Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Izzet pascha, Ahmet - IÅ - J - Ja- - Jaabæk, Sören - Jaakkola, Jalmari - Jaakson, Jüri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IÅ
överbefälhavare. Under i :a världskriget ledde
han turkarnas operationer mot ryssarna i
Kaukasus och representerade vid
fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk sitt land, som därvid gjorde
landvinningar i Kaukasus. I okt.—nov. 1918 var
I. storvisir i en regering, vars syfte var att
vinna fred med de allierade. Under Tevfik pascha
var han inrikesminister 1920—21, utrikesminister
1921—22. De förhandlingar han förde med
An-kararegeringen om en kompromiss, blevo
fruktlösa, och sultanen måste abdikera, varefter I.
drog sig tillbaka till privatlivet. B.
IÅ, psykol., förk. för intelligensålder (se
Intelligensmätning).
J är den io:e bokstaven i de flesta europeiska
språks alfabet. I det ursprungliga latinska
alfabetet skildes ej på konsonanten j och vokalen i,
som båda tecknas med i, men J-tecknet har dock
där gamla anor. Typen upptogs i Gutenbergs
bibel och brukas nu i de allra flesta europeiska
språk. J uttalas i svenska som en tonande främre
el. bakre palatal. spirant och på samma sätt
i många andra språk, t.ex. danska, tyska, finska,
dock så att det där ofta närmar sig halvvokalen
i (i). I engelska uttalas j som d + tonande
sje-ljud (j) t.ex. jaw, i franska med ett slags
tonande sje-ljud (z), t.ex. joli. — I äldre tider
tecknades i svenskan j-ljudet i regel el. ofta med i. —
Sv. j-ljud har många källor. Det utgår från t.ex.
äldre dj, g, gj, hj, Ij, t.ex. djur, gäst, gjuta, hjärta,
ljud, vilka beteckningar alltjämt kvarstå i skriften,
el. efter l och r ofta från fsv. gh (3), t.ex. berg,
svalg, el. har uppstått genom brytning, t.ex. jämn
(jfr ty. eben), björn (jfr ty. Bär), el. har uppkommit
i den gamla diftongen eu, eo, t.ex. njuta (jfr ty.
geniessen). Däremot har det gamla germanska (och
indoeur.), ännu i urnordisk tid bevarade j-ljudet i
de flesta fall försvunnit, ss. i uddljud, t.ex. ok (jfr
ty. Joch)-, där det synes kvarstå, t.ex. i hölja (jfr
got. huljan), utgår det i själva verket icke från
indoeur. j utan från halvvokaliskt i (i). E.H.
J förekommer i en del förkortningar, t.ex.
för joule, den praktiska enheten för energi (se
Elektriska enheter, sp. 334) och för ty. Jahr (år). — I
kemien är J tecken för grundämnet jod.
Ja-, se även Dja-.
Jaabæk [jå’-], Sören Pedersen, norsk
politiker (1814—94). J. var bondson och hade från
1837 eget jordbruk; dessutom var han skollärare
1831—45. Hans starka politiska aktivitet förde
honom 1845 in i stortinget, där han satt till 1891
— under en längre sammanhängande tid än
någon annan. Han stod hela tiden längst till
vänster, var fanatisk antibyråkrat och
sparsam-hetsivrare (utom betr, folkskolor och univ.),
anhängare av den ekonomiska liberalismen,
antiklerikal, antirojalist, på sistone t.o.m. republikan,
vän av allmän rösträtt och sympatiskt inställd
till arbetarrörelsen; 1887 uttalade han sig för
normalarbetsdag. J. stiftade 1865 sällskapet
Bon-devennerne och utgav 1865—79 partiets tidn.
”Folketidende”. Han beslöt 1869 att underordna
sig J. Sverdrup, som han beundrade, och anslöt
sig senare till venstre-partiet. Trots sin
radikalism tog han under sin sista stortingstid parti
för Sverdrup mot den ”rene venstre”. St.C.
Jaakkola [ja’-], Kaarle J a 1 m a r i, finsk
historiker (f. 1885), doc. i nordisk historia vid
Helsingfors univ. 1923, prof, i Finlands historia
sedan 1932. Redan i gradualavh. ”Pyhän Eerikin
pyhimystraditsionin, kultin ja legendan synty”
(”Erik den helige i traditionen, kulten och
legenden”, 1921) beträdde J. det forskningsområde,
som han sedermera ägnat sina mest betydande
forskningar, den finska medeltidshistorien.
Utmärkande för de arbeten, som han utg. rörande
finska medeltidsproblem, äro den starkt
konstruktiva fantasien och den hårda pressningen
av ett sprött källmaterial. Skildringarna bli
därför oftast intressanta och nyorienterande men
icke sällan osäkra till sina resultat. Den tes, som
bl.a. drives, är betydelsen av den internationella
kyrkans och det finska folkets egna insatser i
den medeltida kulturella och politiska
utvecklingen i Finland och en motsv. nedvärdering av de
svenska insatserna. Bland J :s skrifter inom detta
område kunna nämnas ”Suomen muinaiset
val-tarajat vuoteen 1323” (”Finlands forna
riksgrän-ser till 1323”, 1925) och ”Kuningas Maunu Eeri
Kinpojan unionipolitiikasta” (”Konung Magnus
Erikssons unionspolitik”, 1928). J. vände sig
därefter till den allra äldsta finska historien i
arbetena ”Suomen varhaishistoria. Heimokausi ja
’Kalevala-kulttuuri’” (”Finlands tidigaste historia.
Stamperioden och ’Kalevala-kulturen’”, 1935) och
”Suomen varhaiskeskiaika. Kristillisen Suomen
synty” (”Finlands tidigaste medeltid. Det kristna
Finlands födelse”, 1938). En sammanfattning av
J :s syn på Finlands medeltida problem föreligger
i skriften ”Suomen sydänkeskiaika. Itämaan synty
ja vakiintuminen” (”Finlands högmedeltid,
’österlandets’ uppkomst och stabilisering”, 1944). Redan
tidigare hade J. utgivit arbetet ”Suomen historian
ääriviivat” (1940; sv. övers. ”Huvuddragen av
Finlands historia” 1941), där J :s helhetssyn på
Finlands hela historia klart framträder. Jr R.
Jaakson [ja’-], J ü r i, estnisk politiker och
statsman (1870—1943), urspr. advokat, deltog i
politiken inom folkpartiet, sedermera nationella
centerpartiet, var led. av lantdagen 1917—19,
konstituerande församlingen 1919—20 och
riksdagen 1920—29. 1918—20 var J. justitieminister
— 919 —
— 920 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
