Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Izmir, Smyrna - Izmit - Izodseghet - Izoulet, Jean - Iztaccihuatl - Izvestija - Izvolskij, Aleksandr Petrovitj - Izvoztjik - Izzet pascha, Ahmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IZZET PASCHA
byggdes längre åt s.v. av Antigonos och
Lysi-machos efter Alexander den stores plan och
kallades senare efter Lysimachos’ dotter Eurydikeia,
vilket namn återfinnes på mynten. I. var en
livlig handelsstad, tack vare sitt läge och sin hamn,
tillhörde en tid Pergamon och var under
romartiden jämte Pergamon huvudsäte för
kejsar-kulten. Under medeltiden blev I. den främsta
hamnen vid ö. Medelhavet men intogs 1424 av
turkarna. Grekernas herravälde över I. genom
Trianonfreden 1919 blev av kort varaktighet. ®/9
1922 ryckte turkarna åter in i staden, vilken
några dagar senare härjades av eld, varvid 3/s
av staden förstördes. 1928 drabbades I. av en
jordbävning, som förorsakade våldsam förstörelse.
Staden har nu till stor del återuppbyggts. A.Er.
Izmi’t, stad i Turkiet vid östligaste delen av
Marmarasjön; 29,126 inv. (1935); huvudstad i
vilajetet Kocaéli. Tobaks-, siden- och träindustri.
—• L, under antiken Nicomedi’a, grundlädes 262
f.Kr. av Nikomedes I av Bithynien och blev
inom kort den mest betydande staden i denna
del av Mindre Asien. I:s storhetstid tog sin
början i samband med kejsar Diocletianus’
re-organisation av romerska riket, varvid I. gjordes
till huvudstad i den ö. rikshalvan och pryddes
med flera byggnadsverk. I. blev också av stor
betydelse för den kristna kyrkan. Diocletianus’
förföljelser mot de kristna 303 utgingo från L,
och Konstantin den store undfick dopet i
samma stad. Under medeltid och nyare tid har L
ej spelat någon framträdande roll. Staden är
dock fortfarande säte för en grekisk metropolit
och en armenisk ärkebiskop. A.Er.
Izodseghet [aj’såd-], slagseghet, se
Hållfast-hetsprov, sp. 1130.
Izoulet [izolä’], Jean, fransk sociolog (1854—
1929), företrädde en organisk uppfattning av
samhället. I:s arbeten utmärka sig för högstämd stil
och äro snarare bekännelseskrifter än
vetenskapliga undersökningar. Huvudarbeten: ”La cité
möderne” (1894), ”La métamorphose de 1’église” (1928).
Iztaccihuatl [it>takbiQa’tl] (aztekiska, ”vita
kvinnan”), slocknad vulkan i Mexico, mellan Mexico
City och Puebla; 5,286 m hög. I. har glaciärer.
Izvestija [-vie’stije] (ry., underrättelser), rysk
tidning, organ för regeringen i Sovjetunionen;
började utkomma 1917, utkommer 6 ggr i veckan
i Moskva i o. 1,500,000 ex.
Izvolskij [-vå’-], Aleksandr Petrovitj,
rysk statsman (1856—1919), tillhörde en
russifie-rad polsk familj, kom 1875 i ryska
utrikesministeriets tjänst,
innehade efter 1878
diplomatiska poster i Bukarest
och Washington och
var 1886—94
regeringens agent, 1894—97
dess ministerresident
vid Vatikanen. Efter
att 1897—1900 ha varit
gesant i Belgrad
sändes I. till Tokyo och
1902 till Köpenhamn.
Från denna tid
framträdde I:s
storpolitiska åskådning allt
mar
kantare. Med enveten konsekvens fullföljde han
nu sitt program: i grunden imperialist ville han
till varje pris bevara freden med Japan, avlägsna
alla konfliktämnen med England samt närma
Ryssland och Frankrike. Däremot var han avogt
inställd mot centralmakterna. I., som genom
giftermål med änkekejsarinnan Dagmars
gunstling, grevinnan Toll, vunnit inflytande på högsta
ort, gjorde sig nu alltmer gällande. Då Witte
efter motgångarna 1 kriget mot Japan föreslog
närmande till Tyskland, avrådde I. ivrigt. Vid
Edvard VILs besök i Köpenhamn sökte I. i
stället under långa samtal draga upp konturerna
för honom till en trippelentent
England—Frankrike—Ryssland. L, som talat för fred med
Japan, fick allt större auktoritet efter
rysk-japanska krigets slut och blev i maj 1906 Lamsdorffs
efterträdare som Rysslands utrikesminister.
Förhållandet till Japan förbättrades; i juli 1907 slöts
ett rysk-japanskt fördrag, som avlägsnade
tvistefrågorna om Kina. Ännu viktigare var
närmandet till England, genom fördrag av 31/s s.å.
avvecklades intressemotsatserna i Persien,
Afghanistan och Tibet. Så blev trippelententen
verklighet. Förhållandet till Österrike försämrades
samtidigt, i sht på gr. av I:s anslutning till
Englands turkiska politik. Genom överenskommelsen
i sept. 1908 på slottet Buchlau mellan L och
den österrikiske utrikesministern Aehrenthal
skulle I. stödja Österrike vid annekteringen av
Bosnien och Hercegovina mot österrikiskt
medgivande av ryska krigsfartygs fria fart genom
Dardanellerna, ett intresse, som från denna tid
alltmer sysselsatte I. ®/io s.å. annekterade
Österrike provinserna utan I :s hörande; I. ansåg sig
överrumplad och sökte få till stånd en allmän
stormaktskonferens för att lösa frågan men
misslyckades. Förhållandet till Österrike blev efter
denna tidpunkt spänt. L pläderade för
bildandet av ett Balkanförbund och för grundandet
av ett Storserbien på Österrikes bekostnad. På
gr. av sin liberala uppfattning i inrikespolitiska
frågor måste han lämna regeringen och
utnämndes 28/g 1910 till ambassadör i Paris, på
vilken post han kvarstod till Kerenskijs tid (juni
1917). Här avslöt I. 1911 års fransk-ryska
marinkonvention, som till stor del är hans verk.
I. tjänade sin sak efter bästa samvete, och hans
målmedvetenhet inger beundran; han är en av
skaparna av den maktgruppering, som ledde till
i:a världskriget. — I:s ”Correspondance
diplo-matique 1906—11” (2 bd) utgavs 1937—39; hans
depescher 1911—17 (5 bd) föreligga sedan 1924
i ty. övers, av F. Stiere. [P.Dhl]B.
Izvoztjik [-vå’Jcik] (ry.), kusk, åkare.
Izzet pascha, A h m e t, turkisk militär och
politiker av albansk börd (1864—1937), fick
militär utbildning i Tyskland, deltog med framgång
som officer i kriget mot Grekland 1897 och vid
kuvandet av en upprorsrörelse 1904—05 i Jemen,
dit han förvisats av Abd-ul Hamid II. L, som
sympatiserade med ungturkarna, blev efter
dessas revolution 1908 generalstabschef och
reorganiserade jämte C. von der Goltz den turkiska
armén. Som militärbefälhavare i Arabien
nedslog han 1911 ett nytt uppror av imamen av
Jemen. 1912 blev I. åter generalstabschef, 1913
— 9U —
— 918 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
