Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iturbi, José - de Iturbide, Agustín - Ituréen - Itzehoe - Itälmer (itelmer) - Iu- - IUS - IVA - Iwakura, Tomomi - Ivalikör - Ivalo, Santeri (Ingman) - Ivalojoki - Ivan (mansnamn) - Ivan, Herr - 1. Ivan I Danilovitj (rysk furste) - 2. Ivan II Ivanovitj (rysk storfurste) - 3. Ivan III Vasiljevitj, den store (rysk storfurste) - 4. Ivan IV Vasiljevitj (rysk storfurste)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAN
i staten New York. För den stora publiken har
I. blivit synnerligen populär genom en rad filmer,
som formats kring hans musicerande men vari
han också visat sig som en god skådespelare i
den glada genren. Han har medverkat i följ.
Metro-Goldwyn-filmer: ”Soldatflamman”
(”Thou-sands Cheer”), ”Tre hjärtan i otakt”, ”Musik för
millioner”, ”Soldatflamman” (”Anchors aweigh”),
”Under Mexicos himmel”, ”Det hände i Havanna”
och ”Midnattskyssen”. P.L.
de Iturbide [itorpi’Öe], Agustfn, mexikansk
kejsare (1783—1824), son till en i Mexico inflyttad
spansk aristokrat, ingick vid 15 års ålder i armén,
kämpade, när 1810 folkresningen mot Spanien
började, tappert på den kungatrogna sidan, blev
general och 1814 befälhavare över n. armén, avsattes på
gr. av maktmissbruk men återfick befälet 1820. I.
slöt sig nu till upproret på grundval av det
kon-stitutionellt-monarkiska Iguala-programmet (se
Mexico, historia). Hans trupper besatte 1821
huvudstaden, och I. utsågs till provisorisk
regeringschef. 1822 lät han utropa sig till kejsare som
Agustin I; då oppositionen icke ville tystna, lät
I. spränga kongressen. Den republikanska
stämningen i landet var emellertid stark, och snart
blev hans ställning ohållbar. 1823 nedlade han
regeringen och avreste till Europa. Då han 1824
återvände för att återtaga makten, tillfångatogs
han och arkebuserades. P.Dhl.
Ituréen. I gammal tid omnämnes en arabisk
stam Jetur (jfr 1 Mos. 25:15, 1 Krön. 5:19), vilket
namn -synes motsvara I. och vars område låg ö.
om Jordan. Sedan återfinnas ituréernas boplatser
i trakten av Libanon, där de grundat ett rike L,
med vilket Aristobulos I säges ha fört krig. En
del av L förlänades av Augustus åt Herodes den
store.
It’zehoe [-hå], stad i Schleswig-Holstein, vid
Stör n.ö. om Elbes mynningsvik; 22,814 inv.
(1939). I. uppväxte vid en borg från 800-talets
början och fick stadsprivilegier 1238. Staden
brändes av bl.a. svenskarna 1657. Ganska
mångsidig industri.
ItäFmer (i t e 1 m e r), folkslag, se Kamtjadaler.
lu- (i lat. ord), se Ju-.
IUS, förk. för International Union of Students
(se Internationella studentunionen).
IVA, förk. för Ingeniörsvetenskapsakademien.
Iwakura, T o m o m i, furste, japansk politiker
(1835—83), var en av de få medl. av den gamla
hovadeln (ku ge), vilka togo ledande del i
omvälvningen 1864—68, och under det närmaste
årtiondet spelade han en framstående roll i
reformarbetet. 1871—73 ledde han en stor japansk
ambassad till Amerika och Europa för att utverka
nya fördrag, en ansträngning, som då misslyckades
men som starkt bidrog till den omsvängning i
utlandets hållning mot Japan, vilken senare
inträffade. B.K.
Ivalikör, se Ivaolja.
Iv’alo, Herman S a n t e r i, urspr. I n g m a n,
finsk författare och tidningsman (1866—1937), fil.
dr på en avh. om Karl IX:s Ishavspolitik 1894,
huvudred, för den liberala tidn. ”Päivälehti” 1901
—04 och efter dess indragning under ofärdsåren
tidvis också för dess efterföljare ”Helsingin
sa-nomat”. I. har utgivit nutidsskildringar men mest
gjort sig känd som förf, av historiska romaner,
sådana som ”Juho Vesainen” (1894) och ”Biskop
Thomas” (1901), båda i sv. övers.
Iv’alojoki, flod i n. Finland, upprinner i
Enon-tekis vid gränsen mot Norge, flyter i ö. och n.ö.
riktning till Enare träsk; längd 187 km;
nederbördsområde 4,120 km2. I. är guldförande.
Guldet förekommer vid flodens mellersta del samt i
bifloderna Sotajoki och Palsinoja dels i gruset på
flodstränderna, dels i klyftor i berggrunden. Det
första guldfyndet gjordes 1868. Letningarna fingo
i början en relativt stor omfattning. Sedan mitten
av 1880-talet har guldvaskningen dock bedrivits
i liten skala, huvudsaki. av ortsbefolkningen.
Inalles torde c:a 500 kg guld ha utvunnits. Mdn.
Ivan, mansnamn, urspr. rysk form (Iva’n) för
Johannes.
Ivan, Herr Ivan, se Eufemiavisorna.
Ivan (ry. Iva’n), ryska furstar.
1) Ivan I Danilovitj (d. 1341), av oviss
anledning kallad Kalita (Pungen), son till
storfurst Daniel av Moskva, efterträdde 1325 sin bror
Jurij; 1328 upphöjde tatarkanen Usbek honom
till ”storfurste av hela Ryssland”. I. var
personligen osympatisk men politiskt begåvad,
grundade sin makt på att gå tatarkanens ärenden och
höll sig väl med kyrkan. Det moskovitiska riket
blev under hans tid nära sexdubblat.
2) I v a n II I v a n o v i t j, den föreg:s son
(d- 1359), storfurste 1353—59-
3) Ivan III Vasil jevitj (1440—1505),
kallad den store, efterträdde 1462 sin far
Vasilij som storfurste av Moskva. Det
litauiska inflytandet i Ryssland visste han att
undergräva, samtidigt som han tryggade
Moskvas ledarställning bland de ryska furstarna; sitt
eget rike utvidgade han bl.a. genom
erövringen av Novgorod Veliki 1478. Då Gyllene
horden råkat i upplösning, vägrade I. betala tribut
till kanen av Kiptjak, som gjorde anspråk på
Moskva som skattland, och säkerställde Rysslands
oberoende. I. antog titeln ”självhärskare (gosudar)
över hela Ryssland”; efter sin förmälning med
Sofia, dotter till den av turkarna fördrivne bysam
tinske härskaren Thomas Palaiologos, betraktade
han sig som de grekisk-katolska kejsarnas
arvinge. I. inkallade utländska hantverkare och
arkitekter men förföljde tidtals hanseater och
judar. Det tidigare i stort sett drägliga, av
ömsesidiga handelsintressen bestämda förhållandet
mellan Sverige och Novgorod undergick på gr.
av I:s överdrivna anspråk på svenskt land ända
till Bottniska viken fr.o.m. 1460-talets slut en
avgjord försämring och utlöstes slutl. kort före
sekelskiftet i en särsk. för Finland prövande väpnad
kris. P.Dhl.
4) Ivan IV Vasiljevitj (1530—84),
storfurste av Moskva 1533, efterträdde fadern
Vasilij Ivanovitj; till 1538 regerade modern, den
polsk-tatariska Helena Glinska, varefter riket
vanstyrdes av en krets bojarer till 1547, då I.
själv som tsar övertog makten. Ingen omyndig
härskare har under uppväxten blivit så kränkande
behandlad som I., och denna uppfostran var så
mycket olyckligare, som därigenom nedärvda
sjukliga anlag förvärrades; I:s misstänksamhet
slog över i förföljelsemani och ett
självhävdelse
— 901 —
— 902 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
