten sjö
i Minnesota, se Mississippi.
Ifchikava Dan jouro [-jorå], japansk
skådespelare (1837—1905). I. var utomordentligt populär
och anses ha varit Japans störste skådespelare.
SU 14. — 897 —
29 — Red. avsl. 15/i2 49.
Itcho, Hanabusa, japansk målare, kalligraf
och diktare (1652—1724), utbildades av Yasunobu
i Kano-stilen, men utstöttes efter två år ur skolan;
likväl spåras den stränga akademiska penselstilen
ännu i hans sena verk. Han räknas emellertid
mest till Ukiyoye-skolan; själv betecknade han
dess tidigaste mästare Matahei och Moronobu
som sina lärare. Hans folklivsskildring är dock
kyligare och mera avmätt än Moronobus. Tills,
med denne och Korin räknas han som en av de
största konstnärerna under Genruko-perioden
(1688—1704). S.A.
IteFmer, folkslag, se Kamtjadaler.
It’em (lat.), förk. it., likaså, ävenledes, jämväl,
ytterligare, vidare; stundom även som subst.
It’e, missa est (lat.), ”Gån, mässan är
fullbordad”, formel i den romersk-katolska mässliturgien,
som anger, att mässan är slut.
Itenez, flod i Sydamerika, se Guaporé.
Iter., förk. för lat. itera’tur.
Iteratio’n (lat. itera’tio), förnyande, upprepande
(jfr Iteratur). — Jur., eg. upprepning, särsk. i
betydelsen återfall i brott, d.v.s det förhållande, att
en person, som blivit dömd till straff för ett brott,
efter domen förövar ett nytt brott. I. är sålunda
ett uttryck för en mera fast rotad samhällsfarlig
viljeriktning hos individen, vilken därigenom
framstår som en mer el. mindre kronisk förbrytare.
I sht den nyare straffrätten, med dess medvetna
strävan att förebygga brottslighet (se
Preventions-teori), låter i stor utsträckning i. föranleda
rättsverkningar, som till art el. åtm. till kvantitet
(straffets svårhetsgrad) avvika från dem, som riktas mot
förstagångsförbrytare. Härvid begränsar man sig
ibland till s.k. specialiteration, varvid
båda brotten skola vara av samma slag, men ibland
tillämpas generaliteration, därvid de
särsk. påföljderna inträda oavsett brottens
beskaffenhet (ev. förutsatt viss svårhetsgrad); en
mellanform är motiviteration, då brotten skola
vara grundade i samma brottsliga böjelse. I
gällande svensk straffrätt kan i. medföra dels
straffskärpning (specialiteration; se Återfall), dels, i
utpräglat kroniska fall, straffets utbytande mot
internering på obestämd tid (generaliteration). Även
kan nämnas, att villkorlig do m* i allm. är
utesluten vid i. Jfr Rättsstatistik. R.Bl.
It’erativ [el. -ti’v] (av lat. itera’re, upprepa),
språkv., subst. och adj., om verb, som betecknar en
upprepad handling. Särsk. förr bildades i. medelst
vissa suffix, t.ex. längta (av lång), vricka (av
vrid-ka, till vrida), vältra (av välta), ofta i förening med
avljud, t.ex. nöta (av nautian), eg.: idligen bruka
(av njuta), el. fra. tirailler, eg.: idligen skjuta (av
tirer, skjuta). Bildningen av dylika äldre i.
sammanfaller ofta med den av intensiverna*. Numera
ut-tryckes i svenska iterationen vanl. på annat sätt,
t.ex. han bara frågar och frågar, tissla och tassla.
— I. brukas oftast liktydigt med f re k ven t
a-t i v. Jfr Aspekt. E.H.
Itera’tur (lat., upprepas, förnyas), förk. iter.,
anteckning, som av läkarna göras på recept,
innehållande gifter, om de skola expedieras
ytterligare en, två (bis i.) el. tre (ter i.) gånger. Vissa
recept (på narkotica och sprit) få ej itereras.
Itere’ra (lat. itera’re, av it’erum, för andra gången),
förnya, upprepa.
— 898 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
